Kjell Eriksson på visit

I min deckarhylla har jag Kjell Erikssons alla böcker om Ann Lindell. Den här polisen hamnar också vid något tillfälle på Gräsö, nära vårt sommarviste i Öregrund. Serien om Ann Lindell är något ganska ovanligt i deckargenren – den som är road kan ju gå upp under Kulturspegeln, Deckare och kolla.

Jag blev personligt bekant, man kan nog säga kompis, med Kjell, genom att hamna i styrelsen för Ordfront i Uppsala, vars ordförande han var. Trots sin egen bakgrund i yttervänstern ville han aktivt ha mig med i föreningen, och jag blev bland annat dess kassör. Kjell gav för övrigt ut sina egna böcker på Ordfront, och där placerade jag själv laboremusantologin ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (2002).

Jag har varit hemma hos honom på styrelsesammanträden (och han hemma hos mig på andra sådana), men så försvann han från Uppsala, flyttade till Brasilien. Han har sedan hämtat bokmiljöer därifrån, liksom från andra delar av de delar av världen som vi européer ofta inte vet så mycket om, men Kjell gör alltid grundlig research. Det gäller för övrigt också den bok han har skrivit med spanska inbördeskriget som verklig bakgrund.

Kjell vet att vi under sommarhalvåret bor i Öregrund – han har till och med varit inne på att skriva en artikel om vår trädgård, men det har aldrig blivit av. Och självfallet har jag oavsett detta inbjudit honom att titta in, om han hade vägarna förbi.

I förmiddags knackade det på, och Birgitta gick och öppnade. Och där stod Kjell, efter att ha varit på Gräsö vad jag förstod. Så jag avbröt mitt skrivande, och Birgitta serverade kaffe och egna småkakor som fanns kvar efter mitt 80-årskalas.

Strax var samtalet i gång: Jag berättade att jag just hade fyllt 80 och han att han själv, visserligen inte riktigt lika gammal, plötsligt och oväntat – hans brasilianska kvinna är visserligen yngre än han men så pass gammal att hon inte längre trodde att hon kunde bli med barn – hade blivit far på nytt.

Under det här fikat pratade vi, även Birgitta, ivrigt om allt som vi kom på.

Sen tyckte jag att vi skulle visa Kjell, som har haft handelsträdgård, vår egen trädgård, och vi lät inte det regn som föll hindra oss. Kjell hämtade ett paraply i bilen och gav det åt Birgitta, och jag skyndade in och hämtade ett paraply åt Kjell och satte på mig själv en regnrock. Birgitta berättade om växterna i rabatterna, men den forne trädgårdsmästaren kunde själv identifiera de flesta rossorterna, visste till och med att det var ett japanskt Sakura-träd som vi har på husets baksida.

Och sen åkte han i sin bil.

Men mig förmanade han liksom förr: Du måste skriva dina memoarer!

Sommar i P1 med Harriet Andersson

Harriet Andersson är född 1932 och således 85 år gammal. Hon var på sin tid mycket känd som skådespelerska, främst filmskådespelerska. Många av hennes filmer, framför allt de som regisserades av Ingmar Bergman, visas fortfarande i TV, vilket gör att hon också är känd av yngre människor. De senare känner nog däremot inte till de många personer hon nämnde i sitt program, till exempel i skildringarna av hennes utbildning på Calle Flygares teaterskola och tiden som elev på Oscars.

Hennes väg till teatern och filmen var verkligen inte självklar, och hon valde den här vägen under visst motstånd från föräldrarna. I början fick hon ofta jobb på scener med lättare repertoar och hon drygade också ut inkomsterna genom att agera i reklamfilm, för Bronzol, minns hon.

Sitt stora filmgenombrott – hon har medverkat i mer än 90 filmer – fick hon 1953 genom Ingmar Bergmans filmatisering av Per-Anders Fogelströms ”Sommaren med Monika”. Jag kände till Per Anders Fogelström i hans egenskap av andreredaktör för Folket i Bild, som jag var ombud för, hade även läst böcker av honom, men jag ska villigt erkänna att det på den tiden också vara annat i filmen än den litterära förlagan som intresserade mig och andra unga.

Ingmar Bergman är ju också känd för sina många äktenskap och relationer med ytterligare ett antal kvinnor, och när Harriet Andersson berättar om den här filminspelningen 1952 på ett soligt Ornö, minns hon särskilt hur Bergman tittade på henne, inte alltid i sin yrkesroll som regissör. Och mycket riktigt fick hon en invit till en privat träff med honom, där han kysste henne, ”lite taffligt” tyckte hon. Hon kontrade då genom att svara med en tryckare. Och så gick det som det gick.

Snart diskuterade de en mer fast relation. Problemet var att Bergman sedan 1952 (och fram till 1959) var gift med Gun Bergman och hon själv var förlovad med Per Oscarsson. De kom överens om att de skulle tala med den andres/andras partner, och hon och Ingmar flyttade ihop. Harriet blev jätteförskräckt när hon plötsligt en dag på gatan stötte ihop med Gun Bergman. Men Gun Bergman verkade ta det hela med en klackspark och bjöd hem Harriet på te. Fast vid det laget hade hennes och Ingmars relation tagit slut.

Filmsamarbetet med Bergman fortsatte hur som helst genom åren, och de roller hon fick – hon blev ju också skådespelare på Dramaten, märk efter några år på Malmö stadsteater, där Bergman var regissör – blev mer komplicerade och krävande än den som Monika.

I programmet uppehåller hon sig särskilt vid ”Såsom i en spegel” från 1961, där hon spelade tillsammans med bland andra Gunnar Björnstrnd, Max von Sydow och Lars Passgård. Bland alla bergmanfilmerna nämner hon också ”Viskningar och rop” (1973), där hon hävdar att hon härmar ett eget beteende i samband med pappans död.

Bergmans erbjudande i det först nämnda fallet kom som en befrielse. Hon hade nämligen 1959 gift sig med en bonde i Skåne, Bertil Wejfeldt, men hon ångrade sig redan under vigselceremonin i kyrkan, och nu fick hon en chans att bryta upp från detta hopplösa förhållande.

När det gäller hennes ganska många äkta män och framför allt partners, berättar hon också om sitt samliv med Jörn Donner under en stor del av sextiotalet. Donner som har många strängar på sin lyra – jag har både läst honom och träffat honom – har också gjort egna filmer, bland annat ”Att älska” från 1964.

Men till slut verkar hon ändå ha fått nog av karlar, hur genialiska de än var. När hon för nu 32 år sen flyttade in i en egen lägenhet, ville hon inte längre dela bostad med någon man. Hennes argument för detta i programmet var: ”Här ska inte ligga några strumpor och kalsonger på badrumsgolvet!”

Harriet Andersson är avväpnande öppenhjärtig om sitt liv, och eftersom det har gått så många rykten om henne, berättar hon hur det förhåller sig på en punkt: Hon har legat med tre regissörer, Ingmar Bergman, Gunnar Hellström och Jörn Donner.

De låtar och artister Harriet Andersson spelar i sitt sommarprogram har ofta ett samband med det hon berättar och är också valda med stor variation: Frédéric Chopins ”Preludium för piano nummer 3 i G-dur”, Harry Persson (”Lirum Dirum”), Nat King Cole, Sophie Tucker (”I Ain’t Takin’ Orders from No One”), Johann Sebastian Bachs ”Svit för violoncell” med Torleif Thedéen, Irving Berlins ”There’s No Businell Like Show Business” och ”Illan viimeinen tango” – ”Kvällens sista tango” kan jag som förstår finska berätta – med Eino Gron.

Datatrassel i går

I går kväll, när jag efter Wallander-filmen äntligen skulle skriva om ”Sommar”, försvann plötsligt Internet-uppkopplingen. Jag försökte med att stänga av och sen starta om datorn, men när jag inte heller då fick datorn att fungera, gick jag och la mig.

I morse gick jag upp åtta och gjorde ett nytt försök. Den här gången prövade jag ett knep som en datareparatör har lärt mig: Jag drog ur alla kontakter som satt i väggurtaget och lät datorn en kort stund vila utan någon som helst uppkoppling. Och nu funkade datorn plötsligt igen som vanligt.

80-årsfesten i backspegeln

Den 19 juni fyllde jag 80 år, och även om åldern ännu inte har knäckt mig, tyckte jag själv att kroppens allt fler tecken på min allt högre ålder kanske inte var så mycket att fira. Men eftersom Birgitta och barnen tyckte, att en så hög och jämn ålder inte bara kunde förbigås med tystnad, föreslog jag att bara den närmaste familjekretsen skulle bjudas. Sen inbjöd Birgitta ändå också några gamla vänner. Festföremålet självt tillfrågades inte om vilka, men hustrun prickade ganska rätt; dock kunde alla (till exempel Anna-Greta Leijon) inte komma, men några av de tillfrågade – tre av de ursprungligen fyra (en är död) i en tjejliga på mitt forna jobb – kommer hit till Öregrund senare i sommar.

Men jag blev tillfrågad om kalasmaten och om mina presentönskemål. Jag föreslog då ett födelsedagsbord med estnisk inriktning och bidrag till restaureringen av två av mina gamla men förfallna rabatter samt nya växter att plantera där. Birgitta har förresten tidigare rensat och restaurerat mitt gamla stenparti och där planterat in några nyinköpta rosor.

Så en lokal trädgårdsmästare, en ung kvinna som vi tidigare har anlitat, lyckades med hjälp av två lejda tjejer få bort ogräset och fylla på med ny jord, och Birgitta tror att mina födelsedagspengar kan tänkas täcka de här kostnaderna. Efter födelsedagen har jag sen planterat de nya växterna, däribland en blomma som inte är vinterhärdig, en present från två av Bigittas syskonbarn som inte var här, men den ska jag plantera i kruka i höst. Många nya rosor och även pioner blev det, också andra blommande rabattväxter, bland annat estnisk malva från Anna.

Vädret den 19 juni var som gjort för trädgårdsfest, och gästerna fick plats på de stolar vi hade ställt ut kring ett antal hyggligt stora trädgårdsbord, dagen till ära täckta med borddukar. Borden stod på den gräsmatta jag själv anlade i min krafts dagar och mellan äppelträd jag själv har planterat. Intill det längsta bordet blommade den Hurdalsros jag till en tidigare jämn födelsedag fick av min dåvarande sekreterare och några andra kvinnlig arbetskamrater.

Mat och dryck, alkoholfritt vin, lättöl, mineralvatten och läsk, fick man hämta inomhus eller från kallvattensförvar på gårdsplan. Rökt fisk – min pappa startade som yrkesfiskare – och en del annat hade Birgitta beställt från Coop, och när alla varorna kom därifrån, hade killarna i bilen också med sig en stor fin blombukett från de anställda där, som jag sen länge räknar som mina vänner. Men det viktigaste på fiskbordet hade Birgitta lagat, också på fisk från Coop: Av min mamma lärde hon sig en gång hur man gravar sik, och den här var verkligen gravad efter konstens alla regler. Anna hade bakat flera estniska surbröd, och gästerna lät sig väl smaka, särskilt när en av gästerna hade rekommenderat det här brödet med Chèvre-ost. Men det var Kerstin som stod för en stor del av de estniska läckerheterna på födelsedagsbordet: Till kaffet serverades estnisk födelsedagskringla, stritsel, något av det godaste och mest smakrika som finns, och Kerstin som är bagare kan sina saker. Sen hade hon till efterrätt gjort estnisk rabarberkaka. Bilder av det som serverades i vårt kök av Kerstin och Anna den här dagen finns på Kerstin Kokks Instagram, vid det här laget på nästa sida efter den man nu får upp. Och på den sida man får upp finns bilder av det estniska surbröd Kerstin själv har bakat, vad jag förstår inspirerad av Annas bröd på min födelsedagsfest.

Gästerna lät sig väl smaka av alla de här estniska delikatesserna. Kerstin och Anna stod för uppläggning och påfyllning i köket och på inre gårdsplan.

Kerstin och hennes barn, Viggo och Klara – Klara födelsedagshälsade också från sin och Viggos pappa, Bo – stannade ytterligare ett par dar i Öregrund, badade bland annat i Tallparken – det finns bilder därifrån också på Kerstins Instagram. Matti, Karin och deras två småflickor Klara och Sofia åkte hem till Stockholm, men de har hyrt en stuga på Gräsö, så vi kommer säkert att ses igen lite senare i sommar. Anna, som är Birgittas dotter i hennes ungdomsäktenskap, brukar komma hit med jämna mellanrum för att hjälp sin mamma med trädgårdsarbete.

Från Birgittas familj kom syskonen Karin med maken Hasse, Gunnar med makan Annica och så lillebror Ragnar, den här gången utan hustrun Gunnel, som hade kommunalt sammanträde – men Gunnel ringde och gratulerade. Karin och Hasse hade i Uppsala också hämtat faster Karin, senare i år 97 år gammal.

Från min egen familj kom ingen. Mina föräldrar och min bror Matti är döda, och lillebror Mikko, född 1944 och alltså yngre än jag, är i mycket sämre skick än jag och bor på ett slutet vårdhem.

Birgitta hade dessutom bjudit sin exman, Annas pappa Bengt och hans hustru Inger – vi umgås regelbundet – samt vår gode vän Hans O Sjöström med hustru Lill samt från vårt parti hemma i Uppsala Tone Tingsgård, Anita Berger och Kjell Jernberg. Ännu fler var bjudna men kunde inte på grund av andra åtaganden men partivännerna från Uppsala medförde också presentpengar från fler av de övriga inbjudna partivännerna, bland andra arbetarekommunens ordförande Peter Gustavsson och även Uppsala arbetarekommun, vidare Hans Alsén. Jag har också fått gratulationer från Stockholms arbetarekommun, Agneta Gille, Irma Ridbäck och Sven-Olov Larsson samt från Inger och Lennart Källströmer i Uppsala. Från sitt sommarhus här i Öregrund kom Lasse och Mary Lundh.

Vid morgonuppvaktningen på födelsedagsmorgonen fick jag av Birgitta inte bara den i vår familj sedvanliga smörgåstårtan och förstås blommor också presenter som jag alls inte hade räknat med, till exempel en mycket vacker Marimekko-skjorta som jag genast satte på mig, faktiskt presenter i en mängd och rikedom jag inte alls hade räknat med. Jag fick en jättebinge med böcker, bland annat av Wilhelm Agrell, Edward Albee, Margaret Atwood, Nathan Safran Foer, P D James, Konfucius, Ann-Helén Laestadius (sommarpratare här om dan) och så en klassisk barnbok. Jag fick också ett paket med DVD-filmer: ”Stora vänliga jätten”, ”Den allvarsamma leken” samt en film om Ulla Billquist och en om Chet Baker. Och så blev det sex Iittala-glas och, som om det inte vore nog med allt det här, en rundresa i min barndoms Estland – jag kommer att få återse mitt barndomshem i Juminda innan jag dör.

Fast det gäller ju att då komma i väg – i den här åldern vet man ju aldrig hur länge det kommer att vara genomförbart.

Hur som helst: tack allesammans för att ni har gett mig en alldeles underbar och minnesvärd födelsedag. Den kommer jag i alla fall att minnas så länge jag lever.

Sommar i P1 med Per Gessle

Trots Per Gessles avsevärda framgångar har jag inte en enda skiva med honom i min mycket stora skivsamling. Självklart har jag hört mängder av hans låtar, allt ifrån Gyllene Tider-eran över samarbetet med Marie Fredriksson till nu, och jag erkänner gärna att han är en skicklig låtmakare. Men det finns egentligen inget av det här som har fått mig att känna, att den här skivan måste jag ha.

Så när jag i dag satte mig för att lyssna på hans ”Sommar” i P1, var jag fast besluten om att antingen låta mig omvändas eller försöka komma på varför hans musik inte riktigt har fångat mig. Men ganska snart var det det andra alternativet jag försökte få svaret på.

Trots hans produktivitet och framgångar och det faktum att han med åren har blivit mer skicklig, erkände han själv att ett par bandmedlemmars sätt att bearbeta det han har skrivit liksom Marie Fredrikssons sätt att tolka och lyfta det han har skrivit till nya nivåer är viktiga förklaringar till hans framgångssaga – Roxette är mer än han själv förklaringen till de riktigt stora framgångarna. Han återkommer senare till det här: Han har alltid letat efter samarbetspartners, som kan bidra till att lyfta honom själv, ”människor som gör mig bättre”. För det här erkännandet vill jag ge honom en eloge och för min del tillägga att det är hans habila grundmaterial som hela tiden har utgjort grunden för de stora framgångarna, obestridliga också i ett internationellt perspektiv: Han berättar om stora publikframgångar i länder som USA, Australien och Argentina samt Storbritannien (där man dock lanserade Roxette närmast som ett amerikanskt band).

Roxette lyfte honom, och han berättar den också personliga triumf det innebar att få Marie Fredriksson tillbaka upp på scenen inför en jublande publik i Amsterdam. I ett annat avsnitt av sommarprogrammet berättar han att Madonna kom till deras konsert, uppenbart främst för att kolla Marie Fredriksson.

Något fast skapanderecept har han aldrig följt: Man ska analysera så lite som möjligt. Till slut kommer man efter upprepade försök fram till ”så här ska det låta”. Och när det gäller texterna erkänner han, att de ofta blir fantasier, saker som inte finns i hans eget liv.

För egen del är han i grunden konservativ, vanebunden, låst vid sextio- och sjuttiotalens musik, även om han erkänner att man också måste ha koll på dagens trender. Mycket är sig likt år efter år också i hans eget liv: samma hustru i 30 år, samma skivbolag, samma gamla pålitliga medarbetare, övertygelsen om att bra management är lika viktig som själva musiken. Han beskriver sig själv som en sorts ambitiös företagare: Det finns alltid mer att vinna.

Helt naturligt finns det bland de låtar han spelar sådana med Gyllene Tider och Roxette.

Men han spelar också Engelbert Humperdinck, The Animals, The Beatles (lite överraskande ”Doctor Robert”) och, ännu mer överraskande, ”Börja om från början” med Sven Ingvars.

För egen del blev jag mest glad över att åter igen få höra ”Familjelycka” med Bernt Staf. Och för att sluta där jag började: Staf finns i mina skivhyllor.

Melodikrysset nummer 26 2017

Dagens melodikryss började med Nano och ”Hold On” ur årets melodifestival. ”Hold On” hör kanske inte till de melodier som för evigt stannar i musikminnet, men den hade i alla fall ansatser till refräng.

Den avslutande låten i krysset lärde jag mig sjunga i realskolan under tidigt femtital: den irländska ”It’s a Long Way To Tipperary”. Dess melodi fick jag anledning att återge 1969 i min sångbok ”Joe Hills sånger”, men för texten från 1914 stod alltså svensken Joel Hägglund, i USA Joe Hill. Joe Hill skrev sin text på engelska, ”It’s a Long Way Down to the Soupline”, men jag lät Jacob Branting översätta den till svenska, och då fick den heta ”Det är lång väg att gå i soppkön”.

Där emellan förekom det mycket både välbekant och bra musik i krysset.

Vi fick till exempel höra ”Per Ols Per Erik” av Dan Andersson, här insjungen av Hootenanny Singers. Dan Anderssons visor, oftast tonsatta av andra, gavs förresten ut av Prisma i samma pocketserie som mina ”Joe Hills sånger” och ”Upp till kamp”.

Och för att fullfölja den här personligt anknutna linjen: Monica Zetterlund minns jag från valmöten med Olof Palme, och Owe Thörnqvist, som skrv hennes mycket fina bidrag i Melodifestivalen 1962, ”När min vän”, har jag blivit bekant med under landshövdingens middagar för hedersupplänningar – bland dessa finns både han och min egen hustru.

Povel Ramel, i dag representerad av en instrumentalversion av hans och Beppe Wolgers’ underbara ”Ta av dig skorna” (1964), har jag genom åren hört både i tält och från scener av olika slag.

Sven-Bertil Taube lyckades vi i min ungdoms socialdemokratiska studentförening, Laboremus, få att sjunga på en av föreningens makalösa sista april-fester. I dag hörde vi honom tillsammans med Miriam Bryant i TV4as ”Så mycket bättre”. Pappa Evert skrev visan han och Miriam Bryant sjöng: ”Som stjärnor små”.

Jag känner personligen varken Benny Andersson eller Björn Ulvaeus, och jag har aldrig sett deras ”Kistina från Duvemåla”, vars prolog skulle leda oss till utvandrarnas resa över Atlanten. Men dess litterära underlag är jag väl bekant med. Vilhelm Mobergs utvandrarserie har jag läst, och även en mängd andra böcker av Moberg har jag läst, en gång i världen också som följetonger i gamla Folket i Bild och som FiBs folkböcker – i mina unga år var jag ett mycket framgångsrikt FiB-ombud.

Själv kom jag alltså till Sverige i en annan flyktingvåg, den från Estland i slutet av andra världskriget. Min uppväxt här präglades inte av något materiellt överflöd, men min lärare ansåg mig vara studiebegåvad, och jag kom att få gå i realskola och gymnasium.

Under gymnasietiden breddade jag också min musiksmak till att omfatta en för min familj och sociala klass ovanlig bredd. Ganska tidigt kom jag till exempel i kontakt med den italienske virtuosen på fiol, Niccolò Paganini. Den tidens ångradio spred musikalisk mångsidighet och musikalisk bildning bland annat genom att i den så kallade grammofontimmen blanda högt och lågt.

”O sole mio” hörde jag också redan på den tiden, fast naturligtvis inte som i dag med Luciano Pavarotti.

Genom radion kom jag likaså i kontakt med ”Se farfar dansar gammalvals”, lanserad i Sverige av Ernst Rolf. Även jag är numera farfar, men vid 80 års ålder blir det inte så mycket gammalvals.

Men musik av många olika slag lyssnar jag fortfarande på. I dag gillade jag till exempel ”Brown Eyed Girl” med Van Morrison.

Och då går vi i mål med ”You’re the Voice” från 1986. Jag mindes låten, men vem i helvete var det som sjöng den? Här fick jag ta nätet till hjälp och hittade till slut svaret: John Farnham.

Jag hann bli färdig med krysset innan det är dags för nästa radiolyssnande, ”Sommar” i P1. Jag skriver om alla sommarproram också, och jag konstaterar att flera av de recensioner av ”Sommar” jag har publicerat har fått mycket hög placering bland Sommar-recensionerna på Google.

Sommar i P1 med Ann-Helén Laestadius

Jag fick ögonen på Ann-Helén Laestadius när hon 2016 fick Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok – att jag inte har läst några av hennes böcker har väl att göra med att jag inte riktigt är i rätt ålder. Men jag sympatiserar starkt med det hon står för både i sina böcker och på andra sätt, synliggörande av den samiska minoritetens kulturarv och kampen för samernas kultur i det svenska majoritetssamhället.

I Sommar i dagens P1 berättade hon att samernas språk och kultur starkt trängdes tillbaka under 1960- och 1970-talen, och eftersom hon själv är född 1971, hörde hon själv till de drabbade, lärde sig aldrig samiska och blev därför oförmögen att kommunicera med sin älskade morfar. På den tiden fanns det i utbildningsväsendet en rädsla för att barn som blev tvåspråkiga i själva verket skulle bli halvspråkiga.

Här vill jag skjuta in en egen erfarenhet. Jag kom som estnisk flykting till Sverige hösten 1944, då jag var sju år gammal, och även i vårt nya land talade vi alltid estniska i familjen. Jag talar och läser för övrigt fortfarande estniska, ett finsk-ugriskt språk, för övrigt släkt med samiska. Men det hindrade mig inte från att ganska snart efter ankomsten till Sverige ha lärt mig det språk som talades här, och det slutade med att jag fick högsta betyg, A, i svenska i studentexamen.

Ann-Helén gick i den allmänt prioriterade svenska skolan och läste på fritiden sådant som böckerna om Kulla-Gulla och Kitty, även böcker av Maria Gripe och Lucy Montgomery, alltsammans på svenska. Ingen försökte få henne tvåspråkig. Inte blev det annorlunda av att hon sedan flyttade söderöver.

Men sedan bidrog hennes bakgrund till att hon längtade tillbaka till sitt ursprung, och när hon hade blivit journalist och fått jobb på Norrländska Socialdemokratens lokalredaktion i hemstaden Kiruna, valde hon så ofta att skriva artiklar med anknytning till samerna, att en arg dam, en av relativt många likasinnade svenskar i de gamla samebygderna, skällde ut henne efter noter. Fast Laestadius skrev faktiskt på svenska, det språk hon hade lärt sig behärska. De samiska barn som gick i skolan på hennes tid hade den tidens skola, om man ser saken i samiskt perspektiv, gjort till en förlorad generation.

Den stad hon ursprungligen kom från revs också bit för bit, detta för att LKABs gruvdrift fordrade det. Många, inte bara hon, sörjde det här, även om de boende erbjöds nya bostäder. Inte heller hennes egen far, som jobbade i gruvan, såg något alternativ – skulle bebyggelsen inte rivas och ersättas, måste folk ju ändå flytta, eftersom det då inte skulle bli någon gruvdrift kvar, som gav jobb.

Så Ann-Helén Laestadius går omkring där i Rivningskiruna, beskådar redan rivna hus och besöker hyreshus där barndomskamrater bodde, tänker: Vad händer när alla våra platser försvinner? Det som finns i minnena kommer aldrig tillbaka. Hon hinner också besöka barndomens lägenhet, nu tom. Föräldrarna har flyttat, men minnena från barndomen finns kvar, så också de två hål i korkmattan som hon åstadkom och pappa sedan lagade. Minnen förknippade med Kiruna tränger sig på, allt från snöfall under midsommarhelgen till den stora gruvstrejken

Men hon hinner i alla fall gifta sig i barndomens kyrka, dock inte på grund av religiös tro. Någon sådan har hon inte, trots att hon mycket riktigt är släkt med Lars Levi Laestadius.

Själv bor hon sedan länge i Solna. Men där finns inte de där minnena, förknippaLoreen medverkar), och mot slutet hör vi också Sofia Jannok. I programmet ingår även en joik av hennes morfar, inspelad på skiva av Nils-Anders Påve.

På finska sjunger Tony Björkenvall och Markus Fagervall ”Kruuvamies”.

Men i övrigt är det ganska blandad kost: Fleetwood Mac, Kent, Alphaville och Weeping Willows kan nämnas som exempel.