Medan det mörknar

24 november 2006 20:14 | Barnkultur, Film, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Serier, Ur dagboken | 4 kommentarer

Om hösten skriver Werner Aspenström:

Höst

De släpande dimmorna, morgon och afton.
Där står den gamla eken och hostar.
Hur lätt var det att andas den gången
när gulärlan plockade tagel i törnrossnåret.

November

Kråkor och en klase lingon.
Hjulspår över de vattensjuka fälten.
Den tomma rymden gäspar,
döljer inte sin leda i handflatan.

Båda dikterna ur ”Litania”, 1952

Det är höst. Det regnar. Den ena dagen är mörkare än den andra. Men jag strävar på; jag har en intensiv vecka bakom mig.

***

Torsdag för en vecka sen var jag hos Folktandvården och fick två nya tänder insatta, en i över- och en i underkäken. Det är skönt att ha dem på plats; jag har fått leva med gluggar en lång tid. Först togs de gamla tänderna bort. I somras fick jag titanskruvar inopererade i käkarna. Och nu, när inplantaten hade växt ihop med käkbenen, sattes de nya tänderna på plats.

Från nästa dag fungerar de perfekt, och de ser ut som mina egna tänder. Men det är, även om jag har fått pensionärsrabatt från Försäkringskassan, fruktansvärt dyrt. Skulle jag också låta sätta in nya tänder i de två gluggar jag har långt inne i över- respektive underkäken – sådana ingrepp ersätts inte – skulle det kosta mig 33.000 kronor, berättade tandläkaren.

***

Fredagen tillbringade jag i van der Nootska palatset på Söder; jag deltog i Ikoner-akademins biblioteksdag, som jag redan har berättat om.

Jag har också skickat rapport till Kulturkontoret. Den kommer att ingå i den cirkulationspärm, som skickas runt vid sammanträdena med kulturnämnden. Övriga ledamöter ska också kunna ta del av det jag, på kulturnämndens bekostnad, har fått vara med om.

***

På lördagen var jag, i etapper, på vå familjesammankomster.

Först var vi hemma hos Anna i Rinkeby. Hennes yngsta, Ella, fyllde tio år den 25 oktober, men då var Anna och flickorna på Kanarieöarna på en välbehövlig semester efter valrörelsen. (Anna och tjejerna åkte tillsammans med goda vännen Carin Jämtin och hennes familj.) Så nu skulle Ella äntligen få sitt tioårskalas, förlåt, party heter det naturligtvis.

Ella hade önskat sig prenumeration på Kalle Anka & co, och jag och Birgitta gav henne tillsammans en årsprenumeration. Jag kollade på nätet vad det kostade och häpnade: över 1.000 kronor! Inte så att vi inte har råd, men kan barnfamiljer utan särskilt höga inkomster hosta upp de här pengarna så där utan vidare? Jag jämför med 1950-talet, då jag själv var storkonsument av serier: Jag och mina kompisar lyckades själva skrapa ihop pengar till våra serietidningar; jag skulle också ha klarat av en prenumeration, om jag hade föredragit det.

Vi ger dessutom var sin personlig present. Jag, gamle seriefan, fullföljer linjen och ger henne en återutgiven årgång av ”Kalle Anka & co”, från 1948, det första året som ”Kalle Anka & co” kom ut som serietidning här i Sverige. Ännu inte i fyrfärg, bara med dekorfärg, konstaterar jag.

Också Kerstin och Bo, Viggo och Klara kommer för att fira Ella. Viggo leker med de stora tjejerna. Klara ser först en smula konfunderad ut, när hon får syn på morfar på alldeles fel ställe, men sen vill hon som vanligt gunga på foten.

***

Innan Matti hinner anlända men efter det att Ellas jämnåriga kompisar har anlänt, fortsätter vi från Rinkeby hem till Gunnar och Annica i Åkersberga. Det är deras tur att ordna syskonmiddag: syskonen Birgitta, med mig, Karin, med Hasse, Gunnar, med Annica, och Ragnar, med Gunnel, träffas regelbundet hos varandra på det här sättet.

Maten är god och samtalen trevliga – dock finns det ett växande antal sjukdomar och krämpor bland samtalsämnena.

***

Det mest intressanta under måndagen är mötet med Uppsala arbetarekommun på kvällen. Vi har ju förlorat makten, och en central del av mötet ägnas åt vårt eget respektive högeralliansens budgetalternativ. (Om detta ämne har jag skrivit förut. Jag var, som representant för kulturnämnden, på en genomgång som våra kommunalråd hade för nämndordförandena.)

På dagordningen finns också bikupediskussioner (en för varje bord) om valet av ny partiordförande: vilka egenskaper vill vi att den nya partiledaren ska ha? Vid vårt bord listar vi följande:
* Den nya partiledaren måste, med tanke på att män har styrt partiet i mer än hundra år, vara en kvinna.
* Hon måste inte komma från LO, men ska vi samla hela arbetarrörelsen till storoffensiv inför nästa val, måste hon ha LOs fulla gillande och ha goda kontakter med LO.
* Det är viktigt med en partiledare som har karisma och beslutsamhet, men en bra partiledare måste också kunna lyssna och ta råd – vi behöver en partiledning som fungerar som ett team. Den nya partiledaren måste inte bara tåla utan också bejaka, att det finns människor som inte bara är ja-sägare runt omkring henne.
* Partiledaren måste kunna samla hela det breda spektrum som är arbetarrörelsen, inte stöta bort delar av den.
* Partiledaren måste ha ett tydligt ideologiskt engagemang och kunna positionera partiet så att alternativen framträder tydligt. (Här tänkte vi också på vad som hände, när Fredrik Reinfeldts moderater började kalla sig ”det nya arbetarpartiet” – en positionsförflyttning ett par snäpp åt vänster hade inte skadat i det läget.)
* Socialdemokratin behöver åter igen en partiledare med ett varmt hjärta och ett starkt engagemang för internationell solidaritet.

Vår uppgift var inte att komma med namnförslag, men naturligtvis ändade bikupediskussionen ändå i en diskussion av de nämnda respektive tänkbara kandidaterna. Och här var det uppenbart, att praktiskt taget alla, som yttrade sig i namnfrågan, förordade Carin Jämtin.

***

På tisdag morgon åker jag till hjärt- och lungkliniken på Akademiska för en av många återkommande kontroller. Eftersom jag nu länge har försummat fysisk träning – min håg står till intellektuella verksamheter – är jag lite ängslig. Men det går bra. Hjärtat är som vanligt aningen långsamt men går annars som ett urverk. Lungor och blodtryck är det heller inget att anmärka på. Lättad åker jag hem.

Men snart kommer jag att få en uppföljande kallelse till dygnskontroll med påtejpad mätare av hjärtat.

***

Sen tar jag bussen till Norrtälje. ABF har bett mig hålla en dubbelföreläsning om arbetarrörelsens historia för en facklig grundkurs. Det blir en trevlig kväll i Folkets Hus; jag äter också middag med deltagarna.

Mitt perspektiv på arbetarrörelsen är färgat av marxismen. Jag betonar det klassmässiga: att det heter just arbetarrörelse, att en majoritet av av de organisationer som skapade Socialdemokratiska arbetarepartiet var fackföreningar, att partiets grundorganisationer fortfarande kallas arbetarekommuner och så vidare. Och jag betonar i min genomgång av arbetarrörelsens historia sådant, där man tydligt ser att partiet och fackföreningsrörelsen agerar utifrån samma intresse och tillsammans, som en rörelse av och för arbetarklassen.

Jag får god respons.

Men jag undrar lite, vilken samlad bild deltagarna får. Före min medverkan har Stig-Björn Ljunggren berättat om politiska ideologier och Anne-Marie Lindgren om socialdemokratins idéutveckling.

***

På onsdag morgon stiger jag upp tidigt. Det är kulturfrukost på Gottsundabiblioteket. Temat är, i barnkulturårets hägn, kultur för barn och ungdomar.

I avvakan på att åhörarna ska fika färdigt och sätta sig, spelar Lars-Erik Lindström från Omnibus kammarblåsare bland annat ”Autumn Leaves”.

Kulturnämndens avgående ordförande, Kees Geurtsen (s), knyter i sitt öppningstal an till detta: att den där kulturministern, som satt kvar i en vecka, hann med att avskaffa riktade satsningar av typen barnkulturåret.

Kees tyckte sig, efter sina tolv år som kulturpolitiker, se cirkeln slutas: ”Mitt första beslut i dåvarande Gottsunda kommundelsnämnd var att upphäva den tidigare borgerliga majoritetens beslut att halvera Gottsundabiblioteket. Ett av mina sista beslut blir att reservera mig mot nästa års budget, som ger mindre pengar till kulturen.”

Kees tog också upp den nya högeralliansregimens beslut att minska antalet ledamöter i nämnderna, vilket för kulturnämndens del kommer att betyda, att (v) eller (mp) kan komma att bli orepresenterat. Han noterade, att högeralliansen ännu inte har presenterat, vem som ska bli ordförande i kulturnämnden, men att att socialdemokraterna sedan länge har pekat ut Peter Gustavsson som sin nye gruppledare (och därmed, i den nya situationen, vice ordförande i kulturnämnden).

Därefter presenterade Anna-Klara Ehn Ericson Gottsundabibliotekets barn- och ungdomsverksamhet. Den är, liksom hela Gottsundabibliotekets verksamhet, imponerande.

En annan av Uppsalas finaste kulturinstitutioner är Lilla Teatern. Per och Margareta Löfblad presenterade en kommande dockteaterföreställning för barn i åldrarna fem till elva år, ”Ordning i rabatten! sa Linné”. I föreställningens musikinslag är Lars-Erik Lindström inblandad. Man utlovade musik av bland andra Mozart och Rameau.

Christer Johansson berättade om UKM, Ung kultur möts, en festival utan tävlingsinslag. Uppsala och övriga länet skickar deltagare vidare till en riksfestival i Hultsfred nästa år.

”I järnåldersmänniskornas fotspår, aktiviteter och lekar för barn” – Annika Sjöberg från Gamla Uppsala museum berättade om museets satsningar för barn och unga, bland annat i form av klassbesök och särskilda barnvisningar. Spännande inslag blir en utställning om religionsförändringar och en mångkulturutställning kring vikingarnas resor, båda mycket angelägna ämnen i dagens Sverige.

Barnbibliotekets chef, Karin Hjelm, presenterade ett samarbetsprojekt mellan bibliotek och förskola, ”Leka Språka Lära – lärande lek om språk i förskola och bibliotek”. Utgångspunkt: att utveckla språket är att skaffa sig redskap att förstå världen. Fyra barnbibliotekarier och fem förskollärare samarbetar om projekt i Bälinge och Storvreta.

Allra sist presenterade uppsalafilmarna Anette Skåhlberg och Martin Lima de Faria ett kommande filmprojekt, Älskad av mamma, om barn som utnyttjas sexuellt.

Allt det här är ju intressant och säger mycket om kulturpolitiken i Uppsala.

Dock såg jag inte någon enda borgerlig ledamot av kulturnämnden på den här kulturfrukosten.

***

På torsdag förmiddag är det kulturnämnd. Vi står inför en knepig situation, eftersom (s), (v) och (mp) fortfarande har majoritet i nämnden, medan stan har bytt styre och den nya högeralliansregimen har lagt en budget, som för nämnderna, även kulturnämnden betyder mindre pengar än det som fanns i det avgående vänsterstyrets budget.

Ordföranden, Kees Geurtsen (s), har fått förhinder, och vice ordföranden, Jan-Erik Wikström (fp), övertar ordförandeklubban. Han vänder sig till mig med frågan, hur vi, med den situation vi har, vill hantera budgeten. Jag svarar, som vi har kommit överens om vid gruppsammanträdet, att vi finner det meningslöst att obstruera ett budgetbeslut som, vad vi än gör, ändå kommer att gå igenom inom kort. Att den momentana majoriteten skulle rösta igenom sitt eget förslag, skulle ju i realiteten bara ställa till trassel för kulturkontorets personal, som vi absolut inte har något otalt med. Jag föreslår därför, att Jan-Erik ska höra ”ja” på det borgerliga förslaget, varefter vi på vänstersidan tillåts reservera oss. Så gör vi också.

I dagens (fredagens) Upsala Nya Tidning ser jag Jan-Erik Wikströms märkliga tackling av att högeralliansens budget faktiskt betyder mindre pengar till kulturen än den röd-gröna sidans budget skulle ha gett: Den enda nedskärning han vidgår är de 800 000 kronor minskningen av antalet ledamöter i nämnden ger. ”Det blir den enda besparingen vi gör. När det gäller andra poster i kulturnämndens budget så blir det faktiskt mindre påslag i stället.”

”Mindre påslag” var ordet.

I slutet av kulturnämndens sammanträde ville vidare Fredrik Sjöberg (fp) ta upp en övrig fråga: Han hade, påstod han, kontaktats av upprörda deltagare i kulturfrukosten i Gottsunda, som ansåg att Kees Geurtesen genom att politisera sitt anförande hade överträtt sina befogenheter som representant för kulturnämnden.

Jag, som i motsats till Fredrik Sjöberg och de andra borgarna var där, begärde då ordet och sa, att jag själv hade hört, vad Kees hade sagt och inte hade blivit upprörd, men att Kees naturligtvis var kapabel att svara för sig själv vid nästa sammanträde.

***

På torsdagskvällen hade jag lovat ställa upp som avlastning åt Kerstin, som skulle vara ensam hemma med barnen, Viggo och Klara; Bo var på jobbkonferens med övernattning. Det gör jag så gärna. Inte bara för att hjälpa min dotter – jag har själv stort utbyte av att få vara tillsammans med hennes barn. Så vi träffades halvvägs och gick tillsammans till barnens dagis. (En av poängerna var, att jag skulle få se, var de fanns: Klara är relativt ny på dagis, och Viggo har bytt plats för sin avdelning.)

Det var väldigt roligt att se ungarnas glada miner, när morfar dök upp tillsammans med mamma. Klara sträcke bums upp händerna och ville komma upp i famnen. Sen fick jag köra dem hem: Klara i vagnen och Viggo på ståbrädan. Kvällen förflöt som den brukar: lek med ungarna (Klara matade morfar med låtsasdryck från en dockspis), middag tillsammans, kvällsbad med morfar som vakt i badrummet, Bolibompa.

Framför TVn ger jag Klara välling. Sen vill hon över till Kerstin. Det är bra att jag är där en kväll, där jag inte behöver upplevas som den som tar mamma ifrån henne.

Vi har kommit överens om att Kerstin nattar Klara, medan jag läser för Viggo. Viggo hinner också ändra sig och vill även han att mamma läser, men sen – när jag erbjuder mig att läsa en extra tjock bok, som han själv får välja – duger morfar igen.

Ur bokhyllan plockar då Viggo fram H C Andersens ”John Blund” (Tidens förlag, 1968, översättning Åke Holmberg). Det är en ganska omfattande bilderbok med berättelser för veckans samtliga sju dagar. För de mycket fina illustrationerna står Kaj Beckman: en blandning av collage och detaljrika färgteckningar. Det här är H C Andersens originaltext i översättning, och den innehåller följaktligen en del svåra ord och gammaldags vändningar, men jag förklarar och frågar och demonstrerar och pekar. Ändå blir det lite för svårt och för långt för att hålla en fyraårings intresse uppe boken igenom; om en stund vill Viggo läsa något annat. Kanske tur det – Kerstin påminner senare om att den här sagan har ett knepigt slut att förklara för en fyraåring: John Blunds bror visar sig vara Döden.

Barn gillar ju att läsa böcker om och om igen. Så även fyraårige Viggo. Jag har tidigare läst Arne Norlins (text) och Jonas Burmans (bild) ”Här kommer sopbilen” (Rabén & Sjögen, 2003). Det här är en bok i serien om Halvan, en liten kille som i bok efter bok i fantasin spelar olika yrkesroller, här som renhållningsarbetare, ”sopgubbe”. De här böckerna har ett pedagogiskt moment, som fyraåringen mer än jag känner entusiasm för. Men där finns också ett hjärtknipande moment: Halvan och hans jobbkompis räddar lilla Ebbas Lufsen, ett gosedjur hon har ärvt efter sin mamma men som mamma Lena i oförstånd har kastat i soporna. Men Halvan hittar rätt konsumkasse!

Sen plockar jag fram två säkra nummer ur den bokskatt Kerstin fick av mig och som nu har gått i arv till hennes barn.

Först läser jag ”Misse Murr” med text av Kathryn och Byron Jackson och bilder av Alice och Martin Provensen (Folket i Bilds förlag, 1972, översättning Gösta Knutsson). Den kom först ut på svenska på 1950-talet som första nummer i serien FiBs gyllene böcker; jag minns den själv från då. Det är en superfin bilderbok, aningen insmickrande i bilderna men samtidigt på kornet! Texten är vid det här laget lite för enkel för fyraårige Viggo, men Kerstin berättade, att han under en period hade den som favoritbok, ville höra den om och om igen.

Som avslutning läste vi Walt Disneys ”Dumbo”, en stor FiBs gyllene bok 1955, i ny utgåva på Folket i Bilds förlag 1972. Originaltexten är av Annie North Bedford, här bearbetad av Dick Kelsey. Bearbetad därför att det rör sig om en bok, baserad på Disney-filmen ”Dumbo” – bokens bilder kommer mycket riktigt från Walt Disney Studios.

Som jag tidigare har skrivit, känner jag stor respekt för Walt Disney och hans medarbetare: han kan – kunde; han är ju död – skapa en speciell magi i sina teckande filmer. Tillräckligt mycket finns också i boken, vars story om den fumlige elefantbabyn Dumbo, som snubblar på sina väldiga öron men som med hjälp av sin vän, musen Tim, lär sig flyga, i hög grad fångar fyraårige Viggos intresse.

Översättningen, av Birgitta Rastberg, är hygglig men har en del kantigheter. Men sånt kan ju en morfar parera!

Margareta Söderberg

24 november 2006 14:19 | Musik, Politik | 1 kommentar

När jag skrev om sångavslutningen av 2006 års ”Socialistiskt Forum”, noterade jag med gillande Margareta Söderbergs återkomst på scenen. I julnumret av Aktuellt i politiken (s) 1976 (nummer 21, 9 december) skrev jag om hennes då färska LP:

Kvinnokultur

”Käringtand” (YTF 50130) är titeln på en LP som Margareta Söderberg har sjungit in, assisterad av Arbete & Fritid och Pojkarna på Storholmen. Titelns associationer till det ljuva och det fula och det bitska visar sig alla vara berättigade.

Tidsmässigt spänner skivan över en period från medeltid till nu. Ballader, folkliga visor, skillingtryck, teatermusik och moderna politiska sånger blandas; det gemensamma är att de alla i centrum har kvinnor och kvinnokultur.

Från medeltiden härstammar ”Den bortsålda” och den (till innehållet) förfärliga ”Varulven”. I andra änden finns sånger om Vietnam och Bert Brechts ”Sången om Moldau”. Däremellan får man höra om hjälpgummestrejken i Skövde 1903 och om murarhantlangerskornas strejk 1888.

Kanske allra roligast att få på skiva är Bo Granhammars visa från 1909, ”Kata Dalström”, som man kan läsa mer om i Fritz Gustaf Sundelöfs fina bok ”Arbetets sånger” (Prisma, 1973). Den går på ”Amanda Lundbom”, och första strofen lyder så här:

Proletärens idealdröm
hoppsan slangsan dingelingelansan
det är faktiskt Prata Dalström,
Kata Dalström menar jag.
Varje länsman står på vakt
hoppsan slangsan slimsan sej – tjohej
och skriver upp vad Kata sagt
hoppsan, slangsan dingelingelej.

Bara den gör skivan värd att ha.

***

”Kata Dalström” med Margareta Söderberg har jag sedan spelat många gånger, när jag har gjort program om politisk musik. Den väcker alltid jubel.

Jag passar därför på att här publicera hela texten, inklusive sångingressen i Fritz Gustaf Sundelöfs bok:

Kata Dalström (1858-1923) är en av den svenska arbetarrörelsens stora pionjärer, en legend redan under sin livstid, kvinnan av börd och bildning som steg ner till massorna. Hon blev den verkliga agitatorn, ”landsvägspredikanten”, den första kvinna som på heltid ägnade sig åt politiken. Hon blev snabbt ryktbar, och sin stora insats gjorde hon under arbetarrörelsens kampår, den tid då det verkligen kostade något att sätta ”socialist” på visitkortet. Hennes språk var drastiskt, slagfärdigt och buret av en glödande hänförelse. Det var inte bara myndigheterna som hyste rädsla för Kata, men det var från myndigheterna som hon fick utstå många övergrepp. Det var nästan lönlöst för henne att försöka hyra lokal för sina föredrag; varken de så kallade arbetarföreningarna eller godtemplarlokalerna vågade öppna dörren för Kata. Hon fick inte heller tillstånd att hålla möten i det fria, men Kata visste råd. Medan Kata promenerade fram och åter på landsvägen satt åhörarna vid vägkanten. Länsmän, stadsfiskaler och polis var uppbådade, men de hade ingen befogenhet att hindra folk att gå på landsvägen. Men det budskap Kata hade att framföra noterades noga. Det var vid ett sådant ”landsvägsmöte” i Åmål under strejkåret 1909 som författaren Bo Granhammar inspirerades till visan ”Kata Dalström”.

Melodin påminner om ”Amanda Lundbom” som ingick i Emil Norlanders revy ”Konstgjorda Svensson” 1909.

Kata Dalström

Text: Bo Granhammar, 1909
Musik: ”Amanda Lundbom”, 1909

Proletärens idealdröm,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-dangsan,
det är faktiskt Prata Dalström,
Kata Dalström menar jag.
Varje länsman står på vakt,
hoppsan, slangsan, slimsam sej, tjohej,
och skriver opp vad Kata sagt,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-lej.

Krut och ruter finns i Kata,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-dangsan,
hon är bland de mest kavata,
och hon vet att sjunga ut.
Hon är inte oerfar´n,
hoppsan, slangsan, slimsam sej, tjohej,
hon har ju fött sju stycken barn,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-lej.

Kommen från den burgna klassen,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-dangsan,
går hon nu i vardagsstassen,
som en arbetsklassens vän.
Hon vill störta kung och tron,
hoppsan, slangsan, slimsam sej, tjohej,
och segerrik hon framåt drar,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-lej.

I de olika distrikten,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-dangsan,
myndigheterna vet plikten,
plikten att få Kata tyst.
Men hon skinn på näsan har,
hoppsan, slangsan, slimsam sej, tjohej,
och segerrik hon framåt drar,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-lej.

Ifrån alla landsvägsdiken,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-dangsan,
lägger hon ut politiken,
borgar´n ser av ilska rött.
Till och med i Folkets Hus,
hoppsan, slangsan, slimsam sej, tjohej,
där dörren stänger man burdus,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-lej.

Men det hindrar inte Kata,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-dangsan,
som från landsvägen kan prata,
hata svenska styresmän.
Kata hade sina knep,
hoppsan, slangsan, slimsam sej, tjohej,
talade så folk begrep,
hoppsan, slangsan ding-e-ling-e-lej.

***

Det där med Folkets Hus bör kanske också förklaras: Kata Dalström hörde till dem som vid partisplittringen 1917 gick till Socialdemokratiska vänsterpartiet, det som senare blev Sveriges Kommunistiska Parti. Flertalet av de mer kända avhopparna återvände sedan, i omgångar, till socialdemokratin. Hur Kata skulle ha agerat, vet man inte; hon dog redan 1923.

Text, noter och ackord hittar man alltså i Fritz Gustaf Sundelöfs sångbok ”Arbetets sånger” med undertiteln ”Kampsånger, strejkvisor, yrkesvisor och politiska visor under 130 år” (Prisma, 1973).

Fritz Gustaf Sundelöf (1895-1974) var egentligen mest känd som schlagermakare – då skrev han under signaturen Fritz Gustaf. Han har till exempel skrivit texten till Emanuel Jonassons ”Gökvalsen”, Fred Winters (Sten Njurlings) ”Det ordnar sig alltid” och, tillsammans med Åke Söderblom, till Olle Lindholms ”Flottans kavaljerer”, till Al Noels (det vill säga Leon Landgrens) ”När man är ung och kär”, till Sam Samsons ”Nya fågelsången”, till Karl Severins ”Afton vid Mjörn” och till Leanders (Staffan Tjernelds) ”Det ska vara en cowboy”. Tillsammans med Eric Frykman skrev han ”En dörr på glänt”.

På Prisma gav han 1968 ut den mycket fina urvalsvolymen ”Svenska schlager”, som årtionde för årtionde presenterar schlagerhitarna (alltså inte bara de egna) under 1900-talet. Den boken är en guldgruva för oss som älskar äldre populärmusik.

Schlagerlegendaren Fritz Gustaf Sundelöf var starkt politiskt engagerad; bland annat samlade han genom årtiondena ihop en ansenlig samling – tre knökfulla A4-pärmar – arbetarsånger. Med dessa dök han 1973 upp på Prisma, som ju tidigare hade gett ut hans sångbok ”Svenska schlager”.

Det gick ju inte att ge ut hela detta väldiga material, så Prisma bad mig, som nyligen hade gett ut storsäljarna ”Joe Hills sånger” (1969) och ”Upp till kamp!” (1970) på samma förlag, att titta på Fritz Gustaf Sundelöfs pärmar och prioritera, vad som borde komma med inom ramen för en enda bok. Jag gjorde jobbet, och Fritz Gustaf Sundelöf och förlaget accepterade i stort sett det urval jag hade gjort. Resultatet av våra samlade ansträngningar blev alltså sångboken ”Arbetets sånger”.