Fars dag

12 november 2006 22:34 | Mat & dryck, Musik, Trädgård, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jo, vi firar Fars dag och Mors dag i vår familj. För oss är det ytterligare ett sätt att ses och höras av och visa uppskattning; vi är också annars en familj med stark sammanhållning – och inbördes kärlek, tror jag jag törs säga.

Redan i onsdags kväll var Anna här med sin egen nya kärlek Magnus, som vi tidigare inte hade träffat. Hon passade då också på att ge mig en orange lilja i kruka i farsdagspresent, en lilja som hon hoppas så småningom hamnar i jorden i Öregrund.

Anna är Birgittas dotter i hennes ungdomsäktenskap med Bengt Kettner. Bengt och hans fru Inger Grandell har, ända sen Anna var liten, bott ett stenkast från vårt hus på Idrottsgatan, och Anna har, även om hon mest har bott hos oss, alltså utan större besvär kunnat ambulera mellan de båda hemmen. Jag och Birgitta har umgåtts med Bengt och Inger inte bara i sosseföreningen här i Svartbäcken utan också familjevis. När Anna var liten till exempel alltid under en del av julaftnarna. Men vi har fortsatt att umgås även efter det att Anna blev vuxen, ätit middag hos varann och liknande. För att ta ett exempel: på tisdag, då jag och Birgitta ska medverka i ett så kallat vittnesseminarium om Baltikum på Södertörns högskola, har Bengt erbjudit mig skjuts (Birgitta är i Stockholm redan på förmiddagen); han är nämligen varmt intresserad av mitt gamla hemland Estland och vill gärna höra på.

Detta var en lång utvikning för att förklara familjesambanden. Hur som helst: Anna, med sina två hem, betraktar mig som en extra far; senast i morse, på fars dag, ringde hon och gav uttryck för detta.

På Fars respektive Mors dag pysslar Birgitta och jag om varann så där lite extra.

I morse uppvaktade Birgitta mig vid sängen med fyra böcker: Maja Hagermans ”Det rena landet” (Prisma, 2006), en bok ”om konsten att uppfinna sina förfäder”, Henning Mankells roman ”Italienska skor” (Leopard, 2006), Arto Paasilinnas ”Snablar!” (Brombergs, 2006) och så Magnus Ljungs ”Svordomsboken” (Norstedts akademiska förlag, 2006), en bok om svärande och svordomar på svenska, engelska och 23 andra språk. Jag kollar genast avsnittet ”Estniska svordomar”. Det upplyser mig om vad jag redan kan, till exempel ”Kurat!” (Fan!). Men där finns faktiskt också en del köns- och exkrementrelaterade grova uttryck, som jag aldrig har hört – de ingick inte i min familjs vokabulär.

Till vår familjetradition på Fars respektive Mors dag hör att man till frukost får hemlagad smörgåsbakelse. Birgitta hade åstadkommit något som såg ut som en mindre tårta – tallriken var rågad med mörkt hembakat bröd, kräftstjärtar, hamburgerkött, gurka och en fyllning, som bland annat hade tagit smak av pepparrot. Vi sparade var sin halv smörgåsbakelse till lunch.

På förmiddagen kom Kerstin över för att gratta sin pappa med en härlig bukett i rött, blått och vitt. Med sig hade hon Viggo och Klara; Viggo överlämnade en teckning av morfar, iförd enorma glasögon. Kerstin och barnen hade förstås tidigare, i morse, uppvaktat Bo, den genomtrevlige och snälle pappan i familjen Strömberg-Kokk.

Viggo hämtade genast leksaker från hyllan i mitt rum – han vet var han ska leta – och började köra en skördemaskin. Jag hämtade ett par varianter av klossar åt Klara. Sen ville Klara upp i min famn, och så gick vi runt lägenheten och tittade på alla roliga och spännande saker. I mitt rum hittade hon själv det inramade färgfotot med mig, Viggo, Kerstin och Bo och pekade förtjust och sa ”mamma” och ”pappa”. När jag frågade ”Var är morfar då?”, pekade hon på mig på fotot. Hon säger fortfarande inte ”morfar” och ”mormor” men pekar utan minsta tvekan ut oss, när man frågar.

Som vanligt slutade det med att Klara gungade på min fot; jag gungade ibland högt och ibland lågt, och så sjöng jag improviserade sånger om Klara som gungar. Så fort jag visade tecken på att sluta, sa hon ”Mera!”.

Också Matti kom hem på Fars dag. Han hade avtalat med Birgitta om att komma på middag. (Han var också i Uppsala och spelade med sitt band.)

Hans farsdagspresent var en DVD-film av Murray Learner, ”Festival!”. Den innehåller upptagningar från folkfestivalerna i Newport 1963-1966. Medverkandelistan känns fantastisk för människor med mitt slag av musikintresse: Joan Baez, Theodore Bikel, Paul Butterfield Blues Band, Johnny Cash, Judy Collins, Donovan, Bob Dylan, Mimi & Richard Fariña, Son House, Howling Wolf, Mississippi John Hurt, Brownie McGhee, Odetta, Peter, Paul & Mary, Buffy Sainte-Marie, Mike Seeger, Pete Seeger, Sonny Terry… Plus dessutom mängder av andra. Den här sonen vet, vad farsan gillar. Vilken fest det ska bli att se och lyssna på alla de här.

Middagen som Birgitta bjöd på var en höjdare den med. Till förrätt fick vi avocado med räkor och minicremefraiche. Till huvudrätt hade Birgitta lagat en riktigt spännande nyhet, bräserat oxkött, en smula fritt tillagad efter ett recept i Maggie Blacks ”Den medeltida kokboken” (Alfabeta, 1993). Birgitta hade valt att tärna köttet till grytbitar, som hon stekte och lagade som gryta tillsammans med hackad lök (däribland luftlök från vår trädgård i Öregrund), korinter, svartpeppar, kanel, kryddnejlika, ingefära, enbär, lagerblad, salt, persilja, rödvin och rödvinsvinäger. Den här grytan har både krut och en smula sötma.

Till det serverade hon sparrispotatis från Öregrund, gratinerad squash – också squashen är från Öregrund – samt en sallad med bland annat paprika, purjolök och grönsallat.

Som avslutning åt vi sockrade röda vinbär, i mitt fall sötade med Canderel; vinbären var förstås från bärbuskklyftan i trädgråden i Öregrund.

Vilken dag! Och ändå har jag reprisen av Melodikrysset kvar.

Om krukväxter och hemkänsla

12 november 2006 15:26 | Trädgård, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag har skrivit ganska mycket om vår trädgård i Öregrund men inte om krukväxter. Eftersom jag just, till fars dag, har fått en brandgul lilja från Anna och en röd amaryllis från Birgitta, ska jag berätta något också om mitt förhållande till krukväxter.

När jag kom som student till Uppsala hösten 1959, bodde jag i ett hyresrum på Jumkilsgatan 20 B. Det försökte jag göra mer personligt: Jag fraktade per tåg min bokhylla med mina böcker (FiB-böcker och annan skönlitteratur) från Juniskär, rättare sagt från den station som då fanns i Njurunda, till Norra station i Uppsala, inte så långt från Jumkilsgatan. Jag skaffade ett litet soffbord och vann en bekväm stol på lotteri. Jag köpte en vas i bruna nyanser från Uppsala Ekeby och, fastän jag själv inte rökte, ett vackert askfat från Gustavsberg åt rökare som hälsade på. Och jag köpte ett par krukväxter: en Solanum, Korallbär, med lysande gula bär och så en Kristi törnekrona (Euphorbia milii), fruktansvärt taggig och med små röda blommor, som påminner om blodsdroppar.

Jag är uppvuxen med krukväxter i alla fönstren och även på glasverandan i Juniskär. Kristi törnekronan fanns där förstås, så det var inte konstigt, att jag skaffade mig en sådan, när jag flyttade till Uppsala.

En Kristi törnekrona finns följaktligen också i fönstret till mitt nuvarande arbetsrum på Idrottsgatan 12 nb.

Det slår mig, att flertalet krukväxter i arbetsrumsfönstret fanns också i mitt barndomshem.

Där finns till exempel en stor och fin Saintpaulia (Saintpaulia ionantha) med blålila blommor. Min förra återhämtade sig aldrig efter att ha stått utomhus i trädgården i Öregrund några kalla nätter, när vi var på donaukryssning. Det här fina exemplaret fick jag av Birgitta som ersättning. Det hade stått i vårt köksfönster på Idrottsgatan hela sommaren tillsammans med andra Saintpaulior – trots mycket sporadisk vattning, när vi råkade vara inne i stan, blommade de frodigt under hela vår bortovaro från vår till höst. Saintpauliorna trivdes också i min mammas mer skuggiga köksfönster i Juniskär.

En annan krukväxt som jag är uppvuxen med under barndoms- och ungdomsåren i Juniskär är Nerium (Nerium oleander) – jag vet, att den i svenska hem har kallats Oleander, men i mitt hem kallades den alltid Nerium. Min mamma hade ett grannt exemplar på glasverandan, och jag minns att jag på en auktion för 25 öre ropade in den vita piedestal den stod på. Jag har två Nerium i mitt arbetsrumsfönster, en vit och en rosa. När de blommar, är de helt underbara.

Ödesträd (Clerodendrum thomsoniae) hade min mamma inte, medan jag fortfarande bodde kvar i Juniskär, men hon skaffade sådana senare. Under de många besök vi gjorde i mitt föräldrahem fanns de på rad i TV-rummets fönster mot havsviken huset ligger vid; vi sov alltid över i det rummet. Blommorna är vita med rött ytterst ut. När mamma dog, tog vi med Ödesträden till Uppsala. Flertalet av dem lever och frodas i det rum vi av någon anledning kallar biblioteket. (Hela vårt hem är ett enda bibliotek.) Jag har förstås också ett exemplar i fönstret till mitt arbetsrum, dock inte något av dem som vi har ärvt efter mamma.

En krukväxt, som jag tycker mycket om, är Oxalis triangularis med sina mörka klöverartade blad i purpurton och sina små rosa blommor. Jag har alltid kallat den för Lyckoklöver, men i en av de böcker om krukväxter jag äger kallas den för Triangeloxalis. Enligt en annan krukväxtbok är det Oxalis lasiopetala som på svenska kallas Lyckoklöver. Vet någon något mer om detta?

Tyvärr har nu två exemplar av det jag kallar Lyckoklöver gått åt fanders sedan jag planterade om den första och planterade den andra i en självvattnande kruka. Så nästa exemplar jag skaffar ska jag plantera i en stor tegelkruka.

Andra blommor som jag har fått i present, företrädesvis orkidéer, finns i andra rum tillsammans med Birgittas orkidéer.

Naturligtvis finns det också krukväxter, som av den ena eller den andra anledningen har dött. Bland dem finns den sällsynta, från frö uppodlade pelargon som jag fick av min gamle vän och arbetskamrat, pelargonälskaren Sven Erik Rönnby vid avskedsmottagningen 2002.

Pelargoner (Pelargonium geraniacae), vita, rosa, röda, hör verkligen till det också jag älskar – och naturligtvis fanns de i mitt barndomshem. Men vi har dem inte inne i stan utan i det jättelika blå köksfönstret i huset i Öregrund. Vissa år vinterförvarar Birgitta dem i det kombinerade duschrummet (till bastun) och tvättstugan, men i år var de inte så fina, så hon slängde dem. Så nästa år blir det till att köpa nya.

***

Jag berättade inledningsvis om krukväxterna i mitt hyresrum på Jumkilsgatan 20 B. Därifrån flyttade jag till ett rivningshus på Kungsgatan 17, med ingång från Linnégatan. Jag, min bror Matti och en kille till hyrde en ruffig våning med tre rum och kök med gasspis och kokplatta; i köket och på toaletten fanns bara kallt vatten. Men vi målade om och donade och fick det ganska trivsamt där också. Matti fick nånstans ifrån en Hibiskus (Hibiscus rosa-sinensis), som hade ljuvliga röda blommor.

Eller har. Den finns kvar hos brorsan i hans lägenhet på Timmermansgatan 5 D.

Hibiskusen var väldig redan när den stod i köksfönstret i rivningshuset, ett fönster mot gården, där det stod ett päronträd; bakom det såg man Orangeriet och Linnéträdgården. Men det är ändå inget mot dess storlek nu i dag. Brorsan har skaffat den väldigaste kruka jag har sett inomhus, och i det står hibiskusen, nu ett träd av samma omfång som hibiskusar har i sin naturligare miljö i sydligare nejder.