Sommar i P1 med Per Gessle

1 juli 2017 19:31 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Trots Per Gessles avsevärda framgångar har jag inte en enda skiva med honom i min mycket stora skivsamling. Självklart har jag hört mängder av hans låtar, allt ifrån Gyllene Tider-eran över samarbetet med Marie Fredriksson till nu, och jag erkänner gärna att han är en skicklig låtmakare. Men det finns egentligen inget av det här som har fått mig att känna, att den här skivan måste jag ha.

Så när jag i dag satte mig för att lyssna på hans ”Sommar” i P1, var jag fast besluten om att antingen låta mig omvändas eller försöka komma på varför hans musik inte riktigt har fångat mig. Men ganska snart var det det andra alternativet jag försökte få svaret på.

Trots hans produktivitet och framgångar och det faktum att han med åren har blivit mer skicklig, erkände han själv att ett par bandmedlemmars sätt att bearbeta det han har skrivit liksom Marie Fredrikssons sätt att tolka och lyfta det han har skrivit till nya nivåer är viktiga förklaringar till hans framgångssaga – Roxette är mer än han själv förklaringen till de riktigt stora framgångarna. Han återkommer senare till det här: Han har alltid letat efter samarbetspartners, som kan bidra till att lyfta honom själv, ”människor som gör mig bättre”. För det här erkännandet vill jag ge honom en eloge och för min del tillägga att det är hans habila grundmaterial som hela tiden har utgjort grunden för de stora framgångarna, obestridliga också i ett internationellt perspektiv: Han berättar om stora publikframgångar i länder som USA, Australien och Argentina samt Storbritannien (där man dock lanserade Roxette närmast som ett amerikanskt band).

Roxette lyfte honom, och han berättar den också personliga triumf det innebar att få Marie Fredriksson tillbaka upp på scenen inför en jublande publik i Amsterdam. I ett annat avsnitt av sommarprogrammet berättar han att Madonna kom till deras konsert, uppenbart främst för att kolla Marie Fredriksson.

Något fast skapanderecept har han aldrig följt: Man ska analysera så lite som möjligt. Till slut kommer man efter upprepade försök fram till ”så här ska det låta”. Och när det gäller texterna erkänner han, att de ofta blir fantasier, saker som inte finns i hans eget liv.

För egen del är han i grunden konservativ, vanebunden, låst vid sextio- och sjuttiotalens musik, även om han erkänner att man också måste ha koll på dagens trender. Mycket är sig likt år efter år också i hans eget liv: samma hustru i 30 år, samma skivbolag, samma gamla pålitliga medarbetare, övertygelsen om att bra management är lika viktig som själva musiken. Han beskriver sig själv som en sorts ambitiös företagare: Det finns alltid mer att vinna.

Helt naturligt finns det bland de låtar han spelar sådana med Gyllene Tider och Roxette.

Men han spelar också Engelbert Humperdinck, The Animals, The Beatles (lite överraskande ”Doctor Robert”) och, ännu mer överraskande, ”Börja om från början” med Sven Ingvars.

För egen del blev jag mest glad över att åter igen få höra ”Familjelycka” med Bernt Staf. Och för att sluta där jag började: Staf finns i mina skivhyllor.

No Comments yet »

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget. TrackBack URI

Lämna en kommentar

XHTML: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^