Jaan Kross

Jaan Kross (född 1920) är Estlands störste nu levande prosaförfattare; han har, helt berättigat, nämnts som en tänkbar kandidat till nobelpriset i litteratur.

Även honom har jag mött i politiska sammanhang: under en period satt han i den estniska riksdagen (riigikogu), invald på en socialdemokratisk samlingslista. Han var inte partimedlem men var redan i unga år, alltså före sovjetockupationen, socialdemokrat.

I början av 1980-talet introducerades han på svenska av Lennart Fricks lilla men mycket betydelsefulla förlag Fripress. (Förlaget köptes senare upp av Natur och Kultur.) Om Kross´ första bok på svenska skrev jag i Aktuellt i politiken (s) 19 1983 (21 november):

Kross

Jaan Kross´ ”Kejsarens galning” (Fripress, översättning Ivo Iliste och Birgitta Göransson) är en bok som inte bara till omfånget påminner om de stora ryska romanerna. Miljön är en del av det ryska imperiet under tsartiden, första hälften av artonhundratalet närmare bestämt. Här figurerar estnisk underklass, tyskbaltisk adel, rysk överhet. Tsarer finns med i persongalleriet, liksom präster, intellektuella (skalden Zjukovskij, doktor Faehlmann, ja självaste Goethe), tjänare och bönder.

Ändå är detta ingen klassisk rysk roman. Dess galning är ingen religiös mystiker utan en rationell intellektuell, vars galenskap består av en djärv – dumdristig skulle taktiska människor säga – sanningslidelse.

”Kejsarens galning” är en roman som vimlar av citat på ryska, estniska, franska, tyska, latin; dess författare måste vara en språkligt, kulturellt och historiskt djupt bildad person.

I sin ansats är boken, fastän den till formen är en historisk roman, oerhört modern i meningen nutidsorienterad. Fram träder ur det lilla och för oss nästan okända estniska språkområdet en stor europeisk författare och intellektuell.

Platsen är godset Võisiku i det forna Livland, senare en del av det självständiga Estland, numera av sovjetrepubliken Estland. Huvudpersonen är Thimoteus Bock, betrodd vän till tsar Alexander I, vilken senare han utmanar genom att rättframt säga sanningen om det korrupta tsardömet. (Till poängerna hör att kejsaren själv har fått honom att under ed lova att tala sanning.) För detta hålls han fängslad i nio år, misshandlas fysiskt och psykiskt, förlorar sin samhällsställning och sitt gods. Invävd i denna historia finns bland annat den om hans giftermål med en estnisk bondflicka, Eva, en oerhörd handling på den tiden. Boken har formen av en fiktiv dagboksroman – dagboken skrivs av Evas bror, bondsonen och den till lantmätare upphöjde Jakob Mättik. (Thimotheus Bock och hans hustru Eva är dock inga fiktiva personer, och mycket av det Kross låter Mättik berätta om kan – som framgår av efterskriften – beläggas med hjälp av historiska dokument.)

En av poängerna med och ett av spänningsmomenten i Kross´ berättelse är de paralleller som finns mellan Livland i det tsaristiska Ryssland och republiken Estland i det nutida Sovjetunionen. Först och främst gäller det huvudtemat: Diskussionen om hederlighet och ohederlighet, lydnad och uppror i ett samhälle där undfallenhet är ett villkor för överlevnad. Det märkliga är att Kross i det utomordentliga kapitlet om flykten utomlands, som inte blir av, låter Bock bita i sitt hemlands sura men friska rönnbär och komma till insikt om att man måste stanna kvar, fortsätta att vara en järnspik i tsarens kropp.

”Kejsarens galning” rymmer nationalistiska element i kulturell-språklig mening (om den estniska bondebefolkningens villkor, det estniska skriftspråket och annat sådant), men den är faktiskt inte en nationalistisk roman i traditionell mening. Ryssarna är inga monster eller fiender; till och med överhetens/tsarens samvete tror sig Bock om att kunna beveka. Friheten gäller inte bara esterna utan alla folk i imperiet. I många stycken ger boken uttryck för den äkta kosmopolitism (inom så att säga imperiets gränser) som jag tycker mig ha funnit hos både en del ester och en del ryssar från dagens Sovjetunionen som jag har mött.

Det är djärvt att ge ut en sådan här bok i dagens Sovjet-Estland, och man funderar naturligtvis som resencent över om det är lämpligt att skriva dem som bestämmer på andra sidan Östersjön detta på näsan. Men Jaan Kross står av allt att döma för den moral som är Timotheus Bocks: Till de bestående grundsatserna i världen hör Sanningen.

Kross har, liksom sin romanhjälte, valt att verka inom systemet och har alla komplikationerna helt klara för sig. Till romanens bittra lärdomar hör till exempel att Bock junior blir en man i tsarens tjänst, imperiets marinminister (i verkligheten vice amiral).

Jan Hammarlund & Cabaret Cerberos

Jag är själv upptagen av barnbarn, men jag vill gärna tipsa mina läsare om en dubbelkonsert i kväll:

Jan Hammarlund sjunger nyskrivna sånger från skivan ”Röda Linjen”, som kommer ut i januari nästa år. Alltså ett utmärkt tillfälle att få en förhandskoll.

Cabaret Cerberos ger ”Liket lever eller Livet leker” – en föreställning om att återvända från de dödas rike och andra trevligheter.

Cabaret Cerberos är:
Ulf Nilsson, gitarr och sång, text och musik
Sara Edin, fiol och sång
Jonas Askwall, kontrabas
Lennart Fröderberg, slagverk

Cabaret Cerberos premiärkonsert är, enligt Ulf Nilsson, en föreställning ångande av mystik och romantik, orientaliska,
zigenska och svenska tongångar, nattsvart humor och muntraste allvar,nattklubbsjazz och folktoner.

Förhoppningsvis kommer det att finnas öl att köpa i baren.
Var: Baggensgatan 30, Gamla stan, Stockholm
När:Torsdagen den 23 november klockan 19.30
Kostar:80 kronor.

Systemkritiska sånger under kommunismen

I Aktuellt i politiken (s) nummer 2 1982 (28 januari) gjorde jag en lång genomgång av skivor, som på ett eller annat sätt speglade nya trender inom den musik, som skapades i det kommunistiska Östeuropa. Där gjordes nu sånger som var systemkritiska, ibland öppet ibland i förklädd form:

Från Öst

Det mest kända namnet inom den sysemoppositionella musiken i Östeuropa är väl Wolf Biermann, östtysk visdiktare född 1936 och utvisad ur DDR 1977. Samtidigt är han en särling i sin politiska klyvnad. Lyssna till exempel på hans ”Deutsches Miserere (Das Bloch-Lied)” på LPn ”Trotz alledem!” (CBS 82 975) – om hur han uppfattar att förflyttas från Tyskland till Tyskland i exil. (Texter på tyska finns i skivmappen.)

Men det finns också en systemkritisk sång- och musiktradition inne i östländerna. En hel del av denna musik finns tillgänglig på skiva här i Sverige, och skivorna innehåller i allmänhet svenska översättningar i skivmappen. Av dem jag har stött på är det bara en tjeckisk tal-LP, Jaroslav Seiferts ”Všechny krásy svéta” (Šafran 78 SAF 785, distribution Amigo), som saknar detta.

Andra tjeckiska skivor är alltså försedda med översättningar, så att några språkliga hinder att ta del av innehållet inte föreligger.

Ett tvärsnitt förbjudna sånger från Tjeckoslovakien finns på LPn ”Lämna vårt land i fred” (Oktober OSLP 526, distribution Amigo). I skivmappen ges en bred bakgrund till skivan (bland annat underjordiska musikfestivaler) och de medverkande – Marta Kubisova, Jaroslav Hutka, Svatopluk Karasek, Vlasta Trešnák, Karel Soukup och Vladimir Veit – presenteras. Den populäre trubaduren Hutka blev till exempel arresterad första gången 1977 för en allegorisk sång om den oppositionelle sångaen Vaclav Havel; ”Lille Havel”, som finns med på LPn, är mycket hörvärd. Allegorin, den förklädda formen, används helt naturligt ofta av dessa oppositionella sångare. Svatopluk Karasek, en teolog som har fråntagits rätten att utöva prästämbetet, finns här till exempel representerad med en spiritual om att säga nej till den onde och hans avgudabilder, ”Säg nej till djävulen”. Även hans ”Hjälpkvinnorna” är hörvärd. Den populära sångerskan Maria Kubisova har ett par bra nummer: ”Bön för Marta”, som efter ockupationen blev en symbol för civilmotståndet, och Havels ”Vajda dricker”. Och Vlasta Trešnák sjunger om bokbålen: ”slå i sär tryckpressarna, smält bokstäverna / gjut om blyet till kulor / spring och arrestera Gutenberg”.

Vlasta Trešnák finns också på en egen LP, ”Lantmätare” (Šafran 78 SAF 781, distribution Amigo). Den innehåller melodiös musik. Trešnák sjunger på ett talande, berättande sätt. Bäst tycker jag om den lite bluesaktiga ”Öl & sill”.

Och Jaroslav Hutka finns det också en hel egen LP med: ”Ett sannolikt avstånd” (Šafran 78 SAF 781, distribution Amigo). I ”Kyrkans fäder” sjunger han: ”Kyrkans fäder har sålt sig till djävulen / De har fått det bekvämt mot löftet att tiga / I en kniptång har de fångat Kristi lära / och gett varandra avlat för att de sålt ut ordet, / Halleluja,” I ”Nationen till sig själv”, som formellt handlar om bygget av Nationalteatern i Prag 1868-1881 och dåtidens nationella väckelse, lyder refrängen: ”Vi vill bli en nation, en egen nation för oss själva”. Och i ”Galileo Galilei” lyder refrängen: ”Och ändock rör sig jorden runt!”.

”Sånger mot rädslan” (Oktober OSLP 528, distribution Amigo) heter en LP med förbjudna sånger från Östtyskland med Gerulf Pannach och Christian Kunert. Musikaliskt är den inte lika hörvärd som de tjeckiska skivorna. Men visst har en del av texterna udd, till exempel ”Sång om FDJ-funktionären Eckehard Långnäsa”, en karriärist förklädd till marxist; ”drar man ner hans röda byxor, ser man hans sanna ansikte!”.

Av stort intresse är ”Postulat 22” (Šafran 78 SAF 7819. distribution Amigo) med nya arbetarsånger från Polen; LPn är producerad i samarbete med Solidarnosc i Gdansk och innehåller orginalbandningar. Titellåten syftar på de 21 krav de strejkande lämnade till myndigheterna – det 22a är själva förutsättningen för de andra, nämligen att man ska sluta lura folket. Skivan har stor bredd: Den innehåller ”Sången om Jan från Gdynia” om de tragiska händelserna i december 1970 och den roliga ”Gdansk-gubbe”, katolsk mässa och en krakowiak från Gdansk. Den senare slutar så här: ”Vårt krav står fast / att var och en blir fri. / Men visst finns det rädsla / för jobbarmakt och vår Walesa. / Ni kan vara lugna – inget händer er / – men skämmas ska ni tills ni dör.”

En ganska vag anknytning – mest det östeuropeiska ursprunget – till de övriga skivorna i den här sammanställningen har Jelena Jangfeldts ”Ryska visor och zigenarromanser” (Caprice CAP 1241, distribution Rikskonserter). Ser man till musik och artisteri är det den bästa av de här nämnda skivorna. De ryska och de ryskzigenska visorna och romanserna har dessutom utomordentliga poetiska kvalitéer. Dessutom innehåller den ”Vinternatt”, en dikt ur Boris Pasternaks i Sovjetunionen så omstridda ”Doktor Zjivago” och två visor av ”töväderspoeten” Bulat Okudzjava, ”Visa om Mozart” och ”François Villons bön”, vars andra strof lyder: ”Så länge jorden snurrar runt / – Herre, du som kan! – / skänk den som makten törstar / att dränka sig i makt, / skänk vila åt den gode / åtminstone till dagens slut, / Kain skän lite ånger… / och glöm inte bort att jag finns.” Översättningarna har gjorts av Jelenas man, Bengt Jangfeldt.

***

Också sånger från de här skivorna har jag använt i mina program med politisk musik. Jag spelade också några låtar vid det opinionsmöte för Polen Maria Borowska hade i Svartbäckens socialdemokratiska förening.