Peeter Puide

28 november 2006 15:11 | Politik, Prosa & lyrik | Inga kommentarer

Peeter Puide föddes 1938 i Pärnu, Estland, men hör till den estniska flyktingkolonin här i Sverige.

Han hör till den radikala delen av esterna i Sverige. Bland våra landsmän väckte han stor uppståndelse, i några fall ilska, när han 1997 publicerade dokumentärromanen ”Samuil Braschinskys försvunna vrede” (Norstedts), där han framgångsrikt och avslöjande grävde i vad som hände med judarna i Estland under den tyska ockupationen. Uppståndelsen och ilskan kom sig av att Puide inte drog sig för att visa – vad trodde ni för övrigt annars? – att det fanns kollaboratörer med smutsiga för att inte säga blodiga händer också bland esterna.

Puide debuterade 1981 med diktsamlingen ”Överlevande” (Bonniers). Den inledande dikten speglar två poler i Peeter Puides liv, dels krigserfarenheterna (han kom till Sverige via Tyskland, där han fanns under krigsslutet), dels hans dåvarande liv som framgångsrik reklamman:

En del registerkort passar aldrig
i minnets hemliga arkiv.
Tegelbitar, lukten av brinnande elkablar,
perrongernas nattköld, brisader i gräsmattan
fem meter över din pojknacke.
Oformliga skämmer de hela ordningen.
Pockar, lägger sig i, uppträder störande.

Här sitter du bland sammanträdets kavajer och jumprar,
spelar samarbetsspelet.
Alla har sin tärning, papper och penna
och alldeles egna instämmanden.

Men dina trumhinnor buktar när som helst
av dova smällar från explosionerna ovanför.
Och innan ljuset slocknar och paniken bryter ut
hinner du åter se förvandlingen:

Ansiktet vid betonggolvet, läppar och ögon
som slutar bedja när dunsarna rasande närmar sig
och blottade tänder berättar sanningen –
det ligger ett stort främmande djur
bredvid dig och andas.

Nästa diktsamling kom 1982, ”Ett nät av regn” (Bonniers).

Här, till exempel i andra avsnittet, ”Tolv förslag till ekrar kring navets fasta mittpunkt”, återvänder han till Estland och esterna. Till Pärnu, till Kilingi-Nõmme-striden, till Tallinn. Och här finns estniska namn som Vaike, Edgar (min far hette så), onu Jüri (farbror Jüri).

De här båda böckerna har jag dock aldrig skrivit om, bara läst.

Hans romandebut ägnade jag däremot stort utrymme på Spegeln i Aktuellt i politiken (s) nummer 19 1983 (21 november):

Puide

Peeter Puide, estlandsfödd författare som skriver på svenska, har fått lysande recensioner för sina båda diktsamlingar ”Överlevande” (1981) och ”Ett nät av regn” (1982).

Nu romandebuterar han med ”Till Bajkal, inte längre” (Bonniers). Det är en imponerande romandebut.

Puide lyckas med det andra yngre författare talar och teoretiserar om: att skriva en formellt djärv och språkkonstnärligt personlig och intressant roman. Det är möjligt att Puides prosa är för krävande för att han ska nå en riktigt stor publik, men efter tre böcker törs man nog spå honom en framtid som ett betydande namn i svensk litteratur. Det är i så fall – också – ett bevis på hållfastheten i den tes Sven Sörmark nyligen formulerade i en recension i Aftonbladet av Harry Scheins höstbok, nämligen att ett förvärvat språk ofta visar sig effektivare än ett medfött.

För Puide (och för många andra i hans situation) är nämligen exilen, trots det framgångsrika erövrandet av ett nytt språk och en samhällsposition (Puide är universitetsutbildad, reklamman, egen företagare), ett absurt tillstånd och ett trauma. Puide skriver inte ”Sverige”; han benämner sitt nya hemland ”det land där jag bor nu”, om och om igen.

I Puides fall är romanens form inte konstruerad utan en nödvändighet – sannolikt spelar detta en roll för resultatet, för han lyckas med att väva samman modernism och myt där många andra har misslyckats. ”Det är inte längre en tid för romaner”, skriver Puide, och ”Till Bajkal, inte längre” är heller inte roman i episk mening, i meningen sammanhängande berättelse. Den ofrivilliga exilen bjuder minnen, bilder, rottrådar, delvis avklippta, som är svåra att foga samman till den väv som är den vanliga i den klassiska romanen. Jag är född 1937, Puide 1938 – vi lämnade båda Estland vid sex års ålder. Kvar finns ett språk, fragmentariska egna minnen, andras berättelser, böcker. Puide markerar det här genom att i stället för kapitelrubriker sätta in fraser ur en lång och tyskt grundlig kamerainstruktion, på tyska.

Boken är dedicerad ”till de fallna, till de försvunna” (”langenutele, kadunutele” på estniska), men ett av romanens traumata är hotet om en kulturell och språklig utplåning av det estniska folket genom den förryskning av Estland som pågår i allt snabbare takt. Puide noterar att av voterna, ett annat finsk-ugriskt folk som en gång hade sitt hemvist i trakterna öster om Narva finns i dag bara tio-femton personer kvar som talar voternas eget språk. Rötter och sammanhang söker Puide hos ester i Tyskland och USA, hos estniska poeter som Betti Alver och Uku Masing och i myt och folksaga. Puide låter till exempel Betti Alver berätta om grunderna för tro och tillvaro hos de finsk-ugriska folken sen urminnes tider, om hur naturen är människans jämlike och om hur i varje människa, djur och föremål bor en självständig och konkret kraft, ”vaim”, som leder henne. ”En människa med ovanligt stor förmåga att ordna med andra människors och andra föremåls vaim och med naturens och djurens vaim kallas nõid. Han eller hon kan rentav styra sin egen vaim och låta den bege sig på resa för att samla nyttiga upplysningar och hjälp. Nõidens kropp ligger då kvar på marken, till synes avsvimmad, men i själva verket tillfälligt utan sin vaim – `obesjälad´.” Ja, sannerligen – nog lever vi i tider så det skulle behövas nõider!

Nu är inte Puides perspektiv snävt estniskt. Genom att fläta in de klassiska berättelserna om Oidipus och Herakles bekänner han sig till ett alleuropeiskt och internationellt medvetande och kulturarv. Mycket skickligt har han använt sig av Gilgamesh-eposet, Konung Gilgamesh blir Kilgamees: ”mees” är ”man” på estniska och har i romanen försetts med ortsepitet. Mannen från Kilga och hans kamrater bygger en båt, en ark för flykten och kämpar i en Östersjö som liknar Bibelns och Gilgamesh-eposets väldiga övesvämning av allt levande.

Mitt i allt detta finns också egna upplevelser och minnesbilder. Av bombningarna i Tyskland (där Puide hamnade som sexåring) och som också finns i till exempel den fantastiska inledningsdikten i ”Överlevande”. Och av överfarten från Estland till Tyskland på fartyget Moero, som nästa resa sänktes i Danzigbukten genom en flygbombning: Historien om barnen som leker rymmare och fasttagare på däck och om den sexårige pojken som är fastbunden i en kabelrulle och som flyter upp mot ytan när båten sänks, fastspänd i båten genom kabeln som i en navelsträng, hör till de hemskaste i boken. Om det är en traumatisk fantasi – ”det kunde ha hänt mig” – eller en faktisk händelse – ”det kunde lika gärna ha varit jag” – kan man som läsare inte veta.

Här fungerar episoden som en förbiflimrande bild i en kaotisk film som försöker fånga verkligheten med dess plågor och drömmar, nederlag och tillkämpade segrar. Helheten och framtiden är svåra att sammanfoga respektive sia om. ”Ännu har jag varken insett alla nederlagets möjligheter eller ens förstått de krav som sorgen ställer”, skriver Peeter Puide på bokens första sida och på dess sista.

***

Lustigt nog hade Peeter Puide och jag, trots att vi är ungefär jämngamla och båda hör till de radikala avvikarna i den estniska kolonin i Sverige, aldrig mötts förrän relativt nyligen.

Sommaren 2005 stötte jag på honom utanför Konsum i Öregrund; jag blev inte förvånad, eftersom jag visste, att han har sommarhus på Gräsö. Jag gick fram till honom, hälsade och presenterade mig – och kontakt uppstod. Jag berömde honom särskilt för modet att skriva om vad som hade hänt med judarna i Estland.

Jag pekade bort mot vårt hus, som syns från planen utanför Konsum, och tillade, att den byggnad som låg närmast vägen var bastun; ”saun”, bastu, hör till livets självklarheter i Estland. Det glimmade till bakom Peeters glasögon, och så sa han:

– Då måste vi ju ses hos dig, basta och ta oss ett glas.

Fast just då gick det inte. Han var på tillfälligt besök på Gräsö för att se till huset. Sen skulle han tillbaka till Södra Afrika, där hans hustru jobbar för något biståndsprojekt.

Vi kom överens om att försöka ses senare. Fast än har det tyvärr inte blivit av.

No Comments yet »

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget.

Lämna en kommentar

XHTML: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^