Kjell Eriksson på visit

I min deckarhylla har jag Kjell Erikssons alla böcker om Ann Lindell. Den här polisen hamnar också vid något tillfälle på Gräsö, nära vårt sommarviste i Öregrund. Serien om Ann Lindell är något ganska ovanligt i deckargenren – den som är road kan ju gå upp under Kulturspegeln, Deckare och kolla.

Jag blev personligt bekant, man kan nog säga kompis, med Kjell, genom att hamna i styrelsen för Ordfront i Uppsala, vars ordförande han var. Trots sin egen bakgrund i yttervänstern ville han aktivt ha mig med i föreningen, och jag blev bland annat dess kassör. Kjell gav för övrigt ut sina egna böcker på Ordfront, och där placerade jag själv laboremusantologin ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (2002).

Jag har varit hemma hos honom på styrelsesammanträden (och han hemma hos mig på andra sådana), men så försvann han från Uppsala, flyttade till Brasilien. Han har sedan hämtat bokmiljöer därifrån, liksom från andra delar av de delar av världen som vi européer ofta inte vet så mycket om, men Kjell gör alltid grundlig research. Det gäller för övrigt också den bok han har skrivit med spanska inbördeskriget som verklig bakgrund.

Kjell vet att vi under sommarhalvåret bor i Öregrund – han har till och med varit inne på att skriva en artikel om vår trädgård, men det har aldrig blivit av. Och självfallet har jag oavsett detta inbjudit honom att titta in, om han hade vägarna förbi.

I förmiddags knackade det på, och Birgitta gick och öppnade. Och där stod Kjell, efter att ha varit på Gräsö vad jag förstod. Så jag avbröt mitt skrivande, och Birgitta serverade kaffe och egna småkakor som fanns kvar efter mitt 80-årskalas.

Strax var samtalet i gång: Jag berättade att jag just hade fyllt 80 och han att han själv, visserligen inte riktigt lika gammal, plötsligt och oväntat – hans brasilianska kvinna är visserligen yngre än han men så pass gammal att hon inte längre trodde att hon kunde bli med barn – hade blivit far på nytt.

Under det här fikat pratade vi, även Birgitta, ivrigt om allt som vi kom på.

Sen tyckte jag att vi skulle visa Kjell, som har haft handelsträdgård, vår egen trädgård, och vi lät inte det regn som föll hindra oss. Kjell hämtade ett paraply i bilen och gav det åt Birgitta, och jag skyndade in och hämtade ett paraply åt Kjell och satte på mig själv en regnrock. Birgitta berättade om växterna i rabatterna, men den forne trädgårdsmästaren kunde själv identifiera de flesta rossorterna, visste till och med att det var ett japanskt Sakura-träd som vi har på husets baksida.

Och sen åkte han i sin bil.

Men mig förmanade han liksom förr: Du måste skriva dina memoarer!