Pigor ska hjälpa män att slippa jämställdheten

I kväll har jag sett Jan Guillous och Göran Rosenbergs utfrågning av ledarna för högeralliansen.

Maud Olofsson (c) fick ta debatten om pigavdragen i repris: Vem städar hemma hos pigorna?

Maud Olofssons svar var det vanliga – de får väl också städsla pigor – men hon gav faktiskt två besked att minnas i valbåset:

Dels medgav hon, trängd av Göran Rosenberg, att det heller inte i dag är så, att alla har råd att köpa alla tjänster. Slutsatsen blir att så kommer det att bli också med de föreslagna subventionerna av ”hushållsnära tjänster”.

Dels gjorde hon ett, som jag som jämställdhetssträvande man tyckte, anmärkningsvärt uttalande. När Göran Rosenberg påpekade, att pigbehovet är nära förbundet med många gifta mäns tendens att smita undan sina hushållsplikter, vände hon helt sonika på hans resonemang: Alla de här männen som smiter från sitt ansvar i hemmet blev hux flux ett argument för att det behövs pigavdrag.

Det betyder kort och gott att ojämställda män med hjälp av skattesubventionerade hushållsnära tjänster ska hjälpas att slippa ta sitt ansvar för hem och familj. Till deras hjälp skyndar, om Maud Olofsson vinner valet, en låglönearmé bestående av – ja, vad trodde ni? – mest kvinnor.

För ett alliansfritt Sverige

Motståndsrörelsen mot borgerlig regering

Inför valet 1973 var läget, liksom inför årets val, ganska osäkert. Jag jobbade då – jag är i grunden journalist – som pressekreterare på socialdemokratiska partistyrelsen. Under ett lunchsamtal med partiets informationschef Sören Thunell om olika möjliga insatser kastade jag fram tanken på en kulturarbetaraktion och fick omedelbart i uppdrag att organisera en sådan.

Med min bakgrund i universitetsvärlden var jag den på partiexpeditionen, som visste mest om den dåtida bokstavsvänsterns alla fronter och andra mobiliseringsverktyg, och jag kom snabbt fram till att också vi skulle bilda en frontorganisation av kulturarbetare och samla namn bakom ett valupprop med två paroller:
NEJ TILL BORGERLIG REGERING
SOCIALDEMOKRATERNA DEN 16 SEPTEMBER.

Jag tog snabbt kontakt med min vän konstnären och författaren Helga Henschen, som blev eld och lågor. Vi kom också fram till att rörelsen bakom uppropet skulle döpas till Motståndsrörelsen mot borgerlig regering – vad kunde passa bättre i en tid, då gerillor och befrielserörelser i jordens alla hörn hade entusiastiska supporters här i Sverige?

Men skulle det bli något riktigt stort av den planerade aktionen, måste vi nå mycket större skaror än de kulturarbetare som redan fanns i KSF, Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening. Efter mycket tänkande hittade vi en lämplig ordförandekandidat, vars namn hade ganska mycket av överraskningseffekt, Expressens förre chefredaktör Carl-Adam Nycop. (Se också mitt Last chorus över honom.) Nycop, som också under sin tid på den stora borgerliga draken hela tiden hade varit socialdemokrat, visade sig vara inte bara villig utan tog på sig uppgiften med stor entusiasm. Motståndsrörelsen fick en styrelse, där – utöver Carl-Adam och Helga – några KSFare ingick (bland andra Ulf Bergengren, Kurt Ullberger och Lars Ulvenstam). Men där fanns också nya och överraskande namn som Carl Zetterström (Carl Z i Dagens Nyheter).

När uppropet publicerades som annons i tidningarna, med svarskupong för dem som ville ansluta sig, fanns bland undertecknarna företrädare för mycket stora delar av det svenska kulturlivet: Marianne Aminoff, Birgitta Andersson, Tommy Berggren, Anita Björk, Gunnar Björnstrand, Laci Boldeman, Stig Carlson, Birgit Cullberg, Per Gunnar Evander, George Fant, Lars Forssell, Claude Genatay, Bengt Häger, Olle Kåks, Bibi och Pekka Langer, Lilavati, Sven Lindqvist, Carl-Gustaf Lindstedt, Max Lundgren, Lars Löfgren, Birger Norman, Hans Palmstierna, Rolf Rembe, Bernt Rosengren, Lenke Rothman-Arnér, Lars och Elisabeth Sellergren, Stig Sjödin, Emy Storm, Victor Svanberg, Ragnar Thoursie, Kurt Ullberger, Sonja Åkesson med flera – samt förstås ovan redan nämnda KSFare.

Helga Henschen kom att dra ett mycket tungt lass i Motståndsrörelsens fortsatta arbete, och eftersom jag (utan att formellt sitta i dess styrelse) informellt arbetade som ett slags verkställande ledamot och dessutom var partiexpeditionens kontaktman gentemot rörelsen, kom jag att arbeta mycket tillsammans med just henne.

För Motståndsrörelsens gjorde Helga fem vykort, tecknade annonser som varje vecka publicerades på DNs Namn och Nytt samt en skärmutställning, en valaffisch och en bok, samtliga på temat ”Min gröna dröm är röd”.

För DN-annonserna hade vi en liten idégrupp, bestående av Helga, mig och Leif Karlsson. (Karlsson arbetade då för Sten Andersson och är numera drivande kraft på PRO samt ledamot i valberedningen för Helga Henschens Vänner.) Vi åt lunch tillsammans en gång i veckan på Teatercaféet och spånade, ofta under stor munterhet, uppslag åt Helga.

Den som nu ser bilden av två partibyråkrater som ger order åt en konstnär är helt på villovägar. Helga var själv djupt engagerad, och det skulle för övrigt ha varit mot hela hennes väsen att göra något mot sin egen övertygelse.

Eftersom jag redan genom arbetet med annonserna och vykorten var djupt involverad i Helgas bildmakande i valrörelsen, kom jag också att spela rollen av informell förlagsredaktör vid tillkomsten av boken ”Min gröna dröm är röd”, som gavs ut av det av partiet då ägda Tidens förlag. (Tiden distribuerade boken till bokhandeln, men en mycket stor del av upplagan köptes av partiet, som spred den i valrörelsen; den kunde givetvis också beställas från Motståndsrörelsen. Bokens undertitel var för övrigt En bok från motståndsrörelsen.)

Den här epoken kommer att belysas genom två arrangemang efter årets val.

Fredagen den 29 september öppnas en Helga Henschen-utställning på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Upplandsgatan 4 i Stockholm. Öppettider: måndag-onsdag 10.00-17.00, onsdag 10.00-19.00, fredag (öppningsdagen) 10.00-15.00. Fri entré. Arrangörer: ARAB och Helga Henschens Vänner.

Lördagen den 30 september klockan 13.00-17.00 anordnar Helga Henschens Vänner, ARAB och ABF seminariet ”Den röda vågen. Kulturarbetarnas radikalisering under 1960- och 1970-talen”. Inledningar: Thomas Etzemüller, Barbro Werkmäster och Enn Kokk. Paneldiskussion om erfarenheter från 1960- och 1970-talen samt om slutsatser för nuet och framtiden med Per Olov Enquist, Gunilla Lagerbielke och Kjell Östberg samt ytterligare någon tillkommande. Moderator: Bengt Göransson. Fri entré.

Men den framtid som ska diskuteras är redan här. Fackförbundet SEKO Sjöfolk har tagit initiativ till följande upprop, som finns på nätet – http://alliansfrittsverige.se – och som publicerades i söndagens Aftonbladet:

För ett alliansfritt Sverige
– mot en borgerlig regering

Vi som har skrivit under det här uppropet är inte helt nöjda med hur det ser ut i Sverige idag. Mycket kan göras bättre för att öka rättvisan i vårt samhälle, men inte med en borgerlig politik. Vi är oroade över hur det skulle bli i den borgerliga alliansens Sverige. Därför har vi skrivit under detta upprop.
Vi är oroade och upprörda över den människosyn som skymtar fram i alliansens förslag. En människosyn som låter de svaga och sårbara i samhället bli ännu svagare och ännu mer sårbara för att de som redan har det bra ska få det lite bättre.
Vi tycker att det är snålt och kallt att sänka ersättningarna för sjuka och arbetslösa. Vi tycker att det är cyniskt att bygga en politik som utgår ifrån att människor själv skulle valt att vara sjuka eller arbetslösa.
Vi tycker att det är upprörande att sänka biståndet till de allra fattigaste i världen för att kunna sänka skatterna för de rika här hemma. Vi tycker dessutom att det är obegripligt att de tycker sig ha formulerat ett politiskt alternativ, som inte med ett ord berör livsavgörande och livsviktiga frågor som kultur.
Vi är en partipolitiskt obunden motståndsrörelse mot alliansen. En del av oss har sedan länge bestämt oss för vilket parti vi tänker rösta på. En del av oss är politiskt aktiva. En del av oss har inte alls tagit ställning för vilket parti vi tänker stödja på valdagen. Det som förenar oss är just motståndet och vi inbjuder alla som tycker som vi att delta i vår motståndsrörelse, Alliansfritt Sverige.
Diskutera med familjen. Med vänner. Med grannar och bekanta. Uppmana alla ni möter att använda sin röst den 17 september – för mänskliga värderingar och för ett alliansfritt Sverige.

America Vera Zavala, författare
Anders Karlstedt, sångare
Anders Wällhed, regissör och författare
Anne-Lie Rydé, artist
Annika Fehling, sångare och låtskrivare
Annica Tiger, Internetveteran
Benneth Fagerlund, musiker och producent
Carla Jonsson, musiker Eldkvarn
Dan Dark, sångare
Daniel Suhonen, ordförande Stockholms stadsteater
Elisabeth Ohlson Wallin, fotograf och konstnär
Eric Sundström, chefredaktör
Eva Carlsson, skådespelare
Gunilla Thorgren, författare och debattör
Göran Greider, författare och chefredaktör
Göran Schwanbom, tidningsredaktör
Jan Hammarlund, sångare
Janne Åström, sångare och artist
Jesper Odelberg, ståuppman
Jerry Williams, artist
Johan Sandqvist, musiker och tekniker
Johan Seige, musiker
Kajsa Grytt, artist
Kalle Haglund, estradpoet
Lalla Hansson, artist
Lars ”Mellis” Melander, konstnär
Lasse Brandeby, skådespelare
Lasse Eriksson, författare och ståuppman
Leif ”Burken” Björklund, musiker
Lennart Johnsson, författare och journalist
Leo, artist
Lotta Lundgren, VD Drömmarnas Hus
Mats Hedlund, gycklare och musiker
Mattias Ahlqvist, vissångare
Maud Lindström, visartist och feminist
Mikael Nyqvist, skådespelare
Mikael Persbrandt, skådespelare
Musikgruppen KAL
Nadia Izzat, producent
Nick Borgen, musiker
Niki Lazarevic, gycklare och skådespelare
Nikke Ström, musiker
Ola Magnell, artist
Olle Sandqvist, tekniker och musiker
Ove Allansson, författare
Pale Olofsson, skådespelare och sångare
Paul Poulsen, gycklare och skådespelare
Per Sonerud, musikförläggare
Plura Jonsson, sångare Eldkvarn
Robban Becirovic, chefredaktör
Roland Jansson, skådespelare
Sanna Carlstedt, musiker
Stefan Carlén, ordförande Ordfront
Stefan Sundström, artist
Ted Hesselbom, grafisk formgivare
Thorstein Bergman, vissångare
Tomas Bolme, skådespelare
Ulla Johanson, skribent
Ulla Skoog, skådespelare och regissör
Åsa Linderborg, historiker och kulturskribent

Det rör sig om en klockren uppföljare till Motståndsrörelsen mot borgerlig regering från 1973. Och eftersom opinionsläget är ganska lika, handlar det om en särdeles angelägen uppföljning.

Nu är Thorbjörn Fälldin ute och dagtingar igen

Jag var med under antikärnkraftsåren, då Thorbjörn Fälldin (c) lovade att aldrig dagtinga med sitt samvete – men ändå gjorde det, det vill säga laddade Barsebäck. Makten framför allt!

Nu har Thorbjörn Fälldin varit ute och dagtingat igen: den gamla kärnkraftsmotståndaren kampanjar för Maud Olofssons (c) linje: frågan om kärnkraftsavveckling läggs på is under den kommande mandatperioden, om högeralliansen vinner valet. Makten framför allt!

Har den mannen över huvud taget har något samvete?

Kulturnatten

Kulturnatten är Uppsalas största kulturevenemang: i år mer än 600 olika programpunkter på 167 olika platser, tusentals medverkande och kanske upp emot 100 000 åhörare i olika lokaler och ute på gator och torg. Allt vad Uppsala har av lokaler lämpliga för ändamålet erbjuder kulturupplevelser: museer, bibliotek, caféer och restauranger, Folkets hus/Atrium konferens, kyrkor, konsertsalar, teatrar, nykterhetsrörelsens Drabanten/Dansens hus, gallerier – till det kommer en mängd tillfälliga utomhusscener.

Kulturkontoret samordnar denna fest för kultur, där de agerande ställer upp för att visa upp sina verksamheter. Allt är gratis för publiken. Som jag skrev här om dagen, kostar detta jätteevenemang kommunen/skattebetalarna 340 000 kronor. Det är värt vartenda öre!

Festligheterna startar på eftermiddagen, har sin tyngdpunkt under kvällen och slutar först fram på natten.

I år genomfördes Kulturnatten lördagen den 9 september.

Årets upplaga blev en succé, och till det bidrog att vädret var nådigt: luften var ljum och det var inget regn i sikte. Att röra sig på de centrala gatorna och torgen sent på kvällen kändes som att delta i en sydländsk karneval; bitvis var det faktiskt svårt att bana sig fram.

Till det underbara och samtidigt svåra med Kulturnattens uppläggning hör, att allting pågår samtidigt. Det kan ibland samtidigt finnas tre eller fem saker man skulle vilja gå på, och då tvingas man välja.

Själv pratade jag med Birgitta i förväg om vad vi kunde tänkas vara intresserade av, och sen gjorde jag helt sonika i datorn ett tidschema med programpunkter, som gick att pussla ihop efter varandra.

Vi startade på Stadsarkivet/Folkrörelsearkivet klockan 18.30. Där såg vi en fotoutställning om Svartbäcksgatans förvandling – Svartbäcksgatan är den långa gata, som går från Stora torget ut till Svartbäcken där vi bor. Vi fick sakkunnig guidning av Stadsarkivets chef, Ingegerd Ström, som jag förstås känner personligen, eftersom jag sitter i kulturnämnden och dess arkivutskott.

Folkrörelsearkivet visade, valrörelsen till ära, gamla valfilmer från olika partier. När vi var där, pågick just visning av den socialdemokratiska valfilmskavalkaden ”Kampen går vidare” – jag var tillsammans med Leif Karlsson, numera på PRO, med om att välja ut vilka filmer och avsnitt som skulle ingå i den kavalkad som regissören och filmaren Curt Strömblad gjorde till socialdemokraternas 90-årsjubileum 1979.

Folkrörelsearkivets chef, Kim Söderström (jag sitter som kommunal representant i Folkrörelsearkivets styrelse), passade på att be mig hålla ett litet inledningsanförande på Arkivens dag den 11 november.

Sen hastade vi vidare till invigningen av Kulturnatten, som genomfördes klockan 19.00 på den tillfälliga Kulturnattsscenen på S:t Eriks torg. Malin Forsvall framförde en kulturnattsfanfar med den egna rösten som instrument. Kulturnämndens ordförande, Kees Geurtsen (s) hälsade välkommen, generalen för Uppsalas stora reggaefestival, Yared Tekeste, höll invigningstal, min kulturnämndskollega Bo Östen Svensson (s) delade ut Gösta Knutsson-stipendiet och Malin Forsvall och Karin Tenggren bjöd på sång och musik i folkton. Vi hann också se början av Focus Dances framträdande, innan vi måste hasta vidare till Kerstin Ekman-salen i Stadsbiblioteket, där nästa programpunkt, som vi inte ville missa, startade 20.00.

I trappan till Stadsbiblioteket trängdes mängder av människor, många av dem gamla politiska bekanta till oss – föga förvånande, eftersom Olof Palmes internationella center, ABF och socialdemokraterna arrangerade det som vi inte ville missa: ”Mellanöstern – vägar till en rättvis fred”; de som talade och svarade på frågor var biträdande utrikesministern Carin Jämtin och statsvetaren, till lika medlemmen av Broderskapsrörelsens styrelse Ulf Bjereld. Samtalet leddes av palmecentrets chef Viola Furubjelke. Det blev ett både kritiskt och realistiskt samtal, som jag inte här avser att redovisa. Jag noterar dock, att den palestinska samlingsregering, som enligt mediarapporter i dag tycks bli verklighet, förutspåddes. Bland dem som ställde frågor fanns min hustru. Alldeles bredvid oss satt hennes faster, Karin Dahl, 85, i år 86 år gammal och freds- och palestinaaktivist. Det finns krut (förlåt det i sammanhanget opassande uttrycket!) i den släkten, särskilt på den kvinnliga sidan.

Nästa anhalt (klockan 21.40-22.00) var Forumtorget, där det också fanns en tillfällig scen. På den pågick, då sedan länge, Non Stop Lindy Hop med dans- och swingföreningen Swingkatten. Lindy Hop är en med boogie woogie besläktad dansform, som jag för egen del upptäckte i ett TV-program från Herräng. I Herräng, ett gammalt brukssamhälle norr om Norrtälje, arrangeras under fyra sommarveckor varje år världens största Lindy Hop-läger med deltagare från hela världen. Det här höll väl inte samma klass som det jag såg i TV, men det var kul. I slutet av uppvisningen tog sig också delar av publiken, främst invandrarungdomar, upp på scenen och deltog i dansen.

Vår sista anhalt blev Vinterträdgården i Atrium Konferens, alltså Folkets hus. När vi anlände strax efter 22.00 var där absolut knökfullt. Folk stod bakom sittplatserna, och det var omöjligt att se barbershopgruppen Harmony Heights. Nu var vi inte där främst för barbershopsångens skull, så jag inhandlade en flaska rött i baren och vi avvaktade.

Mycket riktigt gick en del av publiken, när barbershopsången var slut, och vi lyckades få bra platser en halv trappa upp. Vi var mest intresserade av att höra jazzgruppen Plåster, som består av tre tjejer: Ester Årman, sång, Lisa Bodelius, trombon, och Marika Willstedt, piano. Vi tyckte båda att trombonisten var bäst, men hela gruppen var bra.

Sen, av bara farten, stannade vi och lyssnade också på gospelgruppen The Gloryfires. Ingen av oss är troende, men gospelmusik är ofta bra; den här var det definitivt. Som extranummer sjöng The Gloryfires Bob Dylans ”Blowing in the Wind”.

Den tog jag med i min sångbok från 1970, ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma), i avdelningen ”I natt jag drömde… Visor om fred”, i både Bob Dylans amerikanska original och i svensk översättning. I ingressen citerade jag Bob Dylan:

”Juni 1962. – Det är inte särskilt mycket jag kan säga om den här sången, utom att vinden ger svar. Svaret finns inte i nån bok eller film eller i nåt TV-program eller i nån debattgrupp. Du, vinden ger svar – och svaret blåser för vinden. Alldeles för många av dom här hippa människorna försöker säja mej var svaret finns men jag tror inte på det. Jag säjer fortfarande att vinden ger svar, och precis som ett stycke papper i rörelse måste svaret komma ner nån gång… Enda felet är att ingen plockar upp det när det kommer ner, så inte särskilt många människor kommer att känna till det… och sen så flyger det i väg igen. … Fortfarande så säjer jag att några av dom största skurkarna är dom som vänder bort huvudet, när dom ser nåt som är fel och vet att det är fel. Jag är bara 21 och jag vet att det har varit många krig… Ni som är mer än 21 borde veta bättre… för när allt kommer omkring så är ni äldre och klokare.”

Bob Dylan

Blowing in the Wind

Amerikansk originaltext och musik: Bob Dylan, 1962

How many roads must a man walk down
Before he´s called a man?
How many seas must a white dove sail
Before he sleeps in the sand?
How many times must the cannon balls fly
Before they´re forevever banned?

Chorus:
The answer, my fiend, is blowin´ in the wind,
The answer is blowin´ in the wind.

How many years can a mountain exist,
Before it´s washed in the sea?
How many years can people exist,
Before they´re allowed to be free?
How many times can a man turn his head,
And pretend he just doesn´t see?

Chorus:
The answer…

How many times must a man look up
Before he can see the sky?
How many ears must one man have,
Before he can hear people cry?
How many deaths will it take ´til he knows
That too many people have died?

Chorus:
The answer…

Och vinden ger svar

Svensk text: Tore Lagergren, 1963
Musik: Bob Dylan (”Blowin´ in the Wind”, 1962)

Hur många steg går en vandringsman
innan han tappar sin stav?
Ja, och hur många fartyg på världens hav
finner i djupet sin grav?
Ja, och hur många bomber ska fällas i krig
innan det blir evig fred?

Refräng:
Och vinden ger svar, blott vinden kan ge svar
på alla de frågorna du har.

Hur många lyfter mot himlen sin blick,
hur många ser den är blå?
Ja, och hur många öron ska lyssna till gråt
från andra vars dagar är grå?
Ja, och hur många vänner ska liemannen ta
och när är det sedan din tur?

Refräng:
Och vinden…

Hur högt kan bergen mot himmelen nå
innan de smulas till sand?
Ja, och hur många år kan ett folk hålla på
att kämpa och slåss för sitt land?
Ja, och varför går alla sin väg och tittar ner
så blinda och ingenting ser?

Refräng:
Och vinden…

Noter och ackord finns i ”Upp till kamp!”. Ur bokens diskografi – på den tiden bara LP – hämtar jag följande:

Bob Dylans egen insjungning av ”Blowing in the Wind” finns på ”The Freewheelin´ Bob Dylan” (CBS, 1963). Pete Seeger har gjort låten på flera skivor: ”The Bitter and the Sweet” (CBS SBPG 62488), ”Broadsides” (XTRA 1016) och ”American Folksongs” (Verve-Folkways FV-9011). Den norska sångerskan Birgitte Grimstad har gjort den på ”Birgitte Grimstad” (RCA Victor LPNES 61). Odetta har gjort den på ”Odetta Sings Folk Songs” (RCA Victor LSP-2643). Peter, Paul and Mary hade en hit med den, före Dylan, på ”Peter, Paul and Mary In Concert” (Warner Bros 2W 1555).

”Att vara kvinna och rösta borgerligt är som att skjuta sig själv i foten”

”Vårdnadsbidraget är inte rättvist” är rubriken på deckarförfattarinnan Liza Marklunds söndagskrönika i Expressen (10 september 2006).

Så här skriver hon:

”Jag vet att borgarna kallar detta `en rättvisefråga´. Rättvist – för vem då?

Bidraget är så lågt att möjligheten att gå hemma och tvätta och pyssla enbart öppnar sig för en viss grupp kvinnor: de som lever ihop med förvärvsarbetande män. (Av någon anledning tror jag inte lesbiska par som blir mammor med hjälp av insemination liksom ingår i högerns världsbild.)”

Till detta vill jag tillägga, att det inte räcker med att ha en förvärvsarbetande man att falla tillbaka på – han måste dessutom ha god lön, om det ska funka familjeekonomiskt.

Liza Marklund pekar på att annat, till exempel lika lön för lika arbete, är mycket viktigare för Sveriges kvinnor.

Hela avslutningen på Lizas artikel förtjänar att citeras:

”De enda som verkligen tjänar på bidraget är de som driver det och vill ha det: de gifta männen. De slipper städa och tvätta och kommer att ha middagen framdukad på matsalsbordet när de kommer hem från kontoret på kvällen.

Många frågor är viktiga i valet nästa söndag, men för mig definierar vårdnadsbidraget den ideologiska rågången mellan blocken: Vill vi ha lika möjligheter för kvinnor och män, eller vill vi det inte?

Min slutsats måste alltså bli denna.

Att vara kvinna och rösta borgerligt är som att skjuta sig själv i foten.

Det är väl okay om folk vill vara självplågare, men de måste också minnas en sak:

Kulan studsar vidare och träffar alla andra kvinnor också.”

Bravo Liza! Det här var ett stycke lysande polemik.

Jag vill bara lägga till en enda sak: En röst på det fullständigt chanslösa Fi kan, i nuvarande hårfina opinionsläge, bli just det som ger oss högerregering – och vårdnadsbidrag.

Socialdemokraterna förtjänar att vinna valet i Uppsala

Enligt en Temo-undersökning, stort uppslagen på ettan i Upsala Nya Tidning (10 september 2006), leder i Uppsala högeralliansen över den socialdemokratiskt ledda koalitionen. De nedgångar undersökningen visar för vänsterpartiet och miljöpartiet, om de nu är sanna, kompenseras inte av av en uppgång för socialdemokraterna; även (s) minskar enligt den här undersökningen.

Partierna inom vänstermajoriteten är ju inte automtiskt kommunicerande kärl. Dessutom måste man hålla i minnet att Uppsala är speciellt: både vänsterpartiet och miljöpartiet har många studentröster, vilket innebär att många (v)- och (mp)-väljare efter avslutade studier flyttar och tar med sig sina positiva uppsalaerfarenheter av s+v+mp-styret. Samtidigt är det ju inte säkert, att de nyanlända studenterna i lika hög grad som de avflyttade har just (v)- eller (mp)-sympatier. Jag framhåller det här mest för att göra klart, att Uppsala med dess stora studentpopulation kan vara en knepig stad att göra opinionsundersökningar i. I slutändan kan det i själva verket vara så, att det blir Temo som på valdagen får stå där med lång näsa.

Skulle den sittande vänstermajoriteten förlora valet i Uppsala, vore det djupt orättvist, inte minst mot socialdemokraterna.

Jag skulle som exempel kunna peka på att den kommunala ekonomin nu är både i balans och stark och på att det byggs fler bostäder per capita här än någon annanstans i landet. Och man lovar att fotsätta på den linjen: minst 1200 nya bostäder ska färdigställas varje år.

Den som anländer till Uppsala via Uppsala C (det blivande Resecentrum) och sedan tar sig åt diverse olika håll i centrum kommer att uppleva Uppsala som en enda stor byggarbetsplats.

Alldeles nära Uppsala C, vid Vaksala torg, reser sig nu, våning för våning, en av Uppsalas vackraste nya byggnader, Musik- och kongresshuset. Det handlar om ett för både vår stads kulturliv och för stadens framtida intäkter viktigt bygge. Kulturdelen – musik ur alla genrer: pop, rock, seriös konstmusik, folkmusik, dansband, jazz, reggae, world music, vad ni vill – är redan den skäl nog att bygga det här huset. Men glöm inte kongressdelen: Enligt en svensk branschundersökning spenderar en kongressdeltagare 3 500 kronor per dygn på mat, logi, shopping och nöjen. (Då är ändå inte hyresintäkterna för anläggningen medräknade.) En mellanstor kongress med 400 deltagare ger alltså 1,4 miljoner per dygn till Uppsalas handel och näringsliv.

Inte minst de uppsalabor som är kulturintresserade bör lägga sin röst på socialdemokraterna. Den sittande majoriteten lägger 900 000 kronor mer än högeralliansen på kultur i vår stad. För att ge er en föreställning om vad man får för pengarna: Kulturnatten, som just nu har förnöjt rekordmånga uppsalabor, kostar kommunen 340 000 kronor.

Socialdemokraterna i Uppsala söker också väljarnas förtroende för att under nästa mandatperiod ytterligare bygga ut och öka kvaliteten i förskolan liksom i omsorgen om och vården av de äldre.

Jag hör inte till de politiker som förnekar, att det också finns problem, att den sittande majoriteten på det ena eller det andra området kunde ha gjort bättre eller mera.

Men jag är jätteövertygad om att en seger i Uppsala för högeralliansen skulle innebära stora risker för det socialdemokratin med allierade ändå har lyckats bygga upp, och det är mycket!

Jag är till exempel en skarp motståndare mot privatiseringar inom den gemensamma sektorn, inte minst välfärds- och omsorgsområdet.

De småbarnsföräldrar, som är missnöjda med att utbyggnaden av barnomsorgen inte har gått fort nog, vill jag uppmana att tänka sig för en gång till, innan de – för att straffa vänstermajoriteten för detta – eventuellt proteströstar på något borgerligt parti:

Tror ni verkligen, att högerpartierna – varav ett är KD – som konstant, på alla nivåer i samhället, har skattesänkningar som överordnat mål, skulle klara en snabbare utbyggnad av barnomsorgen?

KD, som på grund av Livets Ords disciplinerade röststyrning är stort (och enligt UNTs temomätning växande) här i Uppsala, har förmått övriga partier i högeralliansen – allt för makten! – att acceptera kommunala vårdnadsbidrag. De må ge ett uselt ekonomiskt utbyte för den enskilda familjen, men de är inte gratis. Skulle införande av kommunalt vårnadsbidrag – vid en högerseger säkert som amen i Livets Ords kyrka – bidra till att öka resurserna till den kommunala barnomsorgen (= fler barnstugor och platser samt mer personal)?

Den som är beredd att svara ja på de här båda frågorna måste jag dess värre upplysa om att han eller hon är korkad.

Matti spelar med Gabriel Munck

Från min son, Matti Dahl, anlände i morse följande mejl:

Morsning!

Jag sitter i en stuga i ett blåsigt Öregrund där äpplena hänger mogna i träden och solen lyser gult och skarpt.

Nu är det klart att Gabriel Munck med band ska vara förband till Mando Diao under en sverigeturné i höst. Jag spelar gitarr i Gabriels band. En singel släpps den 20 september. Låten heter ”Another Day”. Man kan tjuvlyssna på singeln här.

Kom gärna och lyssna på oss! Det här är turnéplanen:

22 september, Borlänge, Bolance
4 oktober, Stockholom, Debaser Medis
5 oktober, Norrköping, Trappan
6 oktober, Kalmar, Palace
7 oktober, Sticky Fingers
11 oktober, Malmö, KB
13 oktober, Halmstad, B&B
14 oktober, Karlstad, Arena
18 oktober, Växjö, Café De Luxe
19 oktober, Linköping, Platens

Ha det gött

Matti

***

Matti är en mycket duktig gitarrist. Han komponerar också. Han har länge spelat i olika band, tidigt till exempel i det egna bandet Oak. Numera heter hans eget band Mack. På Kerstins blogg finns en länk till hur hans egen musik låter.

Skivan med Gabriel Muncks band är faktiskt inte den första han medverkar på.

Eftersom han lämnade bandet – han hade sin egen mening om bandets utveckling – innan CDn kom ut, är jag inte säker på att han skulle vilja, att jag nämnde hans medverkan i en del av låtarna på ”People Get Happy” med le fox (Playground PGMCD 5, 2001).

Hans finns också med på ”One of Your Suspects” med Grass Dancer (Anna Records AR 0023, 2004).

Eftersom jag vet, vilken skicklig bluesgitarrist Matti är, skulle jag för egen del också gärna se, att han fick tillfälle att göra en sån skriva.

Melodikrysset 36

Det är lördag förmiddag. Jag befinner mig i lägenheten i stan – i går var Viggo och Klara här hos oss, och i kväll ska Birgitta och jag delta i Kulturnatten här i Uppsala, verkligen inte bara för att jag sitter i kulturnämnden.

Birgitta har dock åkt in till centrum, där det är så kallad sossegata. Hon ska presentera de kvinnliga socialdemokratiska kandidaterna i årets val.

Själv sitter jag hemma med melodikrysset. Jag vet vad jag ska rösta på.

Några våldsamma svårigheter erbjöd inte melodikrysset 36. Jag vill dock ärligt redovisa det jag inte skulle ha klarat utan Google. Andreas Johnson med ”Sing For Me”, en låt ur årets melodifestival, hör inte till sånt jag brukar lyssna på. Michael Jackson (”Black or White”) finns inte heller i mina skivhyllor, men när Anders Eldeman kom till lodrätt 1, hade jag redan ledbokstäver nog för att få ut Jackson.

Helt borta när det gäller aktuell populärmusik är jag dock inte. Det är klart att jag har sett och hört årets melodifestivalvinnare, finska Lordi, i ”Hard Rock Hallelujah”, som gav ordet monster.

Det tog en stund, innan jag hade lyckats identifiera ”Hooray For Hollywood” med Boston Pops – låten är skriven av Richard A Whitny, fick jag reda på, när jag kontrollgooglade.

Fortare gick det att komma på ordet cell. Dels för att jag som estländare förstår en del finska; låten i fråga sjöngs på finska. Dels för att låten (som jag inte minns titeln på) var skriven av Johnny Cash.

Resten var busenkelt.

Vi kan ta djuren först. Den gamla schlagern ”Vad tar ni för valpen där i fönstret?” gav skyltfönster, och ”Borgmästar Munte” red på sin Brunte; båda sångerna har förresten sjungits in av Alice Babs. Den efterlysta titeln i ”Här kommer Pippi Långstrump” var förstås Herr (Nilsson).

Och på tal om djur: ”Den spanska räven” ur ”My Fair Lady” (som jag såg i samband med den första elevriksdagen 1959) gav lya.

Kul av Eldeman men i överkant lätt var det att först fråga om vilka som framförde ”Temple of Love”, nämligen Benny Anderssons Orkester, förkortat BAO, och därefter fråga efter en mycket känd ABBA-låt med en förkortning som titel, SOS förstås. OBS! Det första ska ni inte tro på! Kristina Strömberg påpekar i sin kommentar, att svaret ska vara BWO, Bodies Without Organs. Tro på henne, inte på mig!

Streaplers ”Hello Mary Lou” hette, när Siw Malmqvist sjöng den på svenska, ”Lyckans ost”.

Povel Ramels film Ratataa har som undertitel ”The Staffan Stolle Story”.

Och så det lättaste av allt: ”Jag reste klockan nio, mitt mål var Santa Cruz” heter det i Evert Taubes ”Oxdragarsång”.

Den har jag skrivit parafraser på till kolleger-ombudsmän på socialdemokratiska partistyrelsen.

***

Om Google har fört dig hit i sökandet efter rätt svar i det senaste melodikrysset, så prova med att gå in direkt på min blogg, http://enn.kokk.se, och sök där på senaste lördag.

Hos Klara och Viggo

Det är studiedagar torsdag-fredag på Klaras och Viggos dagis, och jag och Birgitta har därför ställt upp som barnvakter, medan Kerstin och Bo jobbar.

Av det här skälet åkte jag in till Uppsala från Öregrund i onsdags. (Birgitta, som hade uppdrag, åkte ett dygn tidigare.) Eftersom Viggo ville, att jag skulle läsa godnattsaga för honom, missade jag också Ordfronts möte om ”Barnens marknad” – ett viktigt ämne inför valet – i Missionskyrkan med Karl Ågerup i kväll. (I gengäld hann jag se TV-utfrågningen av en svettig och trängd Lars Leijonborg.)

Viggo och jag är bästisar sen länge, och som jag redan har skrivit, har också Klara, drygt ett, nu slutit mig och även mormor till sitt hjärta. Så dagen har förflutit lugnt och helt utan tårfyllda rop på mamma eller pappa – i det senare fallet syftar jag förstås på Klara.

Jag vill här egentligen bara dela med mig av två av dagens läsupplevelser.

Skeppshunden

Bland de böcker Kerstin fick av mig när hon var liten (närmare bestämt 1972) finns en bilderbok i stort format, ”Skeppshunden” (Folket i Bilds förlag). Texten är av Margaret Wise Brown och illustrationerna av Garth Williams. I original heter boken ”The Sailor Dog” (1953). Den svenska översättningen är, som oftast när det gäller FiBs barnböcker, gjord av Gösta Knutsson.

Jag älskar den här boken, Kerstin älskar den, och nu vill Viggo, snart fyra, också gärna höra den. Inte minst tror jag det beror på Garth Williams fantasieggande och detaljrika illustrationer. Men också texten med sin skeppsbrottshistoria är spännande.

Och så finns där en speciell anknytning till just vår familj. Nej, inte genom bokens handling. Men genom den sång, som avslutar boken:

SKEPPSHUNDEN SKRUFFS SÅNG

Jag är skeppshunden Skruff minsann,
jag är skeppshunden Skruff minsann.
Jag seglar min båt
och sjunger en låt
ombord på min båt
med rodret i hand.

Jag är skeppshunden Skruff minsann,
jag är skeppshunden Skruff minsann.
Så glad i min håg
jag klarar var våg
med tackel och tåg
och rodret i hand.

När Kerstin var liten och jag läste den här älskade boken för henne, kunde jag ju inte gärna läsa upp en sång – jag måste sjunga den för henne. Och eftersom melodi saknades, hittade jag alltså på en.

Efter alla dessa år sitter den fortfarande som berg i minnet, när jag läser texten; jag kan efter mer än trettio år sjunga min egenkomponerade melodi. Också Kerstin minns den och sjunger den för Viggo.

Så i dag, när jag åter tog upp ”Skeppshunden Skruffs sång”, klämde också Viggo i med min gamla melodi.

Lilla Tulla vill inte

Lilla Klara hör hemma i en bokläsande familj, och mycket riktigt kom hon med en binge böcker – pekböcker och bilderböcker med ett minimum av text; dessutom försökte hon med en av sin fars böcker på ryska – till morfar och ville bli läst för.

En av dessa böcker ville hon höra fem gånger, vilket kan vara ett tecken så gott som något till andra med små barn.

Den bok hon ville höra om och om igen var Catarina Kruusvals ”Lilla Tulla vill inte” (Eriksson & Lindgren, 2000).

Man ska inte utesluta, att det som en bakomliggande faktor finns en egen liknande erfarenhet. Bokens Tulla är på en sandstrand vid havet: leker med hink och spade, utsätts för badförsök av mamma och pappa, stänks ner av badande barn och annat sådant. I somras var Klara hos oss i Öregrund, och dag efter dag var vi på Sunnanö och gjorde just det här.

Men dessutom finns där ett vill-inte-tema, som nog känns aktuellt för barn i hennes ålder.

Till det positiva helhetsintrycket bidrar också tydliga, enkla och vad gäller färger och motiv naturtrogna bilder.

Bakom Leijonborg lurar kannibalerna (m)

Moderatledaren Fredrik Reinfeldt har iakttagit en anmärkningsvärd återhållsamhet i sina kommentarer till folkpartiintrånget i SAP-net. Han dröjde med att kommentera, och när han väl kommenterade, försökte han också skjuta på brottsoffret, socialdemokraterna.

Så långt kan det ha haft att göra med självbevarelsedrift; den här skandalen hotar ju faktiskt den valseger Reinfeldt har hoppats på för högeralliansen.

Dessutom har han gentlemannamässigt – man ifrågasätter inte en allianskollegas heder! – yttrat sig väl om folkpartiledaren Lars Leijonborg.

För egen del tror jag inte att det här handlar om bara idealitet och välvilja. Som det senast sas i kvällens TV-utfrågning av Lars Leijonborg: Folkpartiet har den minst trogna väljarskaran inom högeralliansen – partiet är ett slags politikens Hallsberg, varifrån passagerarna strömmar åt många olika håll – och det gäller nu att se till, att de flyende folkpartiväljarna väljer rätt tåg. Många av folkpartiväljarna är idealister, starkt besjälade av gentlemannaskap. Alltså gäller det att visa upp egna rena händer men ändå inte alltför hårt angripa det parti, där de här idealisterna och gentlemännen nyss dväljdes.