Kulturnatten

11 september 2006 18:13 | Film, Musik, Politik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Kulturnatten är Uppsalas största kulturevenemang: i år mer än 600 olika programpunkter på 167 olika platser, tusentals medverkande och kanske upp emot 100 000 åhörare i olika lokaler och ute på gator och torg. Allt vad Uppsala har av lokaler lämpliga för ändamålet erbjuder kulturupplevelser: museer, bibliotek, caféer och restauranger, Folkets hus/Atrium konferens, kyrkor, konsertsalar, teatrar, nykterhetsrörelsens Drabanten/Dansens hus, gallerier – till det kommer en mängd tillfälliga utomhusscener.

Kulturkontoret samordnar denna fest för kultur, där de agerande ställer upp för att visa upp sina verksamheter. Allt är gratis för publiken. Som jag skrev här om dagen, kostar detta jätteevenemang kommunen/skattebetalarna 340 000 kronor. Det är värt vartenda öre!

Festligheterna startar på eftermiddagen, har sin tyngdpunkt under kvällen och slutar först fram på natten.

I år genomfördes Kulturnatten lördagen den 9 september.

Årets upplaga blev en succé, och till det bidrog att vädret var nådigt: luften var ljum och det var inget regn i sikte. Att röra sig på de centrala gatorna och torgen sent på kvällen kändes som att delta i en sydländsk karneval; bitvis var det faktiskt svårt att bana sig fram.

Till det underbara och samtidigt svåra med Kulturnattens uppläggning hör, att allting pågår samtidigt. Det kan ibland samtidigt finnas tre eller fem saker man skulle vilja gå på, och då tvingas man välja.

Själv pratade jag med Birgitta i förväg om vad vi kunde tänkas vara intresserade av, och sen gjorde jag helt sonika i datorn ett tidschema med programpunkter, som gick att pussla ihop efter varandra.

Vi startade på Stadsarkivet/Folkrörelsearkivet klockan 18.30. Där såg vi en fotoutställning om Svartbäcksgatans förvandling – Svartbäcksgatan är den långa gata, som går från Stora torget ut till Svartbäcken där vi bor. Vi fick sakkunnig guidning av Stadsarkivets chef, Ingegerd Ström, som jag förstås känner personligen, eftersom jag sitter i kulturnämnden och dess arkivutskott.

Folkrörelsearkivet visade, valrörelsen till ära, gamla valfilmer från olika partier. När vi var där, pågick just visning av den socialdemokratiska valfilmskavalkaden ”Kampen går vidare” – jag var tillsammans med Leif Karlsson, numera på PRO, med om att välja ut vilka filmer och avsnitt som skulle ingå i den kavalkad som regissören och filmaren Curt Strömblad gjorde till socialdemokraternas 90-årsjubileum 1979.

Folkrörelsearkivets chef, Kim Söderström (jag sitter som kommunal representant i Folkrörelsearkivets styrelse), passade på att be mig hålla ett litet inledningsanförande på Arkivens dag den 11 november.

Sen hastade vi vidare till invigningen av Kulturnatten, som genomfördes klockan 19.00 på den tillfälliga Kulturnattsscenen på S:t Eriks torg. Malin Forsvall framförde en kulturnattsfanfar med den egna rösten som instrument. Kulturnämndens ordförande, Kees Geurtsen (s) hälsade välkommen, generalen för Uppsalas stora reggaefestival, Yared Tekeste, höll invigningstal, min kulturnämndskollega Bo Östen Svensson (s) delade ut Gösta Knutsson-stipendiet och Malin Forsvall och Karin Tenggren bjöd på sång och musik i folkton. Vi hann också se början av Focus Dances framträdande, innan vi måste hasta vidare till Kerstin Ekman-salen i Stadsbiblioteket, där nästa programpunkt, som vi inte ville missa, startade 20.00.

I trappan till Stadsbiblioteket trängdes mängder av människor, många av dem gamla politiska bekanta till oss – föga förvånande, eftersom Olof Palmes internationella center, ABF och socialdemokraterna arrangerade det som vi inte ville missa: ”Mellanöstern – vägar till en rättvis fred”; de som talade och svarade på frågor var biträdande utrikesministern Carin Jämtin och statsvetaren, till lika medlemmen av Broderskapsrörelsens styrelse Ulf Bjereld. Samtalet leddes av palmecentrets chef Viola Furubjelke. Det blev ett både kritiskt och realistiskt samtal, som jag inte här avser att redovisa. Jag noterar dock, att den palestinska samlingsregering, som enligt mediarapporter i dag tycks bli verklighet, förutspåddes. Bland dem som ställde frågor fanns min hustru. Alldeles bredvid oss satt hennes faster, Karin Dahl, 85, i år 86 år gammal och freds- och palestinaaktivist. Det finns krut (förlåt det i sammanhanget opassande uttrycket!) i den släkten, särskilt på den kvinnliga sidan.

Nästa anhalt (klockan 21.40-22.00) var Forumtorget, där det också fanns en tillfällig scen. På den pågick, då sedan länge, Non Stop Lindy Hop med dans- och swingföreningen Swingkatten. Lindy Hop är en med boogie woogie besläktad dansform, som jag för egen del upptäckte i ett TV-program från Herräng. I Herräng, ett gammalt brukssamhälle norr om Norrtälje, arrangeras under fyra sommarveckor varje år världens största Lindy Hop-läger med deltagare från hela världen. Det här höll väl inte samma klass som det jag såg i TV, men det var kul. I slutet av uppvisningen tog sig också delar av publiken, främst invandrarungdomar, upp på scenen och deltog i dansen.

Vår sista anhalt blev Vinterträdgården i Atrium Konferens, alltså Folkets hus. När vi anlände strax efter 22.00 var där absolut knökfullt. Folk stod bakom sittplatserna, och det var omöjligt att se barbershopgruppen Harmony Heights. Nu var vi inte där främst för barbershopsångens skull, så jag inhandlade en flaska rött i baren och vi avvaktade.

Mycket riktigt gick en del av publiken, när barbershopsången var slut, och vi lyckades få bra platser en halv trappa upp. Vi var mest intresserade av att höra jazzgruppen Plåster, som består av tre tjejer: Ester Årman, sång, Lisa Bodelius, trombon, och Marika Willstedt, piano. Vi tyckte båda att trombonisten var bäst, men hela gruppen var bra.

Sen, av bara farten, stannade vi och lyssnade också på gospelgruppen The Gloryfires. Ingen av oss är troende, men gospelmusik är ofta bra; den här var det definitivt. Som extranummer sjöng The Gloryfires Bob Dylans ”Blowing in the Wind”.

Den tog jag med i min sångbok från 1970, ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma), i avdelningen ”I natt jag drömde… Visor om fred”, i både Bob Dylans amerikanska original och i svensk översättning. I ingressen citerade jag Bob Dylan:

”Juni 1962. – Det är inte särskilt mycket jag kan säga om den här sången, utom att vinden ger svar. Svaret finns inte i nån bok eller film eller i nåt TV-program eller i nån debattgrupp. Du, vinden ger svar – och svaret blåser för vinden. Alldeles för många av dom här hippa människorna försöker säja mej var svaret finns men jag tror inte på det. Jag säjer fortfarande att vinden ger svar, och precis som ett stycke papper i rörelse måste svaret komma ner nån gång… Enda felet är att ingen plockar upp det när det kommer ner, så inte särskilt många människor kommer att känna till det… och sen så flyger det i väg igen. … Fortfarande så säjer jag att några av dom största skurkarna är dom som vänder bort huvudet, när dom ser nåt som är fel och vet att det är fel. Jag är bara 21 och jag vet att det har varit många krig… Ni som är mer än 21 borde veta bättre… för när allt kommer omkring så är ni äldre och klokare.”

Bob Dylan

Blowing in the Wind

Amerikansk originaltext och musik: Bob Dylan, 1962

How many roads must a man walk down
Before he´s called a man?
How many seas must a white dove sail
Before he sleeps in the sand?
How many times must the cannon balls fly
Before they´re forevever banned?

Chorus:
The answer, my fiend, is blowin´ in the wind,
The answer is blowin´ in the wind.

How many years can a mountain exist,
Before it´s washed in the sea?
How many years can people exist,
Before they´re allowed to be free?
How many times can a man turn his head,
And pretend he just doesn´t see?

Chorus:
The answer…

How many times must a man look up
Before he can see the sky?
How many ears must one man have,
Before he can hear people cry?
How many deaths will it take ´til he knows
That too many people have died?

Chorus:
The answer…

Och vinden ger svar

Svensk text: Tore Lagergren, 1963
Musik: Bob Dylan (”Blowin´ in the Wind”, 1962)

Hur många steg går en vandringsman
innan han tappar sin stav?
Ja, och hur många fartyg på världens hav
finner i djupet sin grav?
Ja, och hur många bomber ska fällas i krig
innan det blir evig fred?

Refräng:
Och vinden ger svar, blott vinden kan ge svar
på alla de frågorna du har.

Hur många lyfter mot himlen sin blick,
hur många ser den är blå?
Ja, och hur många öron ska lyssna till gråt
från andra vars dagar är grå?
Ja, och hur många vänner ska liemannen ta
och när är det sedan din tur?

Refräng:
Och vinden…

Hur högt kan bergen mot himmelen nå
innan de smulas till sand?
Ja, och hur många år kan ett folk hålla på
att kämpa och slåss för sitt land?
Ja, och varför går alla sin väg och tittar ner
så blinda och ingenting ser?

Refräng:
Och vinden…

Noter och ackord finns i ”Upp till kamp!”. Ur bokens diskografi – på den tiden bara LP – hämtar jag följande:

Bob Dylans egen insjungning av ”Blowing in the Wind” finns på ”The Freewheelin´ Bob Dylan” (CBS, 1963). Pete Seeger har gjort låten på flera skivor: ”The Bitter and the Sweet” (CBS SBPG 62488), ”Broadsides” (XTRA 1016) och ”American Folksongs” (Verve-Folkways FV-9011). Den norska sångerskan Birgitte Grimstad har gjort den på ”Birgitte Grimstad” (RCA Victor LPNES 61). Odetta har gjort den på ”Odetta Sings Folk Songs” (RCA Victor LSP-2643). Peter, Paul and Mary hade en hit med den, före Dylan, på ”Peter, Paul and Mary In Concert” (Warner Bros 2W 1555).