Lunchmöte och seminarium om Peter Weiss

7 november 2006 23:03 | Film, Helga Henschens Vänner, Konst & museum, Politik, Prosa & lyrik, Teater | Kommentering avstängd

PETER WEISS – Konst som motstånd
Den 8 november skulle Peter Weiss ha fyllt 90 år. Det firas på ABF-huset, Sveavägen 41 i Stockholm, med dels ett lunchmöte på födelsedagen, dels ett stort seminarium den 18
november. Hela programmet ser du på ABFs hemsida. Välkomna!

Peter Weiss 90-årsdag onsdagen den 8 november

Den 8 november 2006 skulle Peter Weiss har fyllt 90 år. Lunchsamling med presentation av 90-årsprogrammet.
Inledningar av
Gunilla Palmstierna-Weiss
Magnus Bergh, Bonniers
Benny Fredriksson, Stockholms Stadsteater
Kajsa Hedström, Cinemateket
Daniel Suhonen, ABF Stockholm
Korta scener ur Peter Weiss dramatik framförs av skådespelare från Stockholms Stadsteater. Dessutom medverkar dramatenskådespelaren Nadja Weiss.
Onsdagen den 8 november klockan 12.00-13.00, ABF-huset, Sandlersalen . Fri entré.

***

Seminarium: Konst som motstånd lördagen den 18 november
Peter Weiss 1916 – 90 år – 2006
I november 2006 skulle Peter Weiss ha fyllt 90 år. Hans rika konstnärskap och liv innefattade måleri, grafik, collage, film, litteratur, dramatik och kulturjournalistik under 45 år. Eftersom Peter Weiss var en europeisk konstnär (tysktalande tjeckisk flykting till Sverige), inbjuder det till ett europeiskt kulturpolitiskt samtal. Under hösten kommer hans romantrilogi ”Motståndets estetik” att återutges. Peter Weiss politiska aktualitet blir fokus för dagen: Vad skulle Peter Weiss ha sagt om den politiska och kulturella situationen idag? Kan man använda hans verk för att analysera en värld efter muren? Hur står sig hans devis om kulturen och politiken som oskiljaktiga? Vem kan spela Peter Weiss roll i dag? Vem gör motstånd med kultur?
Medverkande föreläsare:
Jürgen Schutte, professor, Dr. emeritus i litteraturvetenskap vid Freie Universität Berlin – Den ickepublicerade Weiss
Gunilla Palmstierna-Weiss, professor h.c., scenograf – Bildkonsten
Magnus Bergh, förläggare Bonniers – Weiss samlaren
Stefan Jonsson, fil dr, kulturjournalist – Motståndets estetik i ”Motståndets estetik”
Sven Hugo Persson, fil dr, dramaturg Kungl. Dramatiska teatern – Dramatiken
Francisco J Uriz, poet och litteraturkritiker – Peter Weiss i Spanien
Jenny Willner, litteraturvetare, Freie Universität Berlin – Täcknamn Karin. Samtal med en romanfigur ur ”Motståndets estetik”
Mikael Sylwan, scenograf och grafiker – Pergamonfrisen som bildspel
Avslutande samtal: VEM KAN SPELA PETER WEISS ROLL IDAG?
Samtal utifrån Peter Weiss ”Tio arbetspunkter i en delad värld” (artikel i DN 1965).
Jörgen Gassilewski, författare
Gabriella Håkansson, författare, kulturjournalist
America Vera Zavala, debattör och författare.
Samtalsledare: Daniel Suhonen, studiesekreterare ABF Stockholm.
Lördagen den 18 november klockan 10.00-16.00, ABF-huset, Sveavägen 41. Entré: 100 kronor. Föranmälan på kultur@abfstockholm.se eller telefon 08-453 41 00.
Visning av filmen ”Hägringen” (81 min) från 1959, biografen Sture, klockan 16.30, Cinematekets visning. Separat biljett. Kort introduktion till filmen av Gunilla Palmstierna-Weiss och Staffan Lamm.

Elsie Johansson hos Ordfront och i Aktuellt i politiken (s)

7 november 2006 13:31 | Politik, Prosa & lyrik | 7 kommentarer

Jag har tidigare puffat för ett spännande Ordfront-arrangemang, i kväll, tisdagen den 7 november klockan 19.00: “Tala om klass – och skrivande” med författarna Anneli Jordahl och Elsie Johansson. Samtalsledare är Kjell Eriksson, deckarförfattare, trädgårdsmästare och ordförande i Ordfront Uppsala. Lokal: Tovensalen i Missionskyrkan. Entré: 60 kronor, 40 kronor för medlemmar i Ordfront.

När jag skrev sist, låg tonvikten på Anneli Jordahl.

Nu vill jag rikta strålkastarljuset på Elsie Johansson.

Jag är osäker på när jag först kom i personlig kontakt med henne. Möjligen skedde det redan på den tiden då hon var postkassörska och jag ung student; vi har talat om det: hennes postkontor låg inte långt ifrån mitt dåvarande hyresrum. Men naturligtvis syftar jag egentligen på tiden från det att hon slog igenom som författare.

Som så många andra imponerades jag av dikterna i hennes debutbok, ”Brorsan hade en vevgrammofon” (LT, 1979). Svartbäckens socialdemokratiska förening i Uppsala, som jag är medlem av, inbjöd Elsie Johansson att komma till oss och läsa egna dikter – mötet ägde rum på Tunet i Svartbäcken den 15 mars 1980. Att jag vet det beror på att min hustru har ett daterat och dedikerat exemplar av boken från då.

Hur som helst, kontakt etablerades mellan oss, och jag bad att få publicera ett knippe dikter av henne i Aktuellt i politiken (s), vars chefredaktör jag var. Hon levererade inte mindre än åtta tidigare inte publicerade dikter, som jag med entusiasm antog för publicering: De fyllde, med illustrationer, tre helsidor i julnumret 1980 (nummer 21, 8 december).

Illustrationerna är ett särskilt kapitel. Jag valde Inger Rydén som lämplig illustratör och fick två större och fyra mindre färgillustrationer. De är fullkomligt kongeniala med texterna, och jag vet, att Elsie också tycker det. Hon inledde därefter ett samarbete med Inger, och hon har flera gånger – bland annat i samband med de hedersupplänningsmiddagar hos landshövdingen vi brukar träffas vid – tackat mig för att jag valde just Inger Rydén.

Det här var den presentationsingress jag – och Elsie själv – skrev i det aktuella julnumret:

ELSIE JOHANSSON, 49, fick ett kritikergenombrott med sin ”Brorsan hade en vevgrammofon” (LT, 1979). Men även läsarna upptäckte henne. Hennes debutsamling har tryckts i sin tredje upplaga, tredje tusendet! Det är enormt mycket för en diktsamling vilken som helst, inte minst för en debutdiktsamling. Om sig själv berättar Elsie för Aktuellt: ”Född 1 maj 1931 i Vendels socken i Uppland. Yngst i en syskonskara på fem. Mycket torftiga förhållanden under uppväxt- och tonår, särskilt vad bostaden beträffar. Pappa, byggnadsarbetare, före detta statare, skogshuggare, hjälpkarl med mera. Jag fick gå i realskolan (i Uppsala) tack vare lärarna i byskolan (Gryttbyskolan).” (En av dikterna handlar om hur hon bodde i spisrum tillsammans med pappan, då byggnadsarbetare. Miljöerna i dikterna om skoltiden är från Uppsala.) ”Skrev dikter som barn, men gifte mig tidigt och fick lägga skrivandet och eventuella framtidsplaner av det slaget på hyllan. Startade på nytt vid cirka 40 års ålder. Jag arbetar för närvarande på att sammanställa en andra diktsamling, som enligt avtal med LT ska komma hösten 1981. Har haft fullt upp med att åka omkring och läsa dikter sedan boken kom ut. En skön möjlighet till kontakt, tycker jag.” De här dikterna är inte tidigare publicerade.

Samlingsrubriken för de åtta orubricerade dikterna var första raden i den dikt vi lade först, ”Fi faan, säger brorsan, för trasromantiken!”.

Jag väljer här att återge två dikter om farsan:

1891 års män
skulle fira jubileum, stod det i tidningen,
det var storbyggmästarn, professor så och så
och några fler förtjänta.
Det bekom mig illa och gjorde mig generad
att pappastackarn, som hade det året,
kunde vara så erbarmligt enfaldig att tro
att det gällde också honom,
han som burit murbruk och betong och skitiga blåkläder
alla sina dar.
Han gick lite grann i barndom
efter pensionen,
fattade inte, att det faktiskt finns män,
som har rätt att annektera ett helt årtal för sig själva.

Minns att den röda fanan slog ut
och att det hisnade till
i mitt mellangärde,
precis samma sug som när Internationalen.
Byggnads, avdelning 25.
En grovarbetares sista färd.

Svartklädda gick vi på rad efter kistan.
Det var inte som du
och ändå var det du
som gungades fram där på kyrkogårdsgången.
Behövde inga tårar.
Viskade okay, pappa, okay! Allting är bra.
Minns min systers gråtparoxysmer,
doften av grässvål och köttiga blommor.
Himlens vida ljusskål
stjälpt över slätten
en lördag i juli
när far min begravdes.

Minns allra mest
den trasiga hanken i prästens svarta
kappa,
hur den spretade i nacken.
Senorna på halsen.
Hårets tunna huva.
I sluttningen mot muren
hans levande, ohjälpliga,
magra
ensamhet.
Rockskörtets vingklippta flax
i sommarblåsten.

Båda de här dikterna fanns sedan med i Elsies nästa diktsamling, ”Potatisballader” (LT, 1981), i avdelningen ”Tillhörig”. Jag ser i det exemplar jag har hämtat i bokhyllan, att jag gav den till Birgitta i julklapp julen 1981.

***

PS efter mötet:

”Tala om klass – och skrivande” blev en jättesuccé. Den stora Tovensalen i Missionskyrkan var sprängfylld av publik; vi fick bära in fler stolar. Samtalet mellan Anneli Jordahl, Elsie Johansson och Kjell Eriksson gnistrade, och publiken deltog med begåvade frågor och inpass. Samtalet kom att handla både om författarskap och deras bakgrund i tidigare egna klassmässiga erfarenheter och om Sverige av i dag som klassamhälle. Det var inte den svenska högern som hade samlats i Missionskyrkan.