Sommar i P1 med Johan Kuylenstierna

21 juli 2017 20:08 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Dagens sommarvärd, Johan Kuylenstierna, är naturgeograf och chef för Stockholm Environment Institute. Följaktligen hade hans sommarprat en grön tråd, men innan vi går in på det en personlig positionsbekännelse.

Min pappa hade, innan familjen i slutet av andra världskriget flydde till Sverige, ett småbruk och som så många andra kustbönder fiskade han också. Det senare fortsatte han med också i Sverige, i början yrkesmässigt, senare på fritid. När han sen blev industriarbetare, följde han mig i spåren och blev en mycket hängiven socialdemokrat.

Vi bodde utanför Sundsvall i ett område med många industrier, och också jag hade under tonåren sommarjobb i sådana, bland annat på det mycket energislukande Svenska aluminiumkompaniet. Industrijobb var mycket vanligt bland män som bodde runt omkring oss, och de och deras hustrur röstade i allmänhet på Socialdemokraterna.

Det intressanta var att det också fanns småbrukare som delvis försörjde sig på industriarbete, och de kände sig också höra hemma i Arbetarepartiet. Men väl så intressant var det att den tidens småbrukare, som i de flesta fall röstade på Bondeförbundet, också räknade sig som arbetare och det med rätta – de var ju kroppsarbetare i ordets ursprungliga mening. Så när jag värvades att bli ombud, ett mycket framgångsrikt sådant, för den gamla, vänstersocialdemokratiska veckotidningen Folket i Bild, gick det bra att sälja den och FiBs folkböcker, en del av dem för övrigt med intrigen hämtad från jordbrukarmiljö, också till bondmororna.

Det här är bakgrunden till att jag själv, när jag blev politiskt aktiv, också engagerade mig i gröna frågor, mer än flertalet av dem bland industriarbetarna – de allra flesta – som röstade (s). Min inställning i energifrågan – jag var i början mest en försvarare av industrins elbehov – ändrades dock i takt med nya insikter, och jag är numera en av dem som tycker att kärnkraftsavvecklingen går alldeles för långsamt.

Jag bör kanske också nämna, att min hustru, Birgitta Dahl, har varit både miljö- och energiminister, men hon förekom inte i Kuylenstiernas program.

Hon är känd bland annat för att hon som politiker var en fighter, en som inte drog sig för att ta strid och utmana, när hon ansåg det nödvändigt. Kuylenstierna har en annan strategi: Han argumenterar för nödvändiga förändringar men framhåller att de är möjliga att nå snarare än att vissa beslut måste tas snarast, och menar att enskilda medborgare kan gå före kollektivet och före centrala beslut.

Det här låter ju mycket sympatiskt, men en mer långsam takt i förändringarna har ju också sina nackdelar, en del av dem nämnda av Kuylenstierna själv: Naturresurserna är, hur vi än gör, begränsade. Befolkningens på jorden rekordartade tillväxt innebär fler munnar att mätta, och nödvänlig odling plus människor boende på allt större ytor begränsar allt mer livsrummet för fler och fler djurarter. Till det kommer uppvärmningen, som inte ens behöver bli våldsamt mycket större för att mycket stora grupper av människor kan komma att bli tvungna att flytta på grund av mycket omfattande översvämningar.

Vi vet, säger Kuylenstierna, inte ens om det finns liv på några andra nåbara himlakroppar och om människor skulle kunna bo där. Så de utmaningar vi står inför kräver lösningar uttänkta av människorna själva, här och nu.

Men då hjälper inte det mycket långa tidsperspektiv Kuylenstierna lägger på utvecklingen på den här planeten.

Kuylenstiernas skivlista – Petter, Nina Hagen, Sofia Jannok, Thåström, Janis Joplin, Kent – är verkligen inte fy skam, men det finns också miljölåtar och artister som jag själv skulle ha spelat, om det här hade varit mitt program, till exempel ”Harmageddon Boogie” med Arbete & Fritid. Fast den passar förstås inte Johan Kuylenstiernas mer balanserade hållning.