Jaan Kaplinski

22 november 2006 23:43 | Politik, Prosa & lyrik | Kommentering avstängd

Mina presentationer av polska författare för mig över till Estlands mest betydelsefulle nu levande poet, Jaan Kaplinski. Som man kan förstå av det icke-estniska efternamnet har han nämligen en polsk far (däremot estnisk mor). Men själv är han alltså estländare, bosatt i Tartu.

Jaan Kaplinski är både est och kosmopolit, väl bevandrad i uråldrig estnisk diktning och samtidigt öppen för impulser från andra kulturer och länder. Vidare är han politiskt engagerad, en radikal socialdemokrat, till och med organiserad sådan, med ett ständigt förekommande eget citat på de estniska socialdemokraternas hemsida. Han sitter också i fullmäktige i hemstaden Tartu.

Under frigörelseprocessen från Sovjetunionen hörde han till de många engagerade intellektuella. Hungrigt sökte han kontakter i grannländerna; jag träffade honom första gången i en norrgående sovvagn, i mitt fall under en färd per tåg från jobbet i Stockholm hem till Uppsala. Vi talade oavbrutet tills jag måste hoppa av.

Redan 1982 presenterades hans poesi på svenska, och i Aktuellt i politiken (s) nummer 8 (4 maj) recenserade jag introduktionsboken:

Kaplinski

Den ryktbare estniske poeten Jaan Kaplinski introduceras på svenska i en tät urvalsvolym, ”Våra skuggor är mycket långa” (Fripress, översättning Ivo Iliste och Birgitta Göransson); den rymmer ett femtital dikter ur fyra olika diktsamlingar.

Ett tema är minoriteter, uppror, underkuvande. Man kan fråga sig vilka en dikt som börjar så här handlar om: ”Vi måste ju gå mycket stilla, med blicken sänkt. Ni behöver inte fråga vad vi letar efter. För länge sen blev landet ert och i skärvor föll vårt rike ned i en stor och tom värld. Var lyckliga om ni kan. Fråga bara inte oss vad vi hoppas på.” Fel, den handlar om Amerikas indianer. Eller gör den det? Gör den bara det?

Esterna, som kuvade och som upprorsmän, finns med i Kaplinskis dikter men mer tydligt bara i historiska bilder (som av Lembitu, en upprorsman på tolvhundratalet). Kaplinski talar om många, ”för dem som inte är, för utplånade arter och glömda folk, för språk som inte talas längre”. Han frågar herrar domare: ”var är tasmanierna, var är hottentotterna, var eldsländarna, var tehuelcheindianerna, var är bororo, var arawakerna, var huronerna, var liverna, var är meri och var ainufolket?”

Och han vidgar frågorna till hela skapelsen: ”var är uroxen, var är vildhästen, var Stellers vattenkviga, var dronten, var moan, var vandringsduvan, var atlaslejonet, var visenten?” Kaplinski är, med ett modeuttryck, också en författare med ekologisk grundsyn. (Han är mycket riktigt botaniker och etnograf.) Kaplinskis ekologi är inte naturmystik utan blir till ren, klar poesi: ”Från albladen droppar / kvällsregnets vatten / ner i floden / en cirkel har fullbordats.”

I Kaplinskis lyrik lever landskapet, inte minst det sydestniska landskapet: ”I Võrumaa, på landsvägen / före nästa by stannar tiden. / Ljungen / ligger med slutna ögon. Humlorna / hänger i kovallens blommor. Inte ett / strå gungar. Inte ett moln / ändrar form. Lärkorna och lärkornas sång / står stilla högt ovanför ängarna. Endast den heta sanden / risslar stilla tillbaka i spåren efter vagnshjulen.”

I denna naturlyrik är också den mänskliga problematiken närvarande: ”På gränsen mellan ljudlöst / och ljudande skälver / syrsornas filande / leva kan man också sjungande / dö kan man också tigande.”

När Polens sak var vår

22 november 2006 17:56 | Politik | Kommentering avstängd

Svensk arbetarrörelse – socialdemokratin och fackföreningsrörelsen – var starkt engagerad i den polska frigörelsen från kommunismen och i demokratiseringsprocessen i landet.

Den här recensionen, publicerad i nummer 2 1982 (28 januari) av Aktuellt i politiken (s), speglar detta:

Polen

Sten Johansson har i samarbete med Maria Borowska gett ut pamfletten ”Polens sak är vår” (Tidens debatt) med underrubriken ”Om övergången till demokrati under kommunismen”. Den är utgiven innan det militära undantagstillståndet genomfördes, men den ger i kort form en utmärkt sammanfattning av händelseutvecklingen dess förinnan med tonvikt på varför revolten blev så bred. Den avlivar en del populära vanföreställningar om vad som är orsak och vad som är verkan i det ekonomiska kaos Polen befinner sig i och – vilket är poängen – länge har befunnit sig i. Den betonar hårt att Solidaritets strategi är reformistisk. Jaruzelskis inhemska militärvälde kan synas jäva möjligheten att åstadkomma en övergång till demokrati under kommunismen, men man ska kan hända inte låta dagens bakslag helt förmörka framtiden: Kan man i längden tvinga miljoner välutbildade människor – och det gäller då inte bara Polen utan hela Östeuropa inklusive Sovjetunionen – i högt utvecklade industriländer från att tänka själva, ställa krav, skaffa sig yttrandefrihet och organisationsfrihet, till slut bryta det kommunistiska maktmonopolet? Målet är flerpartisystem, där också socialdemokrater och borgerliga partier har självklar rätt att verka fritt.

För den som vill veta mer om Solidaritets (mer begränsade) målsättningar rekommenderas ”Dokument från Solidaritets kongress” (Institutet för social forskning) översatta och redigerade av Maria Borowska. I boken ”Socialpolitik under socialism” (Prisma i samarbete med Institutet för social forskning) finns sex uppsatser om polsk socialpolitik, översatta och med introduktioner av Maria Borowska (redaktör).

Också i Jan Olof Olssons posthuma samling resekåserier ”Österut” (Bonniers) finns inte mindre än tio artiklar om Polen. Om dagens Polen finns där, helt naturligt, just inget att hämta: tvärt om börjar det lite lite utmanande och naturligtvis oavsiktligt med en lovprisning av det underbara och rikt varierade polska brödet. Men för den som vill veta något om bakgrunden till dagens Polen, både från andra världskriget och framåt och långt dess förinnan, har Jolo mycket att ge. Om Polen som ett stridsområde mellan folken runt om; hela Polen har ju efter kriget bokstavligen flytats västerut! Om judarna och utrotningslägren och om Warszawas förstörelse. Om ryssarnas manipulationer i krigets slutskede för att knäcka den polska armén och därmed den nationella självhävdelseviljan.

För mig personligen har det dessutom varit ett stort nöje att läsa Jolos förälskade skildring av Tallinn, Estlands huvudstad. Till de politiskt intressantare inslagen i hans researtiklar från Baltikum hör det han skriver om förryskningen, ett moment av förtryck som skiljer förhållandena där från dem i Polen.

***

Sten Johansson är en samtida från mina aktiva år i Laboremus – läs till exempel hans kapitel i ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002, redaktörer Enn Kokk, Klas Gustavsson och Stig-Björn Ljunggren). Den nämnda Maria Borowska har jag också träffat i olika sammanhang; bland annat talade hon om Polen vid ett opinionsmöte med Svartbäckens socialdemokratiska förening.

Czesŀaw Miŀosz: Issadalen

22 november 2006 16:59 | Prosa & lyrik | Kommentering avstängd

Jag har några gånger skrivit om polska författare här på bloggen, och när jag bläddrade i årgång 1981 av Aktuellt i politiken (s), hittade jag där en recension av en bok av 1980 års nobelpristagare i litteratur, Czesŀaw Miŀosz. Mitt minne av denne nu döde författare (1911-2004) är ljust och positivt, och jag ser nu – en smula förvånad – att jag, i stället för att ännu mer framhäva Miŀosz’ obestridliga förtjänster, använde en stor del av min kortrecension till en jämförelse med två svenska nobelpristagares barndomsskildringar:

Från Litauen

1980 års nobelpristagare i litteratur, Czesŀaw Miŀosz, är polack (landsflyktig i USA) men uppvuxen i Litauen. I ”Issadalen” (Brombergs, översättning Kjell Rehnström), en självbiografisk roman om författarens barndom, kommer farmor Dilibinowa resande från Dorpat (Tartu) i Estland, ett land geografiskt nära men ändå så avägset. Språket är väsensskilt. Religionerna är olika (även om släkten Surkont har haft protestanter i släkten). Och i stället för mitt öppna estniska kustlandskap hittar jag en skogig och sumpig floddal.

Så lustigt nog jämför jag, så balt jag är, snart med svenska barndomsskildringar. Och visst skriver Miŀosz en fantastiskt fin prosa, men det intressanta är att det omdiskuterade nobelpriset i litteratur till svenskarna Eyvind Johnson och Harry Martinson nog faktiskt står sig gott om man ser till deras skönlitterära barndomsskildringar, ”Romanen om Olof” respektive ”Nässlorna blomma” och ”Vägen ut”.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^