Margareta Söderberg

24 november 2006 14:19 | Musik, Politik | 1 kommentar

När jag skrev om sångavslutningen av 2006 års ”Socialistiskt Forum”, noterade jag med gillande Margareta Söderbergs återkomst på scenen. I julnumret av Aktuellt i politiken (s) 1976 (nummer 21, 9 december) skrev jag om hennes då färska LP:

Kvinnokultur

”Käringtand” (YTF 50130) är titeln på en LP som Margareta Söderberg har sjungit in, assisterad av Arbete & Fritid och Pojkarna på Storholmen. Titelns associationer till det ljuva och det fula och det bitska visar sig alla vara berättigade.

Tidsmässigt spänner skivan över en period från medeltid till nu. Ballader, folkliga visor, skillingtryck, teatermusik och moderna politiska sånger blandas; det gemensamma är att de alla i centrum har kvinnor och kvinnokultur.

Från medeltiden härstammar ”Den bortsålda” och den (till innehållet) förfärliga ”Varulven”. I andra änden finns sånger om Vietnam och Bert Brechts ”Sången om Moldau”. Däremellan får man höra om hjälpgummestrejken i Skövde 1903 och om murarhantlangerskornas strejk 1888.

Kanske allra roligast att få på skiva är Bo Granhammars visa från 1909, ”Kata Dalström”, som man kan läsa mer om i Fritz Gustaf Sundelöfs fina bok ”Arbetets sånger” (Prisma, 1973). Den går på ”Amanda Lundbom”, och första strofen lyder så här:

Proletärens idealdröm
hoppsan slangsan dingelingelansan
det är faktiskt Prata Dalström,
Kata Dalström menar jag.
Varje länsman står på vakt
hoppsan slangsan slimsan sej – tjohej
och skriver upp vad Kata sagt
hoppsan, slangsan dingelingelej.

Bara den gör skivan värd att ha.

***

”Kata Dalström” med Margareta Söderberg har jag sedan spelat många gånger, när jag har gjort program om politisk musik. Den väcker alltid jubel.

Jag passar därför på att här publicera hela texten, inklusive sångingressen i Fritz Gustaf Sundelöfs bok:

Kata Dalström (1858-1923) är en av den svenska arbetarrörelsens stora pionjärer, en legend redan under sin livstid, kvinnan av börd och bildning som steg ner till massorna. Hon blev den verkliga agitatorn, ”landsvägspredikanten”, den första kvinna som på heltid ägnade sig åt politiken. Hon blev snabbt ryktbar, och sin stora insats gjorde hon under arbetarrörelsens kampår, den tid då det verkligen kostade något att sätta ”socialist” på visitkortet. Hennes språk var drastiskt, slagfärdigt och buret av en glödande hänförelse. Det var inte bara myndigheterna som hyste rädsla för Kata, men det var från myndigheterna som hon fick utstå många övergrepp. Det var nästan lönlöst för henne att försöka hyra lokal för sina föredrag; varken de så kallade arbetarföreningarna eller godtemplarlokalerna vågade öppna dörren för Kata. Hon fick inte heller tillstånd att hålla möten i det fria, men Kata visste råd. Medan Kata promenerade fram och åter på landsvägen satt åhörarna vid vägkanten. Länsmän, stadsfiskaler och polis var uppbådade, men de hade ingen befogenhet att hindra folk att gå på landsvägen. Men det budskap Kata hade att framföra noterades noga. Det var vid ett sådant ”landsvägsmöte” i Åmål under strejkåret 1909 som författaren Bo Granhammar inspirerades till visan ”Kata Dalström”.

Melodin påminner om ”Amanda Lundbom” som ingick i Emil Norlanders revy ”Konstgjorda Svensson” 1909.

Kata Dalström

Text: Bo Granhammar, 1909
Musik: ”Amanda Lundbom”, 1909

Proletärens idealdröm,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-dangsan,
det är faktiskt Prata Dalström,
Kata Dalström menar jag.
Varje länsman står på vakt,
hoppsan, slangsan, slimsam sej, tjohej,
och skriver opp vad Kata sagt,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-lej.

Krut och ruter finns i Kata,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-dangsan,
hon är bland de mest kavata,
och hon vet att sjunga ut.
Hon är inte oerfar´n,
hoppsan, slangsan, slimsam sej, tjohej,
hon har ju fött sju stycken barn,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-lej.

Kommen från den burgna klassen,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-dangsan,
går hon nu i vardagsstassen,
som en arbetsklassens vän.
Hon vill störta kung och tron,
hoppsan, slangsan, slimsam sej, tjohej,
och segerrik hon framåt drar,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-lej.

I de olika distrikten,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-dangsan,
myndigheterna vet plikten,
plikten att få Kata tyst.
Men hon skinn på näsan har,
hoppsan, slangsan, slimsam sej, tjohej,
och segerrik hon framåt drar,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-lej.

Ifrån alla landsvägsdiken,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-dangsan,
lägger hon ut politiken,
borgar´n ser av ilska rött.
Till och med i Folkets Hus,
hoppsan, slangsan, slimsam sej, tjohej,
där dörren stänger man burdus,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-lej.

Men det hindrar inte Kata,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-dangsan,
som från landsvägen kan prata,
hata svenska styresmän.
Kata hade sina knep,
hoppsan, slangsan, slimsam sej, tjohej,
talade så folk begrep,
hoppsan, slangsan ding-e-ling-e-lej.

***

Det där med Folkets Hus bör kanske också förklaras: Kata Dalström hörde till dem som vid partisplittringen 1917 gick till Socialdemokratiska vänsterpartiet, det som senare blev Sveriges Kommunistiska Parti. Flertalet av de mer kända avhopparna återvände sedan, i omgångar, till socialdemokratin. Hur Kata skulle ha agerat, vet man inte; hon dog redan 1923.

Text, noter och ackord hittar man alltså i Fritz Gustaf Sundelöfs sångbok ”Arbetets sånger” med undertiteln ”Kampsånger, strejkvisor, yrkesvisor och politiska visor under 130 år” (Prisma, 1973).

Fritz Gustaf Sundelöf (1895-1974) var egentligen mest känd som schlagermakare – då skrev han under signaturen Fritz Gustaf. Han har till exempel skrivit texten till Emanuel Jonassons ”Gökvalsen”, Fred Winters (Sten Njurlings) ”Det ordnar sig alltid” och, tillsammans med Åke Söderblom, till Olle Lindholms ”Flottans kavaljerer”, till Al Noels (det vill säga Leon Landgrens) ”När man är ung och kär”, till Sam Samsons ”Nya fågelsången”, till Karl Severins ”Afton vid Mjörn” och till Leanders (Staffan Tjernelds) ”Det ska vara en cowboy”. Tillsammans med Eric Frykman skrev han ”En dörr på glänt”.

På Prisma gav han 1968 ut den mycket fina urvalsvolymen ”Svenska schlager”, som årtionde för årtionde presenterar schlagerhitarna (alltså inte bara de egna) under 1900-talet. Den boken är en guldgruva för oss som älskar äldre populärmusik.

Schlagerlegendaren Fritz Gustaf Sundelöf var starkt politiskt engagerad; bland annat samlade han genom årtiondena ihop en ansenlig samling – tre knökfulla A4-pärmar – arbetarsånger. Med dessa dök han 1973 upp på Prisma, som ju tidigare hade gett ut hans sångbok ”Svenska schlager”.

Det gick ju inte att ge ut hela detta väldiga material, så Prisma bad mig, som nyligen hade gett ut storsäljarna ”Joe Hills sånger” (1969) och ”Upp till kamp!” (1970) på samma förlag, att titta på Fritz Gustaf Sundelöfs pärmar och prioritera, vad som borde komma med inom ramen för en enda bok. Jag gjorde jobbet, och Fritz Gustaf Sundelöf och förlaget accepterade i stort sett det urval jag hade gjort. Resultatet av våra samlade ansträngningar blev alltså sångboken ”Arbetets sånger”.