Christopher Hampton: Farliga förbindelser

Vi hade bestämt oss för att, eftersom vi ändå var i Stockholm för seminariet om den röda vågen, avsluta dagen (lördagen den 30 september) på någon av Stockholms teatrar. En kombination av tidpunkt för föreställningen, det faktum att Stadsteatern ofta ger väl så sevärda pjäser som Dramaten samt, inte minst, det faktum att pjäsen i fråga har regi av Linus Tunström, som snart blir chef på Uppsala stadsteater, förde oss till Klarascenen och Christopher Hamptons ”Farliga förbindelser”.

Pjäsen bygger på en brevroman från 1782 av Pierre Choderlos de Laclos. Romanen har, mellan 1959 och 2005, filmats inte mindre än elva gånger. Christopher Hamptons dramatisering (från 1985) har överförts till svenska av Per Lysander.

Jag är misstänksam mot salongskomedier med erotiskt tema, men recensionerna verkade hyggliga, så varför inte försöka? Tyvärr måste jag för egen del bekänna, att jag inte lät mig förföras – kanske är jag för mycket moralist för att pjäsens i och för sig eleganta mix av sexuella erövringar och cynism ska falla mig i smaken. Förvisso finns där som bakgrund till eskapaderna en djupare dragning mellan markisinnan Merteuil och greve de Valmont, utmärkt spelade av Lena B Eriksson och Gerhard Hoberstorfer. Men grevens behandling, som ett led i spelet med markisinnan, av Madame de Tourvel (Cecilia Frode gör här en roll av för henne ovanligt tragiskt slag, och hon spelar rollen väl) berör mig illa. Ännu värre är det med hans våldtäktsartade initiationsrit med femtonåriga Cécile Volanges (Josefin Ljungman, en skådespelerska att hålla ögonen på), som till råga på allt kan vara hans egen dotter.

För min del finner jag, när det gäller den här pjäsen, utanverket intressantare än innehållet. Linus Tunströms regi är säker, men en lika stor andel för att pjäsen trots invändningarna blir sevärd är Ulla Kassius´ scenografi och kostymer. Skådespelarna tågar ut och in som på en modevisningsscen, komiskt återkommande på rad till Hugo Alfvéns ”Midsommarvaka”. Publiken påminns ständigt om att det de ser sker på en scen: Scenrummet är avgränsat av lösa skärmar, genom vilka skådespelarna då och då tar sig ut och in. Skådespelare som inte aktivt deltar i den aktuella handlingen ses av publiken sitta i ett sidoutrymme till höger rökande cigarrett och drickande – ibland slår de, fullt synligt för publiken, på eller av ljuset i någon scensektion. Skådespelarna har scenkläder av märkligt varierande typ, sådana som för tanken till svunna århundraden så väl som från våra dagar. En del av sexscenerna är så manierat överdrivna, att det tveksamma eller obehagliga i stunden blir roligt. Greven, i Gerhard Hoberstorfers skepnad, talar vid ett tillfälle direkt till publiken: förklarar varför vi inte bör få se den sexakt vi enligt handlingen skulle få se. I slutet av pausen, strax före andra akten, påminner oss åter greve de Valmont, sufflerad av en fullt synlig sufflös, genom att slunga ut fullständigt malplacerade franska ord och fraser (fruktansvärt roligt!) om att det här är teater, inte verklighet. Även Peter Viitanens unge Monsieur Danceny bidrar genom mimad (men hörd) falsettsång till det som man nog sammanfattningsvis får benämna uppsättningens Verfremdungs-effekt.

Avslöjande är det här nog, också bitvis roligt på det flamsiga sättet. Men jag saknar medkänsla, karaktär och moral, för att en smula citera Svenska Dagbladets Lars Ring.