Hos Klara och Viggo

7 september 2006 22:59 | Barnkultur, Musik, Ur dagboken | 1 kommentar

Det är studiedagar torsdag-fredag på Klaras och Viggos dagis, och jag och Birgitta har därför ställt upp som barnvakter, medan Kerstin och Bo jobbar.

Av det här skälet åkte jag in till Uppsala från Öregrund i onsdags. (Birgitta, som hade uppdrag, åkte ett dygn tidigare.) Eftersom Viggo ville, att jag skulle läsa godnattsaga för honom, missade jag också Ordfronts möte om ”Barnens marknad” – ett viktigt ämne inför valet – i Missionskyrkan med Karl Ågerup i kväll. (I gengäld hann jag se TV-utfrågningen av en svettig och trängd Lars Leijonborg.)

Viggo och jag är bästisar sen länge, och som jag redan har skrivit, har också Klara, drygt ett, nu slutit mig och även mormor till sitt hjärta. Så dagen har förflutit lugnt och helt utan tårfyllda rop på mamma eller pappa – i det senare fallet syftar jag förstås på Klara.

Jag vill här egentligen bara dela med mig av två av dagens läsupplevelser.

Skeppshunden

Bland de böcker Kerstin fick av mig när hon var liten (närmare bestämt 1972) finns en bilderbok i stort format, ”Skeppshunden” (Folket i Bilds förlag). Texten är av Margaret Wise Brown och illustrationerna av Garth Williams. I original heter boken ”The Sailor Dog” (1953). Den svenska översättningen är, som oftast när det gäller FiBs barnböcker, gjord av Gösta Knutsson.

Jag älskar den här boken, Kerstin älskar den, och nu vill Viggo, snart fyra, också gärna höra den. Inte minst tror jag det beror på Garth Williams fantasieggande och detaljrika illustrationer. Men också texten med sin skeppsbrottshistoria är spännande.

Och så finns där en speciell anknytning till just vår familj. Nej, inte genom bokens handling. Men genom den sång, som avslutar boken:

SKEPPSHUNDEN SKRUFFS SÅNG

Jag är skeppshunden Skruff minsann,
jag är skeppshunden Skruff minsann.
Jag seglar min båt
och sjunger en låt
ombord på min båt
med rodret i hand.

Jag är skeppshunden Skruff minsann,
jag är skeppshunden Skruff minsann.
Så glad i min håg
jag klarar var våg
med tackel och tåg
och rodret i hand.

När Kerstin var liten och jag läste den här älskade boken för henne, kunde jag ju inte gärna läsa upp en sång – jag måste sjunga den för henne. Och eftersom melodi saknades, hittade jag alltså på en.

Efter alla dessa år sitter den fortfarande som berg i minnet, när jag läser texten; jag kan efter mer än trettio år sjunga min egenkomponerade melodi. Också Kerstin minns den och sjunger den för Viggo.

Så i dag, när jag åter tog upp ”Skeppshunden Skruffs sång”, klämde också Viggo i med min gamla melodi.

Lilla Tulla vill inte

Lilla Klara hör hemma i en bokläsande familj, och mycket riktigt kom hon med en binge böcker – pekböcker och bilderböcker med ett minimum av text; dessutom försökte hon med en av sin fars böcker på ryska – till morfar och ville bli läst för.

En av dessa böcker ville hon höra fem gånger, vilket kan vara ett tecken så gott som något till andra med små barn.

Den bok hon ville höra om och om igen var Catarina Kruusvals ”Lilla Tulla vill inte” (Eriksson & Lindgren, 2000).

Man ska inte utesluta, att det som en bakomliggande faktor finns en egen liknande erfarenhet. Bokens Tulla är på en sandstrand vid havet: leker med hink och spade, utsätts för badförsök av mamma och pappa, stänks ner av badande barn och annat sådant. I somras var Klara hos oss i Öregrund, och dag efter dag var vi på Sunnanö och gjorde just det här.

Men dessutom finns där ett vill-inte-tema, som nog känns aktuellt för barn i hennes ålder.

Till det positiva helhetsintrycket bidrar också tydliga, enkla och vad gäller färger och motiv naturtrogna bilder.