Astrid Lindgren: Bröderna Lejonhjärta

I sommar har vi inte bara tittat på ”Saltkråkan” utan också på en annan Astrid Lindgren-filmatisering i en helt annan genre, ”Bröderna Lejonhjärta”. (Naturligtvis har vi sett den tidigare, många gånger.)

Fantasygenren, dit ”Bröderna Lejonhjärta” hör, har alltid fascinerat mig. Till det jag har läst med stor behållning hör inte bara böcker som Alan Garners ”Elidor – det gyllene landet” och J R R Tolkiens ”Sagan om ringen” utan också, trots att jag har en mycket antireligiös och rationalistisk hållning, till exempel Maria Gripes swedenborgianska ”Tordyveln flyger i skymningen” och C S Lewis starkt kristet färgade böcker om ”Narnia”. Jag lever mig in i dem som sagor, i deras egenskap av fantasi och tankelek. Följaktligen har jag från första början – boken utgavs 1973 på Rabén & Sjögren – älskat också Astrid Lindgrens ”Bröderna Lejonhjärta”. Men när jag i dödsannonser ser frasen ”Vi ses i Nangijala” reagerar jag negativt. När vi har dött kommer vi dess värre varken att ses i Nangijala eller någon annanstans.

Berättelsen om Bröderna Lejonhjärta – eller Jonatan och Karl Lejon som de egentligen heter – är stark och gripande. Med dess fattigdom och lungsot och brandolycka i början av historien. Med berättelsen om Nangijala med sina blommande körsbärsträd – och sin frihetskamp mot Tengil och hans spioner och intränglingar från Karmanjaka; de har redan förslavat Körsbärsdalen och byggt en mur runt den (sic!). Slutstriden och mötet med draken Katla ändar i att både Tengil och Katla besegras – men storebror Jonatan förlamas också av Katlas eld. Historien slutar med att Jonatan och Karl tillsammans hoppar utför ett stup för att dö än en gång, nu tillsammans, och sedan återuppstå i ännu ett nytt rike, Nangilima. Det är onekligen en spännande och tänkvärd historia från ”lägereldarnas och sagornas tid” men knappast med någon teologisk, i varje fall inte kristen poäng.

Olle Hellboms film från 1977 gör boken full rättvisa. Till att börja med är rollerna som bröderna Lejon / Lejonhjärta ypperligt spelade av Staffan Götestam (Jonatan) och Lars Söderdahl (Karl eller Skorpan som han kallas). Men också övriga roller är besatta med goda skådespelare: Gunn Wållgren spelar frihetskämpen Sofia. Viktiga figurer för intrigen är den först för tengilförräderi misstänkte jägaren Hubert (Tommy Johnson) och den verklige förrädaren, den förbindlige värdshusvärden Jossi (Folke Hjort) samt givetvis motståndshjälten Orvar (Per Oscarsson). Den bästa rollprestationen gör Allan Edwall som låtsasfarfar Mattias. Och vem minns inte Georg Årlins ögon i hans roll som tyrannen Tengil?

Filmen är, med bärande scenerier inspelade i Brösarps backar i Skåne och i Tomelilla respektive i Island med dess svarta och dramatiska lavalandskap, också hisnande vacker.

Något också om illustrationerna i boken:

Nummer 20 1981 (12 november) av Aktuellt i politiken (s), ett temanummer om invandrare, inleds med en stor intervju med Ilon Wikland (text: Ulla Andersson, foto: Anders Nyström); hon finns också på omslaget. Att hon förekommer i ett invandrarnummer beror på satt hon, liksom jag själv, är estnisk flykting. Intervjun beledsagas av en av Ilons illustrationer till ”Bröderna Lejonhjärta”. I bildtexten heter det: ”Inför den boken stod Ilon Wikland inför en ny uppgift. Hon skulle illustrera bland annat eldsprutande drakar. – Jag trodde inte att jag skulle klara av det, säger hon. Men det gjorde hon. Med glans.”