Sommar i P1 med Linda Boström Knausgård

8 juli 2017 22:21 | Media, Musik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Namnet Knausgård fick Linda Boström 2007, när hon gifte sig med den norske författaren Karl Ove Knausgård. 1998 kom hennes egen debutbok, men eftersom även hon har fått berömmande kritikeromdömen för sina böcker, också fått pris för sitt författarskap, har hon efter skilsmässan valt att behålla det giftasefternamn under vilket hon har blivit känd. Och eftersom skilsmässan tycks ha ägt rum i lugna former, måste det här ju inte vara ett problem. De har ju också fyra barn tillsammans.

Nu handlade hennes ”Sommar” i dag inte om det här utan om hennes eget liv. Sin konstnärliga ådra verkar hon ha ärvt efter sin mor, som är skådespelerska. Men det hon ägnade mest tid åt i sitt sommarprogram var den sjukdom hon har ärvt efter sin far, som hamnade på Beckomberga – liksom fadern är hon bipolär, har också hon varit intagen på sjukhus. Det här är en sjukdom hon kan leva med, säger hennes läkare, men hennes val av yrke, som författare, innebär särskilda risker – är man bipolär – förr kallades det manodepressiv – är det bättre att ha ett arbete med fasta rutiner. Helst bör hon inte dricka alkohol, och det är bra med fysisk aktivitet, att motionera. ”Men du kommer att få återfall”, säger han.

Och det får hon. Hon blir då och då åter intagen på den här avdelningen. Det finns perioder då ingenting funkar för henne. Det här leder till att hon ibland över huvud taget inte vill leva, men det här skiftar – ibland vill hon leva. Vad jag förstår utlöser den höjdrädsla hon berättar om redan inledningsvis ett sug efter att få dö – hon berättar om lockelsen att hoppa från ett torn i Peterskyrkan i Rom; en dam som ser hennes avsikter drar dock in henne och lyckas lugna henne.

Linda Boström Knausgårds ”Sommar” är inte bara känslomässigt berörande utan också, på grund av den både personliga och detaljrika formen, oerhört svår att referera – lyssna alltså själva på programmet. Det är en berättelse om ett själsligt tillstånd, även om hon i ”Sommar” berättar sin egen och släktens historia.

Den musik hon spelar ger inga avbrott, förstärker bara de stämningar och livserfarenheter hon försöker förmedla. Iland använde hon tekniken att låta samma eller samma slags musik återkomma. Max Richter återkommer på det här sättet. Ett annat stycke är taget ur ett album som heter ”Perpetuum Mobile”, ett annat, med The Doors, ”The End”.

Vi får också höra musik av Frédéric Chopin, Depeche Mode (”Personal Jesus”) och med min landsmaninna pianisten Käbi Laretei, under en period gift med Ingmar Bergman.

Men jag måste också säga att det här var ett program, mycket långt från den ursprungliga målsättningen med ”Sommar”: ”för er på badstranden, på vägarna och i hängmattan”.

Melodikrysset nummer 27 2017

8 juli 2017 12:25 | Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Det mesta i veckans melodikryss, sänt från politikerveckans Visby, var inte särskilt svårt, i vart fall inte för en i politiken hyggligt bevandrad person – låtvalet och frågorna var nämligen knutna till de partier som i tur och ordning har sin dag i Almedalen. Fast har vi inte redan nog med politikerförakt i det här landet utan att Anders Eldeman ytterligare behöver förstärka det?

En enda fråga tyckte jag var svår. Svaret måste rimligen bli Jimmie Åkesson, men jag hade faktiskt aldrig hört honom (på piano) och bandet Bedårande barn i en låt, vars melodi är den kristne Simon Ådahls ”Jag tänker be för Sverige”. Dessutom var frågan i Melodikrysset snårigt formulerad.

Också Socialdemokraternas partisymbol, en ros, blev lite av ett rosensnår. Jag har ”The Rose” med Bette Midler på skiva, har lyssnat många gånger på den och skrivit om den. Men här var det inte alldeles lätt att känna igen melodin.

Jan Björklund skulle man känna igen på rösten, men de tre bokstäverna i hans förnamn skulle placeras i rutor, utspridda på olika håll i krysset.

Det är sant att Cornelis Vreeswijk under en period stödde VPK, men han startade som socialdemokrat och återvände sen till socialdemokratin – valturnerade bland annat med min hustru. Och nog har han gjort mer politiska sångtexter än ”Turistens klagan”.

En motsatt politisk riktning illustrerades med en schlager, som innehållsligt inte har ett dugg med politik att göra, ”Håll dig till höger, Svensson”. Den skrevs nämligen av Peter Himmelstrand till högertrafikomläggningen.

Varför vi fick höra Ace Wilders ”Busy Doin’ Nothing” i just det här programmet fick jag inte klart för mig.

Normalt hade väl ”Fyra Bugg och en Coca Cola” inte heller hört hemma där, men i just det här fallet sjöngs (?) den av Carl Bildt.

Och ”Bättre och bättre dag för dag”, lanserad av Ernst Rolf fast i dag framförd av Helen Sjöholm, Tommy Körberg och BAO, kan nog uppfattas som ett politikerlöfte.

Klart politisk är i alla fall Karl Gerhards ”Den ökända hästen från Troja”, skriven till en rysk melodi. Vill ni veta mera, kan ni ju gå upp under Kulturspegeln, Sångtexter.

Den fråga som skulle leda oss till Miljöpartiet de gröna illustrerades med Hasses och Tages ”Äppelkriget”, där ledmotivet, ”Änglamark”, sjöngs av Sven-Bertil Taube, son till Evert Taube som skrev texten – även den hittar ni på samma ställe. Fast det här var en dubbelfråga: Vi skulle också kunna att ett av Miljöpartiets språkrör heter Isabella Lövin.

När det slutligen gäller den fråga, som illustrerades med ”Ingen kommer undan politiken”, en bra text av Ola Magnell, frågade Eldeman, vem som sjöng in den på svenska. Jo, Marie Bergman – MB – gjorde åtminstone den mest kända och spelade versionen på svenska. Den kanadensiska originalversionen heter ”Complainte pour Ste. Catherine” och handlar om något helt annat – du hittar också de här båda texterna med skivtips ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^