Sommar i P1 med Tommy Ivarsson

19 juli 2017 18:27 | Last chorus, Media, Musik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Lyssnarna har, enligt uppgift med stor majoritet, valt Tommy Ivarsson till sin sommarvärd.

Det skulle inte, om jag vore av annan mening, hindra just mig från att kritisera honom. Men nu, när jag har lyssnat på hans ”Sommar”, känner jag ingen lust att göra det. Tvärt om, i många avseenden har Ivarsson åstadkommit ett utomordentligt hörvärt sommarprogram.

Ändå känner jag att det är på gränsen till omöjligt att recensera det här programmet. Vilka synpunkter på programmets uppläggning jag än valde att lägga, kunde de av läsarna uppfattas som kritik av en sörjande far, inte en sommarpratare.

Dagens ”Sommar” var egentligen en naken redogörelse för hur en älskad son, Jonathan, efter nio års lidande i en obotlig lungsjukdom, när det äntligen finns två lungor att transplantera, får uppleva, att dessa dess värre inte fungerar och sedan – när läkarna meddelar föräldrarna, att det inte finns något hopp mer – dör vid 15 års ålder. Det här och hur familjen – pappa, mamma och bror – hanterade den här fruktansvärda och plågsamt långa processen (också genom att hålla modet på Tommy och sig själva uppe, även resa tillsammans med den sjuke sonen) plus sedan begravningen, i vilken nästan 500 människor deltog, är stommen i det här sommarprogrammet.

Som sagt, den här historien är värd att lyssna på, men den går inte att recensera.

Samma sak gäller hans musikval. Det han spelar är kanske inte min musik, men Tommy Ivarsson har valt den utifrån familjens, även den döde sonens, preferenser och ofta med nära samband till det han själv berättar i programmet. Det får man lov att acceptera.

Sommar i P1 med Johan von Schreeb

19 juli 2017 0:48 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Johan von Schreeb är läkare, kirurg, men mer känd som en av dem som startade den svenska sektionen av Läkare utan gränser, alltså en medmänniska som modigt gör insatser för människor i nöd också i andra, ofta farliga delar av världen.

Sitt ”Sommar” i dagens P1 startar han dock med att redovisa alla sina rädslor och tillkortakommanden. Som mycket ung var han varken våghals eller stridis. Han var rädd för allt från möss till mörker, vågade heller inte hoppa från högsta trampolinen i badet – han fick klättra ner igen, medan hans syster klättrade upp och gjorde det han inte hade vågat.

Han var i motsats till sin syster inte någon rebell: gjorde läxorna och skolkade aldrig, drack te och ville bli som pappa, valde läkarlinjen.

Sista året på läkarlinjen mötte han Susanne, som skulle komma att bli hans fru, och hon var mer djärv och äventyrlig – hennes attityd var ”Rädsla är kemi”.

Hon fick honom att också hänga med till en kurs hos Médecins Sans Frontières, franska Läkare utan gränser, där han mötte attityder och en djärvhet han tidigare inte hade kommit i kontakt med på samma sätt. Det här ändade i ett halvårs tjänstgöring i det krigshärjade Afghanistan, och steg för steg lärde hans sig att hjälpa andra i större nöd än den hans egna rädslor förorsakade.

Han återkommer senare i programmet till andra uppdrag, till exempel i ett orkandrabbat Filippinerna; han berättar där bland annat om kampen att under primitiva förhållanden försöka rädda livet på ett nyfött tvillingpar.

Men fokus i det här dramatiska och mycket hörvärda programmet ligger på kampen mot ebolaepidemin i Sierra Leone 2014-2015.

Ebola är en mycket smittsam och lättspridd blödarsjukdom, som det inte finns någon medicinsk bot för. De flesta som drabbas dör, men de måste identifieras och avskiljas från andra människor, innan smittan sprids vidare, vilket kan vara lättare sagt än gjort i ett fattigt u-land.

Vårdpersonal måste bära skyddskläder med handskar och munskydd men bör ändå inte ta i de smittade.

När Johan von Schreeb fick en förfrågan om att göra en insats i det inte bara fattiga utan också läkarfattiga Sierra Leone, ville heller inte hans hustru och dotter, som insåg hur farligt det här uppdraget var, att han skulle åka, men han beslöt sig ändå för att ställa upp. Och bidrog på så sätt mycket aktivt till att den här dödliga och mycket smittsamma epidemin hejdades.

Han berättar om sin egen rädsla, ja skräck, men han kom sen hem efter att ha gjort en fantastisk insats.

Men han heroiserar inte sig själv. Utöver att beskriva sin egen ångest markerar han också att även hans vilja att ta risker för att hjälpa andra har sina gränser: Till inbördeskrigets Syrien ville han inte åka, eftersom en insats där ofta innebär helt oparerbara risker.

Ändå blir hans slutsats av hans egna livserfarenheter, att även fega krakar kan göra skillnad.

Själv skulle jag vilja tillägga, att människor som vågar visa sina rädslor men ändå handlar är de som har verkligt mod.

Musikaliskt började programmet med en text på samma melodi (av Bill Cook), som vi känner igen från Anita Lindbloms ”Sånt är livet” och avslutades av Freddie Wadling och Fläskkvartetten i ”Walk”. Däremellan fanns ett pärlband av välvalda låtar: ”All Apologies” med Sinéad O’Connor, ”Kaffe och en cigarett” med Olle Ljungström, Leonard Cohens ”Suzanne” med Nina Simone, ”Ebola” med Steady Bongo, ”Avestaforsens brus” med Carl Jularbo (till vännen och inspiratören Hans Rosling), ”Old Beauty”/”Du kan nu dö” med Anna von Hausswolff och ”Med ögon känsliga för grönt” med Barbro Hörberg.

Dessutom annat vars artister och/eller titlar inte säger er något, men jag dristar mig ändå till att nämna ”Keep Change Kairitu” i dansrytm med sång och musik av Gatanga Boys Band från Kenya.