Sommar i P1 med Birgitte Bonnesen

13 juli 2017 18:24 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Sommar” i P1 brukar varje år ha några program med programvärdar från de nordiska grannländerna. I princip gillar jag det här greppet – jag anser att grannländerna hör till samma kultursfär som Sverige, och det finns också mycket i historia och samhällsutveckling som bidrar till att vi ibland kan förstå oss själva bättre, om vi också studerar grannarna. Själv har jag mycket i bagaget som gör att jag både förstår grannländernas språk och kan ganska mycket om deras kultur och politik: Jag hamnade redan mot slutet av andra världskriget, tillsammans med familjen på flykt från Estland, i Finland och lärde mig under de åtta månaderna där ganska mycket finska (som är släkt med mitt ursprungsspråk), jag fick under min gymnasietid här i Sverige en stipendieresa till Norge, jag läste som första ämne vid Uppsala universitet nordiska språk, i vilket ingick bland annat norsk och dansk skönlitteratur samt fornisländska och eddadiktning och jag var under en ganska lång period nordisk och baltisk sekreterare i det socialdemokratiska partiet i Sverige – gjorde då ständiga arbetsresor i grannländerna och skrev rapporter om den aktuella politiken i de här länderna åt mitt partis VU; när jag inte själv var på besök där, följde jag framför allt politiken i de berörda länderna genom att prenumerera på och läsa tidningar därifrån. Jag följer fortfarande politiken i grannländerna därför att den intresserar mig och ofta sprids också till övriga länder, bland dem Sverige, och jag skriver här på bloggen om vad som sker i Norden och Baltikum.

Så rimligen har ni vid det här laget förstått, att jag inte hade några problem med att lyssna på och förstå den lätt danskinfluerade svenska dagens sommarvärd, Birgitte Bonnesen, talade.

Inte heller har jag, trots att jag hör till de socialdemokrater som har pläderat för banksocialisering, något horn i sidan till Bonnesen på grund av hennes långa värv i och som VD och koncernchef för Swedbank.

Hon berättar ganska utförligt om sitt arbete där, först med ansvar för olika delområden i bankens verksamhet, sen som chef för bankens verksamhet i Estland, Lettland och Litauen, därefter som chef för den svenska delen av bankens verksamhet och från 2016 VD och koncernchef.

Men jag tycker att redogörelsen för allt det här (och lite till) med förlov sagt är ganska tråkig, på vitala punkter som argumentationen för bankernas vinster och redogörelsen för ett par bankkriser ganska förutsägbar.

De aningen mer personanknutna delarna av hennes sommarprat får mot den här bakgrunden en viss lyster:

Med det jobb hon har och som frånskild tvingas hon bland annat att be sina i Danmark bosatta föräldrar ibland komma över och passa sonen. Bra också med en näringslivshöjdare som även själv tar ansvar för sitt barn!

Och ganska kul är hennes historia om hur hon, när hon flyttade till Sverige, ville låna penar av Swedbank för att köpa ett hus. Skälet där var varken det faktum att hon kom från Danmark eller att hon var ensamstående utan att hon inte hade tillräckligt stort sparkapital. Men det här hände alltså långt innan hon hade avancerat till koncernchef. För övrigt lyckades hon i alla fall hyra ett radhus.

Med några enstaka undantag – Sergej Rachmaninov spelad av Svjatoslav Richter och ”Born To Run” med Bruce Springsteen – var den musik Bonnesen spelade till stor del dansant pop; jag har ingenting mot den, men jag skulle ha föredragit större variation.

Till det mina öron gillade hörde ”Walking On Sunshine”, ”Barndommens Gade” med Anne Linnet, QueensDon’t Stop Me Now”, Justin Timberlake i Max MartinsCan’t Stop the Feeling”, ”Boogie Wonderland” med Earth, Wind & Fire och så ”Euphoria” med Loreen.

Sommar i P1 med Angela Gui

13 juli 2017 0:59 | Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Den historia Angela Gui berättar i sitt ”Sommar” får inget avslut men är ändå hörvärd och spännande. Den handlar om hur Kina behandlar politiska frondörer. Och den handlar om hennes far, Gui Minhai.

Pappan kom 1988 till Göteborg som student och tog där också sin doktorsexamen. Han gifte sig med en kvinna som var svensk medborgare, och de fick 1994 dottern Angela. Gui Minhai fick också sympati för det politiska systemet i Sverige, blev svensk medborgare och avsade sig sitt kinesiska medborgarskap.

År 2000 startade han i Hong Kong tillsammans med två andra ett bokförlag, specialiserat på kritik av det politiska systemet i det kommunistiska Kina. Han kallade sig då Ah Hai, men det är klart att myndigheterna i Fastlandskina ändå kunde lista ut, vilka som låg bakom den här förgripliga bokutgivningen, där namngivna höjdare pekades ut för både det ena och det andra.

2015 – dottern Angela studerade då vid ett engelskt universitet – var Gui Minhai i Thailand; hans bostad i Hong Kong höll på att renoveras – bland annat byggde man om köket. Han brukade regelbundet ringa till dottern, men nu hördes han plötsligt inte av på länge. Eftersom han varken fanns i bostaden i Hong Kong eller kvar på sitt thailändska hotell, började hon göra efterforskningar. Och när pappan inte heller svarade på sin mobil, blev hon rejält orolig. Hon blev också uppringd av den ende medarbetare på förlaget, som inte, även han, hade försvunnit.

Hon påbörjar något som närmast kan liknas vid ett detektivarbete: kollar mejl och dokument, spårar upp hans advokatkontor som meddelar att han inte längre är deras klient. Men varför har han gett sig i väg från Hong Kong, där det fortfarande finns kvar en viss frihet?

Det Angela Gui lyckas få fram är bland annat att pappan på hotellet i Thailand tycks ha fått besök av ett par kineser och sen följt med dem i en bil. Spåren leder vidare till Kambodja, så hon anar att hans kanhända ofrivilliga resa har ändat i Fastlandskina.

Och med hjälp av ett kinesiskt TV-inslag får hon i slutet av 2015 reda på att pappan faktiskt finns i Kommunistkina. I ett TV-inslag i januari 2016 erkänner han, att han 2004 var inblandad i en trafikolycka där en kinesiska dödades. Oavsett hur det var med den saken, var saken när han förvann, alltså greps av kinesisk polis, preskriberad.

Den här förklaringen måste kinesiska myndigheter ha läckt till internationella media, eftersom representanter för dessa ringde ner henne för kommentarer.

Också med pappan har hon så småningom fått kontakt, först genom mejl på märklig engelska. Pappans sporadiska kontakter med henne har gått ut på att få henne att ligga lågt, detta med argumentet att han ju är skyldig och frivilligt har återvänt till Kina. Hon argumenterar emot, och det blir sista samtalet med honom.

Fast hon har fått stöd från annat håll. 2016 fick hon tala för USAs kongress – det här var före Trumps tid – och 19 september samma år för FNs människorättsråd. Hon har också fått framträda inför till exempel det brittiska parlamentet.

Sitt skivval, låtar från sextitalet, tillägnar hon pappan – det här är hans musik.

Första låten, Thomas Di LevasVem ska jag tro på?”, kan ju sägas ha bäring på det det här programmet handlade om, så också kanske ”We Did’nt Start the Fire” med Billy Joel.

Det blir kanske lite väl mycket Michael Jackson (men dit räknar jag då inte Jackson Five och ”I Want You Back”). Och det kommer mer som är bra: Peps Persson (”Oh Boy”), David Bowie (”Changes”), The Police (”Every Breath You Take”), The Beatles (”Let It Be”) och Max MartinsBang Bang” med Jessie J, Ariana Grande och Nicki Minaj.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^