Amerikanskt 1950-tal i Alla Tiders Seriejournal

Jag har tidigare skrivit om att Alla Tiders Seriejournal hämtade flertalet av sina serier från amerikanska Fawcett Comics Inc. Ett av detta serieförlags specialiteter var att göra serier av cowboyfilmer av B-filmskaraktär. Nummer 5 1952 av Alla Tiders Seriejournal har till exempel på omslaget en fyrfärgsbild ur en film om Bob Stål (Bob Steele), och så finns serien inne i tidningen.

Den här epoken var vildavästernfilmernas förlovade tid. De serier, som var baserade på dem, var – även när de var usla som Bob Stål – ändå ganska oförargliga. När jag så här efteråt läser dem, ser jag dem mest som ett uttryck för den hastigt växande amerikanska populärkulturkulturdominansen – och ändå var det då flera år kvar till genombrottet för rock´n´roll.

Också mycket annat i dåtidens Alla Tiders Seriejournal var så slående amerikanskt. Ta som exempel skämtserien ”Gunne Gröngöling”, som utspelar sig i amerikansk collegemiljö med golf och professorer och dating – tämligen okända fenomen för oss som läste den här serien här i Sverige i början av 1950-talet. (Magnus Andersson har i en kommentar lett mig vidare: Originalet heter Freshman Freddy. Tecknaren Frank Bolle har tecknat åtminstone ett Freshman-Freddy-avsnitt, publicerat i Whiz Comics i mars 1951, betitlat ”Double Dates” efter manus av Frank Little. Whiz Comics var den Fawcett-serietidning, där också Kapten Marvel gick. Frank Bolle tecknade också serien ”Juliet Jones”, som här i Sverige (bland annat i Svenska Dagbladet) hette ”Eva och jag”.)

”Gunne Gröngöling” är, även den, en ganska oförarlig serie. Det gäller oftast också en äventyrsserie i Alla Tiders Seriejournal som jag verkligen gillade, ”Lance Marin”. Jag vet inte så mycket mer om den, än att den var en Fawcett Comics-serie från 1940-talet, som då hette ”Lance O´Casey” – varför den hette ”Lance Marin”, när den i början av 1950-talet av Alla Tiders Seriejournal lanserades här i Sverige, vet jag alltså inte. Av en av de träffar jag har fått på Google framgår, att åtsminstone ett avsnitt har tecknats av Pete Constanza – men Fawcett kan ju ha använt sig av flera tecknare.

Att jag nämner den i just det här sammanhanget beror på att det i numren 3-5 1952 av Alla Tiders Seriejournal finns ett Lance Marin-avsnitt, som heter ”Den panamerikanska tjurfäktningen”. Lance Marin, som är ett slags sjöhjälte, och hans ständige följeslagare Mike går i hamn någonstans på Sydamerikas kust. Lance träffar där en medkämpe från andra världskriget, Francisco Seguerra, som nu är amerikansk ambassadör i detta obestämda latinamerikanska land. Ambassadören har bett den populäre tjurfäktaren Ramon att, inför landsmännen, vädja om ”bättre panamerikanska relationer”, men USA-motståndarna, den ondsinte José Ferrante och hans liga, rövar bort Ramon. Lance låtsas framgångrikt vara Ramon på tjurfäktingsarenan men avslöjas, rövas själv bort – och flyr. Han lyckas klå Ferrante och befria Ramon, som han för till amerikanska ambassaden. Från ambassadens balkong talar Ramon till den uppretade, vilseledda folkmassan: ”Amerikanarna är era riktiga vänner! José Ferrante rövade bort mej för att själv ta makten!” Och slutet gott, allting gott; nu ropar folket där nere: ”Ner med Ferrante!”, ”I buren med honom!” och ”Viva Ramon! Viva Amerika!”.

Tala om indoktrinering!

Den här eran präglades också av en allt högljuddare diskussion om kärnvapen, eller atomvapen som man sa på den tiden.

Ett par avsnitt av ”Kapten Marvel”, som var huvudserien i Alla Tiders Seriejournal, handlar om den nya, våldsamma men fascinerande atomkraften.

Avsnittet i nummer 2 1952 heter ”Kapten Marvel i världens värsta fajt”. Där möter Kapten Marvel en interplanetarisk tjuvskytt, som besöker planet för planet för att införliva nya djurarter i sin samling i rymdskeppet. När han jagar en apa någonstans i Afrika, ingriper Kapten Marvel, och en vild kamp startar. Intränglingens kropp drivs nämligen av ”biologisk atomkraft”, och han får en våldsam styrka av att äta ”atomenergikonserver”. Kriget mellan de båda drar fram över bergstopparna och kontinenterna, och när de i våldsamma smällar söter i hop i striden, ser man ringformade rökmoln à la atomvapensprängning. Men till slut tar tjuvjägarens atomenergikonserver slut, och den rättrådige Kapten Marvel vinner.

I ett avsnitt i nummer 3 1952, ”Kapten Marvel och atombutiken”, finns ett snarlikt tema: Här är det en vetenskapsman, som har börjat tillverka och sälja ”atompiller”, ”atomsyra”, ”atomtvål” och till och med ”atomflingor” till frukost. Sensmoralen är att atomprodukterna har svårkontrollerbara verkningar och blir farliga i orätta händer.

De här avsnitten är, om man bedömer dem som serier, faktiskt både roliga och småspännande, och vi som – när vi ursprungligen läste dem – var i lägre tonåren genomskådade knappast på den tiden den djupare innbörden av dem.

Plädering för Dick Tracy

Jag har tidigare berättat om min i Alla Tiders Seriejournal publicerade brevväxling med Kapten Curth, det vill säga tidningens redaktör, Curt Nilsson, senare Hson.

I dag har jag fått större delen av årgång 1952 av Alla Tiders Seriejournal, inköpt på Tradera. Där förekommer jag i två nummer i rad. I nummer 14 1952 noterar Kapten Curth bara, att ”alla vänner och bekanta till Enn och Matti Kokk i Juniskär hälsar till Alla Tiders Seriejournal”.

Då är det brev från mig, som Kapten Curth publicerar i nummer 13 1952, intressantare. För det första slår jag där fast, ”att Alla Tiders Seriejournal är den bästa serietidningen för närvarande. Serierna är högklassiga.” För det andra frågar jag vad tidningen har gjort av Dick Tracy. ”Det är den bästa serie som ni någonsin har haft i tidningen. Visste Alla Tiders Seriejournals läsare att den serien genom omröstningar är den populäraste serien i Amerika? Ta för allt i världen in den serien igen.”

Kapten Curth noterar vidare, att jag har sänt med en ”fråge- och svar-lista” av vilken det framgår, att jag vill ha bort inlagan Barnens värld men behålla frimärks- och tävlingssidorna plus en hel del annat.

För sin del lovar Kapten Curth, att redaktionen ska ”tänka en hel del på tips och råd som medlem 391 har gett oss”. Medlem 391 (i Kapten Marvel-klubben) är jag.

Och redaktören har tydligen tagit intryck: Chester Goulds Dick Tracy går i tidningen igen.

Var Baltikums sak vår?

I dag har jag varit på vittnesseminarium på Södertörns högskola. Ämnet var Var Baltikums sak vår? Svensk politik och diplomati 1989-1991. De som deltog var Birgitta Dahl, Hans Lepp, Peeter Luksep, Hans Olsson, Krister Wahlbäck och så jag själv. Samtalsledare var Thomas Lundén och kommentator Karl Molin.

Det blev ett mycket givande samtal. Det fanns naturligtvis punkter, där å ena sidan Peeter Luksep (m), å andra sidan jag och Birgitta inte var helt eniga; vi tyckte till exempel att Peeters tolkning var fel, när han antydde, att vissa äldre socialdemokraters syn på Sovjetunionen, åtminstone lite längre tillbaka i tiden, skulle ha styrts av något slags respekt för den sovjetiska ”arbetarstaten”. När sen glasnost och perestrojka proklamerades, manövrerade en del socialdemokrater i ansvarsställning förvisso försiktigt mot vår granne stormakten, men det handlade nog mest om att vinna tid: tog man tid på sig och lät utvecklingen i Sovjetunionen ha sin gång (ökad levnadsstandard och utbildning och fler kontakter över gränserna, även en friare debatt), fanns det en chans, att Sovjetunionen kunde utvecklas i mer demokratisk och frihetlig riktning.

Men i sak, när det gällde balternas rätt till självbestämmande, fanns det knappast några delade meningar inom socialdemokratin under den period, då folkfronterna etablerades. Min hustru, som då var miljöminister, använde till exempel aktivt en resa till de tre baltiska staterna den 27 september-3 oktober 1989 (för övrigt den allra första officiella ministerresan till Baltikum sedan före andra världskriget) till att, med de svåra miljöfrågor som folkfronterna hade fört upp på agendan som bräckjärn, tänja gränserna i riktning mot större självbestämmande för balterna och fick också respons från Nikolaj Vorontsov, den förste icke-kommunisten i den sovjetiska regeringen. Själv intervjuades jag – jag var med som medföljande make – i estnisk TV, iförd en slips i den estniska trikolorens färger.

Redan i januari samma år hade jag varit i Estland och knutit en varaktig kontakt med en av folkfrontens främsta ledare, Marju Lauristin, som skulle komma att bli ledare också för det återupprättade socialdemokratiska partiet i Estland. När folkfronten och en initiativgrupp för detta parti i januari 1990 ordnade ett seminarium i Tartu om socialdemokrati, inbjöds jag som talare och citerade bland annat ett centralt stycke (som jag själv hade skrivit) i förslaget till nytt socialdemokratiskt partiprogram: ”Också i dag finns det folk, som ännu inte har vunnit självständighet men som har berättigade anspråk på politisk frigörelse, självbestämmande och rätten till en språklig och kulturell identitet.” Och den 500-hundrahövdade publik som hade samlats förstod mycket väl, vad jag avsåg.

Ett par månader senare var jag tillbaka i Tartu för att delta i det formella partibildandet. Med mig hade jag nu Birgitta, som höll hälsningstalet till kongressen från de svenska socialdemokraterna.

Både jag och Birgitta hann under vittnesseminariet på Södertörns högskola berätta åtskilligt mer om våra kontakter och insatser för Baltikums (inte bara Estlands utan också Lettlands och Litauens) frigörelse. Jag berättade till exempel om den utbildning av aktivister från folkfronterna i Estland och Lettland som AIC (en föregångare till Olof Palmes internationella center) diskret men effektivt genomförde på 68an och i Södertälje – balterna behövde inför sina egna första någorlunda fria val lära sig, hur man genomför valrörelser. Jag berättade också om alla opinionsmöten arbetarrörelsens egen baltikumkommitté (med Anna-Greta Leijon som ordförande; jag satt i styrelsen) genomförde, när det sovjetiska våldet drabbade Vilnius.

I själva verket har jag suttit på en hittills för forskarna okänd guldgruva av dokumentation om allt det här och det som hände senare. Från 1990 och tio år framåt var jag socialdemokratiska partiets inte bara nordiske utan också baltiske sekreterare. Jag reste som en skottspole mellan Stockholm, Tallinn, Riga och Vilnius – deltog i kongresser och seminarier, hjälpte till med val (bland annat valanslag från Internationella solidaritetsfonden), var internationell valövervakare och analyserade vid och efter valen tillsammans med baltiska partikamrater resultaten, ordnade partiutbildningar… Och sist men inte minst: jag skrev rapporter och partianalyser (av hela spektrat av partier) åt de svenska socialdemokraternas VU, som också fortlöpande fick kalendarier över alla kontakter med grannländerna (när, var, vilka och varför) vi hade.

Allt det här omfattar i skrift en volym av innehållet i en stor handbagageväska på flyget. Inför resan till Södertörn – tack Bengt och Inger för bilskjutsen! – hade jag plockat ut alla dessa PM ur mina närmare 60 årtalspärmar i arbetsrummet, och nu lämnade jag över dem till Centrum för östersjö- och östeuropaforskning vid Södertörns högskola för kopiering och fritt användande av forskarna. De hade ingen aning om att det här fanns och tog tacksamt emot materialet.

Birgitta hade också ställt samman en PM om alla sina kontakter och resor i österled och lämnade över den plus ett antal centrala tal till våra värdar.

Själv ser jag fram emot att få utskriften av vittnesseminariet; manuset ska publiceras – och att naturligtvis mot att få alla mina egna papper tillbaka.