45 kommentarer

1. Hej Enn!

   Jag tycker att läsaren ska vara vaksam över Jan Nygrens nyspråk, mjuka formuleringar i stället för skarpa formuleringar), när Nygren förordar bl a ökat medborgaransvar för välfärdssamhället, (din tolkning) i klartext att medborgaren ska betala mer själva i stället för skatter.

   Ett sådant exempel är regeringen Reinfeldt försämringar av a-kassan som är stort steg mot grundtrygghet. Att staten står för ett svagt ekonomiskt grundskydd; därefter är det upp till löntagaren att teckna en inkomstförsäkring ovanpå a-kassan. Det ger ett bättre ekonomiskt skydd. Flera TCO- och Saco-förbund erbjuder redan i dag sådana försäkringar. Vad händer med löntagare som ej har råd att teckna en egen inkomst-försäkring? Måste löntagaren/arbetslösa uppsöka socknens fattigstuga?

   Det är väl bara en tidsfråga innan regeringen ger sig på sjukkassan och kör ner mot grundtrygghet.
   Löntagaren måste teckna tilläggsförsäkringar-
   Det som Nygren kallar för ökat medborgaransvar.

   Jan Nygren fanns med som tänkbar partiledare,
   kandidat våren 1996. Avser Jan Nygren med debatt-artikeln i SvD att spela rollen som en Dark horse i leken?

   P.S. Jag vet vilken flygel jag tillhör inom partiet, eftersom jag är uppvuxen i Bagarmossen, under knappa förhållanden – 2 rum och kök, 52 kvm.
   Man får inte förneka sitt ursprung.

   Hälsningar
   Rustan Rydman (s)
   Stockholm

   Comment by Rustan Rydman — 2006 11 25 21:01 #

2. Jag tycker du verkar vara klok och har åsikter som till stor del överensstämmer med mina egna.

   Men jag fattar inte det där med EMU-motståndet. Jag tycker det är logiskt att som vänstersosse vara för EMU. Ett medlemskap skulle punktera den svenska riksbankens odemokratiska makt att hota med höjd ränta varje gång facken ställer krav på högre löner. Det skulle helt enkelt vara lättare att föra en radikal politik (typ anställa fler i offentlig sektor)utan att ständigt hotas av riksbankens räntehöjningar. Visst, ECB är så klart inte bättre, men de skulle ju ha mycket mindre makt över den svenska inrikespolitiken än vad den svenska riksbanken har i dag. Dessutom skulle inte svenska exportbolag kunna hota att sänka kronans värde så fort regeringen förde en politik de inte gillade. Nu är naturligtvis inte det någon risk med en borgerlig regering, men jag tror helt enkelt att det vore mycket lättare att föra en radikal politik om vi fullt ut var med i EMU.

   Så du som gillar federalism och EU. Hur argumenterar du mot EMU? Jag är verkligen nyfiken, för jag har aldrig förstått hur EMU-motsåndet så självklart förknippats med vänstern.

   Comment by Johannes — 2006 11 26 1:40 #

3. Jag blev också lite besviken på Carin Jämtins stöd för EMU. Och vad gäller förnyarna inom s (Jan Nykvist m.fl.), vad ska vi med ytterligare ett nyliberalt parti till? Det har vi ju redan tre stycken förutom s (som jag anser redan har dragit sig alldeles för långt åt det hållet).

   Sedan tycker jag att du har ganska fel när det gäller v. De har faktiskt tagit avstånd från Sovjetmodellen, många gånger och redan med Hermansson, och är idag i praktiken ett parti som talar för keynesianism, alltså vad s stod för för tills 35 år sedan, anser jag, som alltid ansett mig vara socialdemokrat på vänsternkanten.

   Johannes:
   Det du skriver var faktiskt en ny vinkling för mig. Du har nog rätt i det korta perspektivet, men jag tror att vi tjänar på att stå utanför i det längre perspektivet, fast det kanske jag tror för att jag också är emot EU och inte tror ett dugg på detta projekt, som jag betraktar som storföretagens våta dröm. Det föddes ur deras förhoppning och de utvecklas dessvärre också i deras riktning. Det finns ingenting demokratiskt i EU. i varje fall ingenting som stämmer med vår svenska demokratitradition.

   Comment by Kerstin — 2006 11 26 4:44 #

4. Två saker:

   1. Sverige är redan med i EMU. Det som återstår är huruvida vi ska införa euron som betalningsmedel. Det blir liksom fel när man låtsas att Sverige står utanför EMU när vi de facto är med.

   2. Federalism har ingeting med ”mer makt till EU” att göra utan handlar just om att reglera vad centralmakten ska syssla med. Det är dagens mellanstatlighet som tillåter EU att lägga sig i sådant som organisationen inte borde ha att göra med.

   Comment by C. L. K. Aqurette — 2006 11 26 9:34 #

5. Jag har vid flera tillfällen läst och hört undsläppande kommentarer från både Reinfeldt och Kristna Axen Olin om att våra socialförsäkringssystem borde ligga på en grundnivå, dvs närma sig socialbidragens svält-basnivåer. Samtidigt vill man som i Uppsala (utmanarrätter) och i Stockholm (privatiserande upphandkingar)överlåta våra kvarvarande offentliga välfärdsinrättningar till marknadskrafterna i form av vinstdrivna, kommersiella ”ovälfärdsföretag” där välbeställda människor med hjälp av sina tjocka plånböcker och privata försäkringar kan köpa sig en fullvärdig välfärd, en välfärd som egentligen skulle vara lika för alla efter behov (undrar om inte denna nyhögerns (kommande) totalitära marknadskrafts-välfärdsparadigmskifte strider mot kommunallagen??)!
   Och för den vän av ordning som undrar om inga socialliberala motkrafter finns inom alliansen så måste jag bara konstatera att så inte är fallet idag (men det kanske finns en begynnande tillnyktring för folkpartiet, bl.a genom den artikel som publicerades i UNT i fredags
   av folkpartiets partisekreterae Erik Ullhagen och den erkänt socialliberale, men utfryste, Harald Nordlund

   Comment by Bengt Nilsson, röd gråsosse — 2006 11 26 9:59 #

6. Slog mig häromdagen: försämringar i socialförsäkrinssystemen slår hårdast mot kvinnor eftersom fler kvinnor jobbar deltid och fler kvinnor är/varit långtidssjukskrivna. Och de slår inte riktigt tillbaka… I bloggar och på forum är det mest män som skriver. I alla fall på bloggar med mer politiskt innehåll.

   Var finns kvinnorna i dessa sammanhang? Förutom vissa undantag?

   Det Dan Josefsson skrev på sidan: http://www.aftonbladet.se/vss/kultur/story/0,2789,935298,00.html tycker jag är intressant…

   Comment by Marie — 2006 11 26 10:24 #

7. Det var många kommentarer på en gång – jag ska försöka kommentera det som fordrar kommentarer från min sida.

   Federalism betecknar ett statsskick, som kännetecknas av maktdelning mellan centralmakt och delstater och sålunda har ett inslag av överstatlighet.

   Jag är gammal EU-motståndare. Om detta har jag skrivit i andra sammanhang.

   När Sverige nu är medlem i EU, är det min och många meningsfränders uppfattning, att bara frågor, som helt uppenbart fordrar överstatliga beslut för att kunna lösas, ska beslutas på EU-nivån: gränsöverskridande miljöproblem är ett bra exempel (vilket inte hindrar, att ambitiösa medlemsländer i EU enligt min mening bör kunna gå före).

   Generellt är det min uppfattning, att de flesta politiska frågor hanteras bäst av nationalstaterna. Jag har alltså aldrig varit det som i populärt språkbruk kallas federalist, tvärt om.

   Mitt EMU-motstånd, som jag bland annat har manifesterat genom att sitta i riksledningen för det mycket framgångsrika ”Socialdemokrater mot EMU”, har också med detta att göra. Man kan förvisso ha synpunkter på den svenska Riksbankens agerande i enskilda fall, men viktigare är att detta agerande ändå utgår från tillståndet i samhällsekonomin i just Sverige; ECBs beslut blir alltid mer generella och därmed trubbiga.

   Gemensam valuta är en grundbult i den här ekvationen. När den socialdemokratiska partiledningen svängde i den frågan, ansåg jag, att jag inte längre kunde skriva partiprogram åt socialdemokratin – jag hoppade av mitt 30-åriga uppdrag som huvudsekreterare i partiets programkommission. I Laboremus-antologin ”Var blev ni av ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002, redaktörer Enn Kokk, Klas Gustavsson och Stig-Björn Ljunggren) skrev jag så här: ”Med Sverige väl inne i EU såg jag (och ser jag) EMU inte bara som ett nytt inslag i marschen mot mer federalism utan som det avgörande steget. Var hittar man exempel på att gemensam valuta inte förenas också med inslag av allt mer samordnad ekonomisk politik och snart nog också gemensam beskattning?”

   Till Marie: För min del har jag länkar till flera bloggar om politik, skrivna av kvinnor. Gå in till exempel på Rose-Marie Södergrens Kulturbloggen eller på Kerstin Berminges Motvallsbloggen, så tror jag, att du hittar precis det du har letat efter.

   Mot Kerstin Berminges kommentar har jag på en punkt invändningar att göra: Jag tror att jag, mer än kanske någon annan utanförstående, under mycket lång tid har följt vänsterpartiets utveckling; jag har till och med skrivit böcker och småskrifter i ämnet. Det var inte så, att vpk (som det då hette) redan på C H Hermanssons tid definitivt gjorde upp med kommunismen. Den har kommit igen i vågor, och än i dag finns det ledande vänsterpartister, som betecknar sig som kommunister. (Minns Lars Ohlys frampressade och en smula komiska deklaration, att han inte längre avsåg att k a l l a sig kommunist.)

   Å andra sidan, om vänsterpartiet släppte den här barlasten, vad bleve partiet då? Jo, ett vänstersocialistiskt eller rent av vänstersocialdemokratiskt parti. Ett sådant parti skulle mycket väl, förutsatt att socialdemokratin fick en tydligare vänsterprofil, kunna fusioneras med socialdemokratin. Alternativt skulle en sån process i vänsterpartiet kunna leda till att vi fick två mycket mer jämnstora arbetarrörelsepartier – vi har ju sett exempel på detta i andra länder.

   Detta leder mig, i sin tur, in på att åsiktskartorna i dag i viktiga avseenden inte stämmer överens med partikartorna.

   Socialkonservatismen finns i dag både hos kristdemokraterna och i delar av Moderata samlingspartiet.

   Men Moderata samlingspartiet rymmer också en av Reinfeldt & co delvis tillbakahållen men stark nyliberal falang. (Reinfeldts försök att blidka denna falang ändade ju som bekant i två ministrars snara fall.)

   Både folkpartiet och centerpartiet har samtidigt rört sig i nyliberal riktning. Särskilt anmärkningsvärt är detta i fallet centerpartiet – vem kunde till exempel tro, att förre CUF-ordföranden Anders Ljunggren och den nuvarande, Fredrik Federley, ens tillhörde samma parti?

   Den livskraftigaste socialliberalismen, i partimening en hemlös riktning, hittar man i dag på socialdemokratins högerflank. Man påminner sig den grupp labourpolitiker, som bildade ett ”socialdemokratiskt” utbrytarparti – och så småningom hamnade hos liberalerna.

   Comment by Enn Kokk — 2006 11 26 12:51 #

8. ”Man kan förvisso ha synpunkter på den svenska Riksbankens agerande i enskilda fall, men viktigare är att detta agerande ändå utgår från tillståndet i samhällsekonomin i just Sverige; ECBs beslut blir alltid mer generella och därmed trubbiga.”

   Det är den här argumentationen jag inte förstår, eftersom den i grunden är djupt borgerlig.

   Tron på att Riksbankens högerekonomer objektivt bedömer ”tillståndet i samhällsekonomin”. Riksbanken gör ju bedömningar efter nyliberala modeller där höga löner och låg arbetslöshet är skadligt för samhället. Just därför agerar dom emot Kommunal och Handels när de ställer krav, och just därför hade de säkert agerat mot regeringen om den på allvar ville anställa i offentlig sektor.

   Just därför är det utmärkt för svensk vänster att ECB:s beslut är mer ”trubbiga”.

   Comment by Johannes — 2006 11 26 13:09 #

9. Till Johannes: Riktigt så illa är det inte med Riksbanken. Det var inte så länge sen min gamle gode vän från laboremustiden, Villy Bergström, också han en svuren EMU-motståndare, satt i dess ledning. För att ta bara ett exempel.

   Jag var så sent som i somras i Bulgarien och Rumänien, två länder som snart blir EU-medlemmar. Problemen i deras ekonomier skiljer sig enormt från problemen i den svenska. ECB har att hitta en gemensam ekonomisk politik för hela EU-området, och man kan ju med baken räkna ut, att en sådan passar varken Sverige, Bulgarien eller Rumänien.

   Ett av våra (EMU-motståndarnas) starkaste kort i folkomröstningskampanjen var, att Sverige, när det gällde snart sagt vilka ekonomiska parametrar som helst, hade klarat sig bättre än EU-genomsnittet.

   Comment by Enn Kokk — 2006 11 26 13:22 #

10. Jo, vi e typ bäst i klassen på att föra en stram borgerlig finanspolitik, en penningpolitik inriktad endast på låg inflation, liten statsskuld, överskott i de offentliga finanserna etc. Men det är ju ingenting att vara stolt över om man är vänster.

    Comment by Johannes — 2006 11 26 22:05 #

11. Ajaj, Carin Jämtin ”svårt förkyld”, låter allvarligt…

    Comment by Poppy — 2006 11 26 22:08 #

12. Till Poppy: Du hörde tydligen inte intervjun.

    Comment by Enn Kokk — 2006 11 26 22:38 #

13. Till Johannes: Jo, faktiskt! Och det är en av mina invändningar mot att vänsterpartiet kommunisterna, vpk, blev vänsterpartiet populisterna, vpp.

    Comment by Enn Kokk — 2006 11 26 22:41 #

14. Ok, men då är du ju emot fullt medlemskap i EMU av högerskäl, precis som Maud Olofsson. Det är fullt logiskt, men jag fattar inte varför typ Greider och Esbati säger nej.

    Comment by Johannes — 2006 11 27 1:49 #

15. Just det ja! Dom gillar ju inte EU överhuvudtaget. Nu klarnar bilden. Tror jag.

    Comment by Johannes — 2006 11 27 1:54 #

16. Oh dear, frasradikalism online… Det har aldrig slagit dig Johannes, att allt du tycker är dåligt med svenska riksbanken är precis lika illa och i många fall ätter värre med ECB? Som grädde på moset är ECB ett par tuser gånger svårare att förändra, medan riksbankens direktiv kan justeras med beslut i den för dig så förhatliga riksdagen. Menmen, vi får väl vänta på det stora kosmopolitiska världsparlamentet antar jag.

    Jämtin var rätt blek i intervjun, men man får väl skylla på förkylning och taktik kanske. Däremot var ju det rätt komiskt att först säga att kärnkraftsomröstningen (20 år gammal teknisk fråga fattad på tveksamma beslutsgrunder) skulle gälla för att sedan säga att EMU-omröstningen (nyligen fattat politiskt vägval) inte skulle göra det.

    Comment by Anders — 2006 11 27 9:02 #

17. Nä, jag är heller inte särskilt förtjust i EU över huvud taget; jag röstade nej till svenskt medlemskap. Men nu när vi ändå är med, gäller det att förhindra, att viktiga frågor, som vi hellre borde fatta beslut om här hemma, förs över till EU eller dess organ för avgörande.

    Jag är kärnkraftsmotståndare också, inte för att Sverige för nu rätt länge sedan har beslutat att avveckla kärnkraften utan för att kärnkraften, även i dag, är en svårhanterlig energikälla – minns det som alldeles nyligen hände i Forsmark.

    Comment by Enn Kokk — 2006 11 27 10:00 #

18. Hej, Enn! Mycket trevligt för en utlandssvensk med rötter i socialdemokratien – och i din ålder ungefär – att läsa din blogg. Du för tillbaka minnen av trädgård, hallon och svenskt familjeliv på ett mycket fint sätt. Fick första tipset om din sajt från Sjölanders blogg – må han njuta av sin lilla bebis – och det andra från Esbati – må han vara tyst ett tag.

    Mycket i den svenska politiken konfunderar och chockar då och då, oftast då den utrikespolitiska. Men nu gäller det enbart inrikespolitik och en diskussion om vad som är höger och vad som är vänster och om organiserade samarbeten mellan partier.

    Var inte Nygrens artikel en diskussion om ”organiserat” samarbete med V och MP och om svensk politik som under femton år redan strävat mot att ge medborgare fler individuella skyldigheter?

    Menade inte artikeln att peka ut att man inom ditt parti ofta skräms med ”högern” – medan man utan tveksamhet ställer sig på sidor som har annat osmakligt ”bagage” att dras med?

    Detta låter i min syn lite extremt, som om du bevisar Nygrens poäng: ”…Skulle socialdemokratin inta den högerkurs Jan Nygren förordar, skulle jag och många andra socialdemokrater passiviseras, kanske rent av lämna det parti vi har tjänat i hela vårt liv…”

    Är det inte lika skrämmande att låta partiet influeras av otrevligheter från ett organiserat samarbete med V och MP? Kan inte socialdemokraterna stå på egna ben?

    Comment by A-K Roth — 2006 11 27 14:38 #

19. Till A-K Roth: Nej, Jan Nygrens artikel handlar om det sakpolitiska inflytande v och mp har haft på den socialdemokratiska regeringens politik. Vänsterpartiets barlast – kommunismen – har jag, inte Nygren nämnt. Miljöpartiets politik kan man naturligtvis ha invändningar mot i olika avseenden; jag har det själv i fråga om partiets inställning till gemensam sektor – däremot finns det inte hos miljöpartiet det slags onda historiska arv som man fortfarande kan hitta spår av hos vänsterpartiet.

    Självklart ska socialdemokratin forma sin egen politik, också, så långt som möjligt, stå på egna ben.

    Men om man inte kan få egen parlamentarisk majoritet, måste man ju försöka hitta samarbetspartners, vars politik står den egna så hyggligt nära, att man kan genomföra så mycket som möjligt av det man själv vill.

    Och då finns det faktiskt inte så mycket att välja på.

    De två mittenpartier, som socialdemokratin historiskt har haft samarbete med, centern och folkpartiet, har rört sig åt det nyliberala hållet och är i dag fast cementerade i högerblocket. De ställer sig helt avvisande till samarbete med socialdemokraterna, och omvänt: om socialdemokratin ändå, hur det nu skulle gå till, kunde åstadkomma ett samarbete åt det hållet, skulle stora delar av socialdemokratins medlemmar och väljare i så fall revoltera politiskt.

    Samarbetet med mp och v har också sina knepigheter; jag har själv skrivit om detta. Men på några punkter – miljöpolitiken när det gäller miljöpartiet, en gemensam sektor med offentligt drivna verksamheter och heltäckande, skattefinansierade välfärdssystem när det gäller vänsterpartiet – står uppgörelserna med de båda mindre partierna antingen hyggligt nära vad som har varit klassisk socialdemokratisk politik eller vad som borde bli en fast del av denna.

    Comment by Enn Kokk — 2006 11 27 15:58 #

20. Tack för svar. Men kan inte socialdemokraterna, liksom andra partier, ha en del gemensamt med V och MP utan att för den skull formellt – dvs organiserat – liera sigmed dessa? En aspekt inom politiken kan vara ”hyggligt nära” medan en annan kan vara långt borta från ens egna värderingar, alltför långt.

    Jag antar att jag undrar hur långt socialdemokraterna är villiga att gå för att föra sin sak vidare; den gamla ändamålen-helgar medlen-frågan.

    Jag har sett vidriga offentliga yttranden och ställningstaganden från ledande medlemmar av både MP och V, och ja, även från socialdemokrater, och skulle känna mig mindre fylld av olust om andra socialdemokrater tog tydligare avstånd från dessa. Tystnad kan ses som tyst medgivande. Det är bra om man som du yttrar sig om det bagage som svenska k/vpk/v har i gömmorna. Men om det finns vidrigheter NU, är det inte lika viktigt att inte tysta? Även om somt är ”hyggligt nära”?

    Mvh,

    A-K

    Comment by A-K Roth — 2006 11 27 17:29 #

21. Till A-K Roth: Jag drar mig inte för att kritisera, när det finns anledning. Jag har haft diskussioner med framför allt vänsterpartister, också någon miljöpartist, här på bloggen. Om det historiska svenska kommunistpartiet har jag skrivit böcker och pamfletter.

    Men hur skulle socialdemokratin, utan egen majoritet, kunna regera, om partiet inte hade den ena eller den andra sortens samarbete med andra partier? Med de konstellationer vi har i dag, skulle vi ju i så fall vara dömda att evigt ha borgerlig regering.

    Comment by Enn Kokk — 2006 11 27 19:57 #

22. Ja, då blir det en fråga om vad som är viktigast för en, regera med hjälp av inflytande från extremister eller försöka närma sig andra partier som kanske i grunden har lika mycket eller mer gemensamt med socialdemokraterna.

    Sedan har kanske folket sagt sitt under senaste valet? Jag kan inte nog om inrikespolitiken men är ingen som är rädd för ”högerspöket”; snarare är det vänsterspöket som skrämmer livet ur mig numera.

    Nog måste det väl finnas plats för ”dissent” inom ditt parti? Min far hade tre bröder, alla inom arbetarpartiet, och det blev fyra starka åsikter. Diskussionerna på 50-talet gick så det rök om det men alla lugnade sig till kaffet. Men jag tror alla skulle vända sig i sina gravar om de såg vad somliga i vänstern befattar sig med och som de flesta socialdemokrater mycket PK verkar ignorera.

    F.ö. tror jag inte svenskarna nödvändigtvis blir ”dömda att evigt ha borgerlig regering” om de stod fast för lite principer och lossade på beroendet av V och MP. Men det är bara min åsikt.

    Comment by A-K Roth — 2006 11 27 21:38 #

23. Hej
    Idol är rätt svar på V6 i melodikrysset från 25/11.

    Comment by Carina Andersson — 2006 11 27 21:54 #

24. Till A-K Roth: Men frågan är vad det är för elände du anser att samarbetet har lett till. Jag för min del är mycket mer rädd för den vindkantring av politiken ett samarbete högerut skulle leda till.

    Comment by Enn Kokk — 2006 11 27 22:55 #

25. Till Carina Andersson: Jag har fått detta bekräftat redan i en tidigare kommentar. Så jag gissade alltså rätt med hjälp av ledbokstäverna.

    Comment by Enn Kokk — 2006 11 27 22:57 #

26. Enn:
    Angående v och Stalns Sovjet:
    Nu menar jag nog att det faktum att någon kallar sig kommunist inte är detsamma som att personen ifråga tar parti för, eller idag vill försvara Stalins Sovjetpolitik eller Maos politik, lika lite som man kan hävda att alla liberaler försvarar Bushs Irakkrig, hans tokreligiositet, eller lika lite som att alla socialdemokrater försvarar Bodströmsamhället.

    I den meningen anser jag att v har tagit avstånd från Sovjet och jag tycker att det är ojuste att komma dragande med Stalins Sovjet i alla lägen och fortfarande, var gång v kommer på tal idag.

    Comment by Kerstin — 2006 11 27 23:39 #

27. Till Kerstin Berminge: Men det handlar inte bara om Stalin och partiets relationer till Sovjetunionen. Vänsterpartiets förhållande till den kommunistiska traditionen är mycket mer komplicerat än så.

    Redan att fortsätta använda ett så nedsolkat ord är förresten i vilket fall som helst en belastning.

    Comment by Enn Kokk — 2006 11 27 23:49 #

28. Visst kan vindkantring ske både höger-och vänsterut! Men som jag indikerade, har jag utrikespolitiska intressen. Om jag nu specifierar vad jag har på hjärtat finns det en risk att du blir uttråkad, defensiv eller tom offensiv som så många andra när det gäller arabisraeliska konflikten. Men jag tror du är en rättskaffens karl som kan se nyanser, som inte kommer med det utnötta att ”man får aldrig kritisera Israel; då blir man kallad antisemit”. Det är inte rättmätig kritik jag opponerar mig emot; det är det ensidiga och obalanserade eller komplett tystnad inför vissa av svenska vänsterns ageranden.

    I somras läste jag t.ex. att en ledande person inom vänstern öppet tog sida med Hezbollah. Denna grupp startade som du vet med stöd från Iran och andra ett krig: anföll, mördade och sårade israeler, orsakade allmän förstörelse och förödande skogsbränder. Man undrar hur många socialdemokratiska ledare som gick i taket, protesterade och domderade mot den/de som sidade med Hezbollah? Var det några inom partiet? Några möten om detta? Eller var det tyst? Var man reletivt tyst tills man som f.d.statsministern kom på att klandra Israel för oproportionerligt svar?

    Jag blir inte längre förvånad, resignerad snarare, och djupt disillusionerad (förlåt om jag kommer med svengelska uttryck efter 41 år utomlands).

    Medlemmar ur svenska vänstern har stött terrorgrupper sedan 70-talet. Skattepengar har gått till terror och korruption. Man har tom mörkat en egen undersökning som visat att SIDA-stöd gått till terror, etc. Tala om djup olust! Det kommunistiska bagaget är en sak; nu är det stöd till teokratiska terrorgrupper som gäller. Kan man opponera sig/stoppa detta nu när det händer eller ska man vänta 50 år och sedan anklaga de skyldiga?

    Att högern har sin osmakliga historia och att dagens utrikesminister från moderaternas skara även han har sitt bagage från Balkan och nu med sina underliga uttalanden om Hamas bådar inte heller gott. Men nu gällde det socialdemokraternas organiserade lierande med V och MP.

    Jag upplever dig som en uppriktig människa och ifrågasätter inte din välvilja. Men jag har många issues med svenska V och MP och en del sossar.

    Är det balanserat eller vettigt för vänsterns förespråkare – jag hävdar inte att alla gör så – att komma och skräna om ett stängsel som kommit till i desperation för att stoppa mordbombare och som bevisligen skonat så många liv men att samtidigt vara helt tyst om det som ledde till det otrevliga stängslet! Samma personer kan vara hur vettiga som helst när det gäller inrikespolitik. Det har barkat iväg till det oproportionerliga inom svensk utrikespolitik!!!

    Många vill inte röra vid ämnet. Men jag är sannerligen ”outraged”!

    Mvh,

    A-K

    Comment by A-K Roth — 2006 11 28 1:52 #

29. Till A-K Roth: Att din motvilja mot socialdemokratins samarbete med v och mp skulle ha med israel-palestinakonflikten att göra kunde jag knappast ana. Dels är den här frågan inte någon av samarbetsfrågorna. Dels kan man ju knappast reglera, vad enskilda partier – i samarbete eller inte – eller medlemmar i dessa har för sig vid sina egna opinionsmöten och demonstrationer.

    Men jag vill därmed inte komma undan det du i sak tar upp.

    Jag kan ju inte begära, att du ska ha läst allt jag har skrivit på den här bloggen, men jag och andra har i omgångar tidigare varit inne på Israel-Palestina-konflikten. Av detta skulle du i så fall också ha förstått, att jag i väsentliga avseenden är mycket kritisk mot dagens Israel.

    Som många andra startade jag under Tage Erlander-epoken som israelvän. Är du intresserad, kan du läsa mer om detta, om du går in under Memoarer och bläddrar dig fram till avsnittet som ligger efter det om arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen.

    Sen förändrades min och många andras bild av konflikten. Till det bidrog Israels ockupation av mer och mer land, bantustaniseringen av de palestinska områdena, monopoliseringen av vattentillgångarna och givetvis, i sen tid, muren.

    Jag står i min syn på konflikten närmare Olof Palme och Sten Andersson än Göran Persson. Och jag har med gillande här på bloggen noterat, att Carin Jämtin, en av dem som nu diskuteras som ny socialdemokratisk partiledare, vid sitt besök i de aktuella områdena svor i TV åt muren.

    Det här betyder inte, att jag okritiskt ställer mig på av dig nämnda palestinska organisationers sida. Att använda sig av självmordsbombare är, bara för att ta det mest flagranta exemplet, en vidrig och helt förkastlig våldsmetod. Inte heller är det en acceptabel, ännu mindre rimlig ståndpunkt, att staten Israel borde utplånas.

    Men man måste samtidigt – mot bakgrund av vad jag ovan har anfört – förstå palestiniernas desperation. Slutsatsen är, att ska den här konflikten någonsin kunna lösas, är det Israel som måste bjuda till. Israel är den överlägset starkare parten, och Israel måste förstå, att om man ska kunna nå en hållbar fredsuppgörelse, måste israelerna backa från mycket, till exempel från de ockuperade områdena.

    Comment by Enn Kokk — 2006 11 28 11:52 #

30. Tack för svar, Enn! Jag får också tacka för att jag får yttra mig. Jag vet att det alltid är en aning riskabelt att dra upp ämnet; det brukar dra till sig extremister på båda sidor. Jag kan bara igen konstatera, efter att ha läst ditt svar, att det finns en aspekt inom socialdemokratisk utrikespolitik som jag finner oacceptabel, svår att förstå. Det kanske har att göra med vad jag ser som en slentrianmässig PK-synpunkt, ett slags fenomen om vad man inom ditt parti ska tycka just i denna konflikt:

    Israel är starkare (ja, för det har liksom varit nödvändigt med tanke på utplåningen som ALLTID hotat och som hotats nu från Iran)
    Det är Israel som ska bjuda till (nej, båda ska bjuda till och PA-sidan ska bjuda till med att avväpna terrorgrupperna)
    Israel ockuperar mer och mer land (inte sant)
    Självmordsterrorismen är vidrig, men….
    Det är inte rimligt att staten Israel ska utplånas, men…(varför alla dessa men?)
    …Men man måste förstå palestiniers desperation. (man måste förstå båda sidors desperation)

    Hur kan man inte förstå palestiniers desperation? Men man hjälper inte palestinier genom att ursäkta terroristerna ibland dem eller genom att ta bort deras ansvar att välja ledare som vill ha fred!

    Men tror svenskar i allmänhet att desperationen har att göra enbart med ockupationen eller börjar man ana att en del av ansvaret ligger på egna ledare, FN, arabstater som fört krig i utplåningssyfte(!) och sponsrat terrorn? Arabstater som under sin egen ockupation aldrig gav palestinierna något land. Kan man se att israeler också kan känna sig desperata?

    Att det skulle vara omöjligt för socialdemokraterna att ta ställning mot extremvänsterns mest virulanta hatare har jag svårt att förstå. Borde inte socialdemokratien förkasta rasism ller stöd av terror var den än yppar sig? Opponerar man sig när nynazister agerar ut sitt hat? Man kanske inte gör det heller. Jag vet inte hur det fungerar inom riksdagen i Sverige, t.ex. Kan en medlem stå upp och göra sig hörd i protest mot vad något annat parti har gjort eller sponsrat?

    Jag ser i ditt svar det som jag så ofta har sett, eller snarare det som saknas. När du skriver om Israels agerande nämns inte ett ord om det som lett till ockupationerna. Jag ser också vad i din syn ”Israel måste förstå”. Tror du inte Israel förstår att det måste kompromissa? Har du missat alla de gånger Israel har backat? Backade inte Israel fran Libanon för sex år sedan och från Gaza för ett år sedan? Statlig bosättningspolitik håller jag inte med om men jag vill inte ha ett Mellanöstern eller andra platser i världen där vissa länder ska vara etniskt rensade heller.

    Från mitt perspektiv sett har man i Sverige missat mycket. Det du ser som rakryggat och modigt ser jag som en slags ensidig mobbning. Man behöver inte acceptera allt Israel har tagit sig för. Jag gör det sannerligen inte. Krig och terrorkrig för med sig vidrigheter. Man lider med de oskyldiga som alltid drabbas. Men vad gör svenska vänstern, inklusive socialdemokraterna, när Israel i desperation kommer med idén att stoppa självmordsterrorn genom att sätta upp ett stängsel man hoppas blir temporärt? När Carin Jämtin svor åt muren höll hon tyst om alla liv som skonats iom denna barriär.

    Hade jag varit en äldre ”mentor” inom partier hade jag tagot Carin Jämtin åt sidan och sagt henne ett sanningens ord i stället för att hurra för hennes ”mod” (inte modigt att tala öppetmot Israel i Israel). Jag skulle ha sagt att hon lämnade ute vad som lett till muren, att hon högt, tydligt och modigt borde ha sagt åt PA att göra allt för att avväpna terrorgrupperna så att muren kunde nedmonteras. Jag skulle ha sagt att det inte är för sent att komplettera med ett pressuttalande och en ursäkt till terrorismens offer (med reservation för att hon kanske gjorde det).Visst, muren/stängslet är en styggelse, ful som bara den. Men den har räddat liv, otaliga liv. Räknas det inte?

    Jag har redan skrivit tillräckligt men det kliar i fingrarna att säga ett sanningens ord om Sten Andersson och hans hjälp att legitimisera Arafat och hans PLO. Detta har blivit något av vad jag ser som svenska socialdemokratiens ”bagage” man borde göra upp med. Det handlar om att socialdemokraterna drogs med i att psov ta sida med terrorister. Om Arafat kan man läsa att han tydligen fick ”utbildning” i Rumänien och gamla Sovjet. Börjar det likna något Sverige inte borde ha befattat sig med?

    Så kan det se ut utifrån, Enn! Det är tydligt att vi har samma mål i sikte, en hållbar fred, där båda sidor måste kompromissa och förhandla i god tro. Låt oss hoppas.

    Comment by A-K Roth — 2006 11 28 15:30 #

31. Till A-K Roth: Det finns inget som tvingar svenska socialdemokrater att tycka det ena lika lite som det andra om den här konflikten. Själv har jag, som jag försökte visa, gradvis blivit mer kritisk mot Israel, men det handlar om mina egna personliga ställningstaganden. Och som jag har antytt: Göran Persson var mer Israelvänlig än till exempel Olof Palme och Sten Andersson.

    Den ståndpunkt jag har i dag är långt ifrån extremistisk.

    Jag har helt enkelt inte tid att i detalj kommentera allt i ditt senaste, långa inlägg. Bara ett par påpekanden:

    Vad är de israeliska bosättningarna på Västbanken, alltså bosättningarna utanför 1967 års gräns, annat än ockupation? Vad är annekteringen av hela Jerusalem med omland?

    Många israeler (och många av Israels uppbackare i andra länder) utgår från tanken, att israelerna har historisk rätt till det område man nu tvistar om. Men utan tvivel har även palestinierna bott i området så länge, att man även i deras fall i så fall kan tala om historisk rätt.

    Enligt min mening kan man inte tänka bort någondera parten, ännu mindre kasta den ena av två parter i Medelhavet. Alltså måste man dela upp området i två självständiga stater.

    Ska man uppnå det, måste båda sidor kompromissa; i det ger jag dig rätt. Landmässigt kunde en sådan kompromiss kanske innebära, att Israel återgick till 1967 års gränser, dock så att landet fick behålla en något större andel av Jerusalem, vilket i sin tur innebär, att palestinierna också får en del av staden och kan göra sin del av den till huvudstad i ett fritt Palestina.

    Comment by Enn Kokk — 2006 11 28 16:02 #

32. Vilken fröjd att kunna tala sansat om ett explosivt ämne! Tack, tack, tack!

    ”…Alltså måste man dela upp området i två självständiga stater.

    Ska man uppnå det, måste båda sidor kompromissa; i det ger jag dig rätt…”

    Just precis. Min opposition gäller inte rättmätig kritik av Israel eller något annat land. Det är det enögda jag har svårt att svälja. Nej, jag ser dig inte alls som extremist; för det kan vi gå till Esbati och somliga andra vänsterbloggare som ständigt trampar i klaveret.

    Men allvarligt talat, blev jag oerhört gramse på CJ och det är svårt se hennes ensidiga klander och indirekta kränkning av terroroffer uppmuntras. Å andra sidan hör jag bra saker om henne när det gäller inrikespolitik.

    Jag tror även svenska politiker drar bena efter sig när det gäller folkmord på Afrikas kontionent. Kommer vi att få någon som kan kalla folkmord ”folkmord”? Kommer regeringsskiftet att ge någon ändring? Bildt är jag inte så imponerad av heller även om han nu får beröm av nån Garthon-figur som inte har något alls till övers för Israel.

    Gränser och uppdelningar får två parter som vill ha fred samarbeta fram. Det var en bitter erfarenhet när Jordanien ockuperade Jerusalem 1948-1967 och raserade och desekrerade judiaska kulturarv. naturligtvis vill man inte ha en upprepning. Men man måste kunna kompromissa.

    Det finns nog inget som formellt tvingar svenska socialdemokrater att tycka och tänka si eller så. Dock upplever jag ofta en sorts one-track-mind när det gäller Mellanöstern och inte enbart inom vänstern! Det blir nästan förutsägbart vad folk kommer att säga härnäst. Jag tycker nog att man ska säga ifrån när ens ”partners in politics” dristar sig att sida med grupper som Hamas eller Hezbollah. Om inte annat så därför att dessa grupper strider mot mainstream-araber och kristna i sin intolerans.

    Vi har samma förhoppningar i alla fall och det känns skönt. Låt oss hoppas att vettet råder därnere och däruppe i Sverige också.

    Comment by A-K Roth — 2006 11 28 18:25 #

33. Haha Enn,
    Ja det är ju lättare för moderaterna att ta upp Stalins fallna mantel :-), för alla har ju glömt, eller aldrig fått veta, att Hitler lurade en massa människor med att han var socialist och att han förestod ett arbetarparti, och det lurar folk ännu i denna dag, med borgarnas benägna bistånd.

    Dags att gräva ner stridsyxan gentemot v anser jag alltså, som betecknar mig som socialdemokrat på vänsterkanten. Idag är situationen inte densamma som under trettiotalet.

    Comment by Kerstin — 2006 11 29 3:23 #

34. PS:
    Måste ge dig en eloge dock, att du tar dig tid att besvara kommentarer. Det uppskattar jag.

    Comment by Kerstin — 2006 11 29 3:30 #

35. Enn!
    Märker du inte hur försåtligt AK Roth med först smickrande ord vill få igång en lång dialog med dig för att sen som slutkläm få framföra sin propaganda för det sionistiska, bantustaniserande apartheidlandet Israel.

    Comment by Bengt Nilsson, röd gråsosse — 2006 11 29 10:10 #

36. Att lämna öppet för kommentarer, det må vara Israel-Palestina eller vad som helst, innebär ju, att man måste ha tålamod att kommentera – även i de fall man har skrivit om ämnet tidigare.

    Comment by Enn Kokk — 2006 11 29 10:50 #

37. Enn, visst är du tålmodig.

    Nb, BN, detta är inte insmickrande:

    Enn, jag läser in i det jag hittils har läst ur din blogg att du bryr dig om människor, när du t.ex. prisar en fellow estlänning för hans arbete att sprida vad som hände i Estland under kriget eller när du uppmanar vänstern att göra upp med sitt förflutna. Det är därför jag tror du kanske kan förstå mångas olust inför det som händer NU.

    Bara så att du förstår: Jag anser nog inte att man behöver ignorera olika partiers utrikespolitik när man diskuterar sin liering med dessa. Ser man att det barkar iväg, skulle det hedra en att man sa ifrån på skarpen när det hände, inte femtio år senare. Jag talar nu om dem som i ord och gärning ställer sig på terroristers sida. Ser man det inte är det en annan sak. Nog sagt!

    Men från BN fick du prov på det avskyvärda jag har märkt inom vänstern i Sverige. BN läser in det som inte finns. Snarare är det sina egna demoner BN slåss med.

    Mvh,

    A-K

    Comment by A-K Roth — 2006 11 29 14:28 #

38. A-K, ett tips nästa gång du ska köra ett ”balanserad och oroad”-schtick är att skriva under Pseudonym. Som det är nu kan ju vem som helst se de olika extremistiska och aggresiva kommentarer du gjort på olika vänsterbloggar. Visserligen blir det god underhållning att se ditt lilla skådespel här i ljuset av dem men jag vet inte riktigt om du uppnår ditt syfte… Nåja, kul är det i alla fall!

    Comment by Anders — 2006 11 29 16:21 #

39. Roligt att du är så informerad, Anders. Men att det skulle vara ett ”schtick” att vara oroad inför svenska vänsterns (dvs somligas inom) stöd av terrorism kom som en nyhet. Visst kan man skriva anonymt som fegisarna på vissa blogger men det gör debatterande ganska så meningslöst.

    Om min s.k. extremism: Du kan ha blivit lurad av de pajaser som anammar andra personers nicks på Esbatis blogg när de blir svarslösa eller för utmanade. Mycket underliga saker har skrivits där i mitt och andras namn. Jag besöker den sällan nu; Ali driver tydligen censur. Om något har skrivits där nyligen i mitt namn är det fejk.

    Om aggressivitet: Javisst kan man bli lite stark i tonen när man möter hatpropaganda. Jag tycker inte man ska vika för oresonligt hat, vare sig det kommer från vänster eller höger. Vänstern är som vi vet inte immun mot otrevligheter. Det är knappast troligt att det man skriver gör någon skillnad när fördomarna sitter långt inne; men kanske gör det lite nytta att mn vädrar sin djupa olust?

    Enn, hoppas detta inte har lett till en invasion av de ”hopplösa hatarna”. Detta blir mitt sista inlägg i denna tråd. Skrivs något mer i denna blogg under min signatur är det fejk. Brännt barn…Tack för ett civiliserat samtal, Enn!

    P.S. Det är fantastiskt att läsa vad du skriver om barnlitteratur och andra kulturskatter. Jag ska just börja läsa högt Ronja Rövardotter i en engelsk översättning som barnbarnet, 8 år, fick från släkten i Sverige. Hoppas det inte är över huvudet på 6-årige lillebror bara. Ska läsa vad du skrev igen.

    Mvh,

    A-K

    Comment by A-K Roth — 2006 11 29 17:23 #

40. Till A-K Roth: Jag har i alla fall inget mer att säga. Vad jag anser om konflikten mellan Israel och Palestina har jag skrivit om flera gånger på min blogg.

    Comment by Enn Kokk — 2006 11 29 22:40 #

41. Anders Bergerus har skrivit följande replik:

    Jag delar inte uppfattningen att Nygren står för en högeråsikt i partiet. Snarare så försöker han att föra en diskussion om de politiska målen genom att exemplifiera med politiska medel som felaktigt upphöjts till mål.

    Det finns anledning att kritisera kundvalsmodellen med skolpeng och allt vad det nu heter eftersom den dels inte belönar kunskap, fostran, kvallité och ekonomi, utan istället premierar beläggning som vilken hotellanläggning som helst och kan fakturera ett fast belopp oavsett om kvalliten bara når upp till någon slags golvnivå. Den lyckas förena det sämsta hos planekonomin med det sämsta hos marknadsekonomin. Dessutom blir resultatet ofta ojämnlikt.

    Att däremot lägga ut offentlig verksamhet på entreprenad när det är befogat, för att uppnå ökad produktivitet är väl bara av godo. Och kan innebära att vi uppnår en ökad volym välfärd. Det har socialdemokratin alltid tidigare varit anhängare av.

    Men samhället får aldrig förlora rådighet, inflytande och huvudmannaskapet, vilket kundvalsmodellen syftar till i dess förlängning.

    Om Socialdemokraterna skulle gå samman med (v) så innebär det att svensk politik skulle sakna inte bara ett socialliberalt parti – eftersom (fp) har lämnat det spåret med Major Björklund. Än värre är att den demokratiska socialismen också skulle gå förlorad.

    Det skulle innebära att de två idéinriktningar som slagits för allmän rösträtt, alla människors lika värde och den realpolitik som utgår från dessa åsikter skulle vara bortsopade.

    Om väljarna har att ställning mellan kommunism, populism, nyliberalism, värdekonservatism och rasism – vilket samhälle skulle vi då överlämna till våra barn?

    Detta är naturligtvis inget troligt scenario att Socialdemokratin och dess grundläggande idéer kommer att lämna scenen – men blotta tanken förskräcker.

    Därför känns det skönt att Janne Nygren höjer blicken och påbörjar ett resonemang om partiets politiska mål.

    ***

    Påståendet att socialdemokratin alltid (!) skulle ha varit anhängare av att lägga ut offentlig verksamhet på entreprenad tyder tyvärr inte på att Anders Bergerus kan våldsamt mycket om socialdemokratins historia.

    Det här resonemanget tyder på att Bergerus blandar samman demokratisk socialism och socialliberalism, en riktning som förvisso i alltför rikligt mått finns representerad också inom socialdemokratin.

    Jag återkommer till det här ämnet i en egen artikel i Svenska Dagbladet.

    Sen missförstår Bergerus (avsiktligt?) det jag skriver om relationerna mellan (s) och (v). Jag skulle inte drömma om att föra upp frågan om en partisammanslagning på någon dagordning, förrän vänsterpartisterna har sopat bort alla rester av sitt kommunistiska arv och, vilket de ju då måste bli, blivit demokratiska socialister. Hur skulle då den demokratiska socialismen kunna gå förlorad?

    Comment by Enn Kokk — 2006 11 30 19:19 #

42. Nej, jag är varken blandar samman eller är okunnig om skillnaden mellan demokratisk socialism och socialliberalism. Det är ett uselt argument.
    Möjligen tycker vi olika och det är okey och kanske också poängen med att vara medlem i ett och samma parti.

    Jag vågar påstå att många saker som idag sköts av samhället och som ska skötas av samhället, tidigare styrdes av samhället men utfördes av någon privat aktör. Det hade då ingen ideologisk hejjarklack i det borgerliga lägret, inget ”modellnamn”, men lokala sossepolitiker insåg att om alla ska komma i åtnjutande av det gemensamma på ett rättvisst sätt så kan vi inte bygga upp en offentlig tjänst i varje kommundel, för att det skulle bli för dyrt. Och skulle vi det skulle omfattning eller kvallité bli lidande. De hade ett fokus på de politiska målen, inte på de praktiska lösningarna.
    Jag tycker inte att man kan hävda att t.ex Sträng var höger eller socialliberal. (och det tror jag inte att du heller gör).

    Vidare tror jag inte att du Enn skulle drömma om att föreslå sammanslagning av (v) och (s) under nuvarande omständigheter.
    Min poäng är att ränderna inte går ur kommunisterna, men det är säkert känslomässigt betingat sedan min tid i SSU där vi uteslöt trotskisterna och i elektrikerförbundets avdelning 1, där vi kämpade emot både (apk) och (vpk) där jag för övrigt som ganska ung hade god hjälp av en bok/häfte som du hade skrivit (ja, det är länge sedan…).
    För mig känns det helt främmande att bara snudda vid tanken.

    Comment by Abbe — 2006 11 30 22:52 #

43. Enn:
    Nu kan jag inte låta bli att vara lite elak: Göran Persson verkar ju ha gjort upp med den ”demokratiska socialismen” till och med, eftersom han före valet i ett TV-program förklarade sig vara ”Social demokrat”. Då, i alla fall, fick man ju anta att det gällde partiets linje.

    Comment by Kerstin — 2006 12 01 3:29 #

44. Så sent som under Palme-eran slog partiet benhårt fast, att viktiga offentligt finansierade verksamheter också skulle drivas offentligt. Jag vill påminna om Palmes nej till Kjell-Olof Feldts försök att lansera andra former av barnomsorg.

    Den här linjen slogs också fast i 1990 års partiprogram; jag återkommer till det i den artikel jag har skrivit för Svenska Dagbladet.

    Trots att detta program gällde ända fram till dess att ett nytt partiprogram antogs år 2001, började partiet, som jag ser det, sjunka ner i moraset redan under den perioden. Skulden för detta vill jag lägga på dels SSUs ”förnyarfalang”, dels på krisdrabbade kommunalpolitiker, som i likhet med Anders Bergerus inbillade sig, att man kunde få mer för pengarna genom entreprenader och andra alternativa driftformer, där kommunala uppgifter las på privata utförare.

    Inte heller jag tror, att dagens vänsterparti skulle kunna slås ihop med det socialdemokratiska partiet. Vänsterpartiet har nämligen inte lyckats göra upp med sitt kommunistiska arv. De resonemang man kan föra om den här frågan är därför mer hypotetiska: Om vänsterpartiet bleve reformistiskt, varför skulle man då upprätthålla två separata partier?

    Sen finns det i dag ibland socialdemokratisk kritik mot vänsterpartiet, som vilar på en, milt talat, missförstådd grund: Det finns de som sorterar in (v)-ståndpunkter, som att viktiga gemensamma verksamheter också ska drivas av det offentliga respektive att välfärdssystem och socialförsäkringar i allt väsentligt ska vara skattefinansierade, under kommunism-etiketten. I själva verket är de gamla socialdemokratiska ståndpunkter.

    Comment by Enn Kokk — 2006 12 01 12:26 #

45. Enn: ”Jag har i alla fall inget mer att säga. Vad jag anser om konflikten mellan Israel och Palestina har jag skrivit om flera gånger på min blogg.”

    Som tråden nu är slut vill jag bara ge en sista kommentar till meningen ovan. Du måste ha missförstått vad jag ville komma till:

    Det var inte din syn på konflikten mellan Israel och PA jag avsåg att diskutera eller ens vilja påverka; det var svenska extremvänsterns öppna stöd till grupper som sysslar med terror. Och detta har jag inte sett att du skrivit något om; jag kan ha missat det.

    Ens erfarenheter färgar naturligtvis ens syn till en viss grad. Du är mycket medveten om svenska vänsterns osmakliga band till Sovjet och det med rätta. Jag skulle önska att svenska socialdemokrater inte blundade för annat.

    Comment by A-K Roth — 2006 12 02 13:24 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.