Sommar i P1 med Ann-Helén Laestadius

Jag fick ögonen på Ann-Helén Laestadius när hon 2016 fick Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok – att jag inte har läst några av hennes böcker har väl att göra med att jag inte riktigt är i rätt ålder. Men jag sympatiserar starkt med det hon står för både i sina böcker och på andra sätt, synliggörande av den samiska minoritetens kulturarv och kampen för samernas kultur i det svenska majoritetssamhället.

I Sommar i dagens P1 berättade hon att samernas språk och kultur starkt trängdes tillbaka under 1960- och 1970-talen, och eftersom hon själv är född 1971, hörde hon själv till de drabbade, lärde sig aldrig samiska och blev därför oförmögen att kommunicera med sin älskade morfar. På den tiden fanns det i utbildningsväsendet en rädsla för att barn som blev tvåspråkiga i själva verket skulle bli halvspråkiga.

Här vill jag skjuta in en egen erfarenhet. Jag kom som estnisk flykting till Sverige hösten 1944, då jag var sju år gammal, och även i vårt nya land talade vi alltid estniska i familjen. Jag talar och läser för övrigt fortfarande estniska, ett finsk-ugriskt språk, för övrigt släkt med samiska. Men det hindrade mig inte från att ganska snart efter ankomsten till Sverige ha lärt mig det språk som talades här, och det slutade med att jag fick högsta betyg, A, i svenska i studentexamen.

Ann-Helén gick i den allmänt prioriterade svenska skolan och läste på fritiden sådant som böckerna om Kulla-Gulla och Kitty, även böcker av Maria Gripe och Lucy Montgomery, alltsammans på svenska. Ingen försökte få henne tvåspråkig. Inte blev det annorlunda av att hon sedan flyttade söderöver.

Men sedan bidrog hennes bakgrund till att hon längtade tillbaka till sitt ursprung, och när hon hade blivit journalist och fått jobb på Norrländska Socialdemokratens lokalredaktion i hemstaden Kiruna, valde hon så ofta att skriva artiklar med anknytning till samerna, att en arg dam, en av relativt många likasinnade svenskar i de gamla samebygderna, skällde ut henne efter noter. Fast Laestadius skrev faktiskt på svenska, det språk hon hade lärt sig behärska. De samiska barn som gick i skolan på hennes tid hade den tidens skola, om man ser saken i samiskt perspektiv, gjort till en förlorad generation.

Den stad hon ursprungligen kom från revs också bit för bit, detta för att LKABs gruvdrift fordrade det. Många, inte bara hon, sörjde det här, även om de boende erbjöds nya bostäder. Inte heller hennes egen far, som jobbade i gruvan, såg något alternativ – skulle bebyggelsen inte rivas och ersättas, måste folk ju ändå flytta, eftersom det då inte skulle bli någon gruvdrift kvar, som gav jobb.

Så Ann-Helén Laestadius går omkring där i Rivningskiruna, beskådar redan rivna hus och besöker hyreshus där barndomskamrater bodde, tänker: Vad händer när alla våra platser försvinner? Det som finns i minnena kommer aldrig tillbaka. Hon hinner också besöka barndomens lägenhet, nu tom. Föräldrarna har flyttat, men minnena från barndomen finns kvar, så också de två hål i korkmattan som hon åstadkom och pappa sedan lagade. Minnen förknippade med Kiruna tränger sig på, allt från snöfall under midsommarhelgen till den stora gruvstrejken

Men hon hinner i alla fall gifta sig i barndomens kyrka, dock inte på grund av religiös tro. Någon sådan har hon inte, trots att hon mycket riktigt är släkt med Lars Levi Laestadius.

Själv bor hon sedan länge i Solna. Men där finns inte de där minnena, förknippaLoreen medverkar), och mot slutet hör vi också Sofia Jannok. I programmet ingår även en joik av hennes morfar, inspelad på skiva av Nils-Anders Påve.

På finska sjunger Tony Björkenvall och Markus Fagervall ”Kruuvamies”.

Men i övrigt är det ganska blandad kost: Fleetwood Mac, Kent, Alphaville och Weeping Willows kan nämnas som exempel.