Sommar i P1 med Fredrik Backman

30 juli 2017 19:15 | Media, Musik, Prosa & lyrik, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

Fredrik BackmansEn man som heter Ove” har jag sett som film (2015), signerad Hannes Holm. Som film med Rolf Lassgård i rollen som Ove blev den en succé (1,7 miljoner besökare) – också jag gillade den.

Den bok filmen bygger på har jag däremot inte läst – jag har inte läst någon av Backmans böcker – men den har, kanske delvis på grund av filmen, också blivit en stor succé. ”En man som heter Ove” har getts ut i 40 länder och sålts i 2,5 miljoner exemplar. Mot slutet av sitt ”Sommar” i dag berättar han om ett besök hans amerikanska förlag, med kontor på Manhattan i New York, inbjöd honom till. Med följde också hustrun och de två sönerna, som busade ganska mycket under besöket på förlaget, beläget på 17e våningen i en skyskapa. Det här var en värld av ett helt annat slag än den han levde i innan han blev författare, och förlagets representant visade honom ett porträttgalleri där han fanns med bland de största författarna.

Eller var det möjligen de mest säljande författarna? I andanom såg han sitt porträtt någon gång senare fraktas ner i fölagets källare.

Det här tvivlet på sig själv och sin aktuella berömmelses varaktighet fanns med som en röd tråd genom hela programmet – sällan har jag hört någon sommarpratare som på det här sättet hela tiden har målat framtiden så svart, satt frågetecken efter nästan allt.

Det är ju helt uppenbart att han har fått erbjudandet att sommarprata på grund av framgången med ”En man som heter Ove”, men några framgångsrecept är han inte förmögen att skriva ut.

Det säger ju i och för sig ganska mycket om den nu överkommersialiserade förlagsbranschen, att han, när han kom med ”En man som heter Ove” till ett av de stora förlagen där fick omdömet, att hans manus saknade kommersiell potential.

Men när han strax därefter kommer in på sin egen förmåga att skriva, konsterar han ärligt: ”Jag har ingen aning om vad jag håller på med.”

Han medger också att han, utöver att ända sen barndomen vara en ganska ensam människa med få vänskapsrelationer, också saknar ett liv att berätta om – vi får veta att han i yngre dar körde truck, därefter arbetade på tryckeri och att han är född i Stockholm, sen har bott länge i Helsingborg och nu åter bor i Stockholm.

I övrigt ger han råd till dem som också vill bli författare, sådant som att inte följa några regler men räkna ut hur många boksidor det ska vara i den roman man planerar. Övriga skrivregler är mycket allmänna (och deras värde reduceras dessutom av att han själv började skriva redan på lågstadiet).

Sammantaget får nog den här författarskolan i radio knappt godkänt.

Inte heller hans musikval gör mig direkt upphetsad, men bland det han spelar finns i alla fall Dolly Parton, Melissa Horn, Pearl Jam, Olle Ljungström och Benny Anderssons orkester.

Sommar i P1 med Lisa Ekdahl

30 juli 2017 1:23 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Av Lisa Ekdahl har jag två tidiga minnen.

Som alla andra kommer jag i håg den skräll hennes ”Vem vet” från 1994 blev. Hade man hört den en enda gång, gick den sen inte att få ur huvudet.

Men jag har också ett annat minne, av något som inte är lika känt: När jag fortfarande jobbade på den socialdemokratiska partiexpeditionen, kom partiets informationschef, Bo Krogvig, upp till oss som jobbade på partisekreterarens kansli. Med sig hade han en alldeles nyinspelad valfilm, avsedd att visas på bio, och när jag såg den, såg jag där Lisa Ekdahl.

Artister gör ibland saker för pengar, men trots att Lisa Ekdahl säkert också fick gage för sin medverkan, var jag från början övertygad om att det i det här fallet handlade om övertygelse.

Och när jag redan i början av dagens ”Sommar” hör henne berätta, att hennes föräldrar var socialister, att mamman när hon körde familjens skraltiga bil – den måste parkeras i nedförsbacke för att komma i gång igen – brukade sjunga kampsånger och att hon själv tror på alla människors lika värde, blir jag hur som helst säker på att den här framgångsrika sångerskan knappast någon gång kan ha lagt sin röst på något borgerligt parti. I motsats till sin mammas knutna hand håller hon sin hand öppen, men hon är mycket tydlig med att ”jag står för det jag är”. Och det blir mycket tydligt att hon är feminist, dock i samklang med sitt eget sätt att vara.

Men hon försöker inte göra sig själv till en osårbar hjälte – berättar, för första gången, tror jag – om sin epileptiska kollaps.

Hon skiljer sig från en del andra offentliga och omskrivna personer genom att inte exploatera sina relationer och relationskriser medialt. Vad jag förstår har hon haft åtminstone tre förhållanden, men hon hänger verkligen inte ut de här männen i något skyltskåp och har heller inte ”talat ut” i media. Hon har två barn med två olika män, men barnen och deras fäder förekommer i hennes sommarprat bara i naturliga sammanhang, till exempel hur man tar hand om ett litet barn när man har ett sångjobb och hur hon sover tillsammans med sin man när hennes pappa dör.

Hennes liv är fullt av medvetna val. Hon fick tidigt möjlighet att göra en egen skiva efter att ha ställt upp på en av Toni Holgerssons. När hon sen själv inte tyckte att det blev tillräckligt bra, tog hon strid med skivbolaget trots att detta kunde ända i att hon förlorade möjligheten att göra en egen platta, och det hela höll på att få ett tvärt slut, när en man på skivbolaget kallade henne ”lilla stumpan”. Men hennes krav att få göra om visade sig vara rätt – i ny version blev skivan superbra. Ibland är det bra att ha skinn på näsan och stå på sig, även om man inte är mer än 22 år. Hon blev berömd över en natt, har fått utmärkelser och sålt bra och också en internationell karriär har öppnat sig.

Om den senare berättar hon sedan mera: dels korta omnämnanden av gig runt om i världen, dels utförligare om genomslaget i Paris och den långa vistelsen i New York, då hon började skriva låtar på engelska.

Men den riktigt berörande delen av hennes Sommar handlar om pappan och hans död. Pappan, kärnfysiker, kallar hem de tre döttrarna till deras gamla hem, ursprungligen ett kollektivhus ute på landet. Det han vill meddela dem är att han snart kommer att dö – han har cancer. Lisa har först svårt att tro att det handlar om något riktigt akut, men när hon på hemvägen får skjuts av en systers man, säger denne, som har medicinsk sakkunskap, att det nog tyvärr är sant. Lisa rasar sen, när hon har lämnats av, ihop och gråter.

Det som sedan följer hör till det känslomässigt starkaste jag har hört i något sommarprogram.

En dag får hon ett telefonsamtal om att hon skyndsamt måste ta sig till föräldrahemmet, och medan mamman fortsätter att vaka över maken, går döttrarna undan för att sova en stund, Lisa i ett grannhus tillsammans med sin pojkvän som hon kryper tätt intill. Fast sen kommer det där telefonsamtalet: Pappa är död.

Nästa dag gör mamma allting. Och solen skiner, ”som om ingenting hade hänt”.

Den här berättelsen om pappans död ger Lisa Ekdahl också en existentiell dimension. Hon har tidigare hört pappan, kärnfysikern, i sin sjuksäng säga: ”Jag vet inte vart jag ska.”

För min egen del tror jag att mitt liv slutar i en grav. Det måste nog sluta så – för att vi inte ska bli alldeles för många på det här klotet. Men efter mig lämnar jag barn och barnbarn och nya människor jag inte känner.

Lisa Ekdahl hör också till dem som har förstått poängen med musikvalet i ”Sommar”, möjligheten att understryka det man talar om genom låtval och grundton i musiken.

Bland det hon spelar finns Nina Simone med ”Suzanne”, Marianne Faithfull med Bob DylansIt’s All Over Now Baby Blue”, Vashti Bunyan med ”Diamond Day”, Jimmy Scott med flera i ”Nothing Compares 2 U”, Monica Zetterlund i Bill Evans‘ ”Monicas vals”, Barbro Hörberg i sin underbara ”Med ögon känsliga för grönt”, The Velvet Underground i ”Sunday Morning”, Lisa Ekdahl i sin egen ”När alla vägar leder hem” och så Cornelis Vreeswijk i Evert TaubesOch skulle det så vara”:

Och skulle det så vara
att allt är slut emellan oss,
hur kan du då förklara
att Karlavagnen alltjämt har
sju stjärnor och att nordanvinden
alltjämt rycker kottar ur furan
och kastar dem i spåret av din fot
och att rosorna du satte doftar
som i somras och har nya knoppar
och att igelkotten som dräpte huggormen
alltjämt i skymningen kommer
till mjölkfatet under stugtrappan
och att din baddräkt låg kvar
i ekan

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^