Om kurs och ledarskap

25 november 2006 16:33 | Politik | 45 kommentarer

En debattartikel i dag (25 november) av Jan Nygren på Svenska Dagbladets Brännpunkt fyllde mig med djup olust. På praktiskt taget alla punkter har jag en rakt motsatt ståndpunkt.

Inte så att jag vill förmena Jan Nygren att uttrycka vilka åsikter han vill. Men artikeln ingår i ”Vart går s?”, en debattserie om socialdemokratins vägval. Skulle socialdemokratin inta den högerkurs Jan Nygren förordar, skulle jag och många andra socialdemokrater passiviseras, kanske rent av lämna det parti vi har tjänat i hela vårt liv.

Jan Nygren förordar ”ökat medborgaransvar” för välfärdssystemet, i klartext att vi ska betala mer själva i stället för via skatter.

Han vill också släppa in privat kapital i vården.

Detta är bara ett par exempel.

Nygrens främsta måltavla är emellertid socialdemokratins samarbete med vänsterpartiet och miljöpartiet.

Även jag har givetvis invändningar mot de här partierna; annars vore jag inte just socialdemokrat: I vänsterpartiets fall handlar mina invändningar främst om att partiet inte slutgiltigt gör upp med sin kommunistiska barlast. I miljöpartiets fall har jag inga större problem med partiets miljöpolitik, däremot med dess politik i fråga om den gemensamma sektorn.

I fråga om privatiseringar står i själva verket miljöpartiet närmare Jan Nygren än mig.

Ändå lyder den väl täckande rubriken för hans artikel ”Mp och v kväver förnyelsen” – Nygren vill nämligen göra slut på samarbetet med dessa partier.

I fallet miljöpartiet måste Jan Nygren, med tanke på hans egna åsikter om gemensam sektor, främst vara emot samarbetet om miljöpolitiken.

I fallet vänsterpartiet är det solklart, att Nygren ogillar detta partis hårdnackade fasthållande vid offentligt drivna verksamheter och skattefinansierade välfärdssystem.

Och just i dessa frågor anser jag, att samarbetspartierna bidrar till att vrida socialdemokratins kurs åt rätt håll. (Ännu bättre vore det om socialdemokratin själv kunde presentera ett program, där dessa frågor slutgiltigt integrerades i socialdemokratins egen politik: Socialdemokratin står orubbligt för en röd-grön mix, och partiet ställer centrala samhälleliga verksamheter helt utanför marknadens räckvidd. Det här fanns faktiskt formulerat i några delar av det socialdemokratiska partiprogrammet 1990, skrivna av mig själv.)

Gud tror jag inte på, men det som återstår av folkrörelsen socialdemokraterna bevare oss från Nygrens ”nya” ledarskap och ”moderna” socialdemokratiska identitet.

***

Carin Jämtin, som jag i debatten om vem som ska bli ny partiledare har förordat som ett tänkbart yngre alternativ till Wanja Lundby-Wedin, utfrågades i dag i Ekots lördagsintervju.

Carins starka internationella engagemang är sedan länge väl känt. Även hennes personliga integritet har uppmärksammats. Men var står hon i viktiga inrikespolitiska frågor?

I Ekots lördagsintervju fick hon en rad frågor, där svaren i lite för många frågor var ”pass” – vilket kanske hade att göra med att hon verkade vara svårt förkyld – men i några fall indikerade hennes svar, att hon är mer traditionalist än förnyare (i Jan Nygren-meningen), att hon står stadigt i partiets mittfåra, dock till vänster om den absoluta mittpunkten. Hon ville för all del inte lagstifta om delning av föräldraförsäkringen rakt av, men hon ville öka männens andel av den. Och hon medgav, att det finns sektorer, där avregleringarna har gått för långt.

På en fråga svarade hon, sett från min horisont, fel: Hon sa sig vara för EMU. Jag vet redan, att hon – i motsats till mig och partimajoriteten – röstade ja i folkomröstningen, men ett rimligare svar från hennes sida borde ha varit: ”Jag röstade ja. Men nu när en stor majoritet av svenska folket har sagt nej, bör vi inte på nytt aktualisera frågan.” Däremot var hennes svar på federalism-frågan klokt: EU kan mycket väl ges större makt över gränsöverskridande frågor som milöfrågorna, men det finns annat som EU inte borde syssla med och som borde tas hem till nationalstaten för beslut där.

Hon kämpade tappert med intervjuarens upprepade frågor om partiordförandeskapet – hennes ständiga svar var där att hon nu hade fått den viktiga uppgiften att leda Stockholms socialdemokrater till valseger i nästa val. Men inget av dessa svar kunde heller tolkas som ett absolut nej till att ta över partiledarskapet.

Melodikrysset nr 47

25 november 2006 12:44 | Barnkultur, Musik, Ur dagboken | 2 kommentarer

I dag fanns det ett ord, som jag inte klarade: låten som skulle förknippas med en svensk TV-serie. Att döma av de ledbokstäver jag har fått fram, I och O, skulle det kunna bli Idol. Men eftersom jag aldrig har sett programmet och inte heller kan förknippa några artister (artister?) med det, är det bara en gissning. Som ni vet, skickar jag aldrig in kryssvar, men hör gärna av er, både om jag har gissat rätt och om jag har gissat fel.

I övrigt tyckte jag att dagens melodikryss var ganska lätt. Där fanns till exempel flera artister, som jag kunde identifiera med hjälp av deras karaktäristiska röster.

En sådan var Edvard Persson, han som inledde krysset med ”Min lilla hatt”.

En annan var Alf Robertson, som här sjöng den mesiga, på gränsen till outhärdliga ”Ett minne till lunch”.

Cacka Israelssons röst var likaledes lätt att känna igen, här i ”San Antonios ros”. Ur efternamnet skulle man ta ut landet Israel.

Att identifiera ”Sofia dansar go-go” hörde också till de lättare uppgifterna.

Sven-Ingvars kan man ju knappast under årens lopp ha undgått att höra, även om deras sort av musik inte direkt är i min smak. ”Byns enda blondin” är hur som helst skriven av Niklas Strömstedt.

Freestyle har väl heller aldrig hört till mina favoriter, men naturligtvis har jag hört ”Vill ha dig i mörkret hos mig”. I Freestyle ingick Chister Sandelin.

Och Pernilla Wahlgren hör verkligen inte till dem jag brukar lyssna på, men av ledbokstäverna förstod jag, att det var hon, vilket bekräftades, när jag googlade på ”Beautiful Day”.

Då gillar jag Robyn mer. Det var hon som sjöng ”Who´s That Girl”.

Och ännu mer gillar jag Lisa Nilsson, som här representerades av ”Regn i Rio” från sin senaste, brasilianska CD.

En riktig gammal favorit är Bernt Stafs ”Familjelycka”. Där sjunger han: ”Du är så söt när man ser spetsen på din tunga.”

Resten var busenkelt.

I ”Små grodorna” får man veta, att de är lustiga att se.

En fullkomligt ljuvlig visa är ”Jag vet en dejlig rosa”.

Och musikalen ”Spelman på taket” skulle ge tak.

Som avslutning lite överkurs: Originalet, ”Fiddler on the Roof” skrevs 1964 av Jerry Bock (musik) och Sheldon Harnich (text). Och ännu viktigare att veta är att musikalen bygger på en roman av Sholem Aleichem.

***

Om du har hamnat här, googlandes efter svar på senaste melodikrysset, prova med att gå in direkt på min blogg, http://enn.kokk.se, och bläddra dig ner till veckans melodikryss.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^