Sommar i P1 med Malin Cederbladh

24 juli 2017 23:55 | Media, Musik, Teater, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Jag har lyssnat på Malin Cederbladhs ”Sommar” i dag två gånger. Först medan jag förberedde ett mellanting mellan sen lunch och middag för några gamla kvinnliga vänner och arbetskamrater, sedan mer noggrant nu i kväll.

Men det senare hjälpte inte. Det här programmet gick inte hem hos mig i alla fall. Hon berättar om sitt liv så impressionistiskt, att programmet blir omöjligt att referera.

Där finns förstås enskildheter som fångar mig som lyssnare: När hon vid fem års ålder under en förbjuden utflykt till ån håller på att drunkna och sedan räddas av en för henne okänd man, senare följt av låtsasdrunkningar hemma i badkaret. Sorgen över pappans mycket för tidiga död. Kanske också teatererfarenheterna från Unga Klara.

Men som helhet funkar inte det här sommarprogrammet. Malin Cederbladh försöker berätta allt för mycket utan att fördjupa nästan någonting.

Problemet är att inte heller musiken i programmet gör det lättare att lyssna på.

Cederbladh gör inget för att relatera det hon spelar till sin egen berättelse; hon berättar inte ens för lyssnarna vad hon spelar. Och då hjälper det inte att hon spelar hörvärd musik, sådant som Georges Bizets ”Pärlfiskarna”, en sonat för cello och piano, ”Sing, Sing, Sing” med Benny Goodman, ”One More Cup of Coffee” med Bob Dylan och Emmylou Harris, ”Did You Give the World Some Love Today Baby” med Doris Svensson och en hop skickliga jazzmusiker och så ”Cherish” med Nina Simone.

Sommar i P1 med Stig Björkman

24 juli 2017 0:29 | Film, Media, Musik, Prosa & lyrik, Ur dagboken, Varia | 4 kommentarer

Jag är ett år äldre än dagens sommarvärd, filmkritikern, filmregissören och författaren Stig Björkman. Jag känner honom inte privat, däremot som samtida intellektuell. Oerhört mycket i hans ”Sommar” i dag känns därför mycket bekant för mig. Jag har sett mängder av filmer, regisserade av sådana som han också har träffat, som Ingmar Bergman, Woody Allen och Orson Welles, och likadant är det med en rad av de skådespelare han nämner, sådana som Janne Carlsson (känd från Hansson och Karlsson, Carlsson även från filmatiseringar av Slas-romaner; jag har dem alla i bokhyllan, har faktiskt under min chefredaktörstid publicert en historia av honom), Evabritt Strandberg, Sven Wollter, Lena Nyman, Harriet Andersson, Eartha Kitt, Gloria Swanson och så vidare.

En del av det Björkman berättar, till exempel att Orson Welles lyckades skrämma slag på många amerikaner, eftersom många trodde att hans H G Wells-dramatisering för radio av ”Världarnas krig” var en dokumentär, har jag hört förut, men Björkman berättade även sådant som var nytt också för mig, till exempel hur Ingmar Bergman blev förbannad på honom när han utan onda avsikter avslöjade att Erland Josephson hade Parkinson (Bergman i telefon: ”Nästa gång jag ser dig, kommer jag att ta ihjäl dig!”) eller att han efter att i Cannes ha hjälpt Stockholms-Tidningens utsända Sun Axelsson sen följde med henne till Paris, där hon skulle intervjua berömda franska filmregissörer för sin tidning, och hur detta ändade i att de privat blev ett par.

Allt det här berättar han utan åthävor – det handlar inte om att höja hans egen status.

Och alltsammans är ömsom roande, ömsom intressant.

Men det finns naturligtvis ett aber. En växande andel av framför allt de yngre radiolyssnarna har inte en aning om vilka de många personer han, ibland i förbigående, nämner, de känner inte till de nämnda filmerna och vem som har gjort dem respektive spelat i dem och de känner inte till honom själv och hans verk eller tidskriften ”Chaplin”. Jag framhärdar ändå. Det är bra om fler omfattas av en allmänt känd kulturvärld.

Det han spelar till sitt sommarprat har gott samband med det han talar om – jag talar om sånger av/med Jane Powell, Gloria Grahame, Charlie Chaplin, David Bowie, Hansson & Karlsson. Eartha Kitt, Lena Nyman, Eva Dahlgren och Poul Dissing.

Dansken Dissing sjunger sin landsman Benny Andersens underbara sång ”Svantes lykkelige dag”, som jag på sin tid hörde på en rad socialdemokratiska partikongresser i Danmark. Här får ni hela texten:

Svantes lykkelige dag

Text och musik: Benny Andersen

Se, hvilken morgenstund, solen er rød og rund,
Nina er gået i bad, og jeg spiser ostemad.
Livet er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar.

Blomsterne blomstrer op, der går en edderkop,
fuglene flyver i flok, når de er mange nok.
Lykken er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar.

Græsset er grønt og vådt, og bierne de har det godt,
lungerne frådser i luft, ah, hvilken snerleduft.
Glæden er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar.

Sang under brusebad, hun må vist være glad,
himlen er temmelig blå, det kan jeg godt forstå.
Lykken er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar.

Nu kommer Nina ud, nøgen og fugtig hud,
kysser mig kærligt og går ind for at red’ sit hår.
Livet er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar.

Edderkop är spindel. Annars tror jag inte det finns något svårt i den här sången, för öron som inte är vana vid danska.