Sommar i P1 med Evin Ahmad

27 juli 2017 23:55 | Film, Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Jag känner inte till skådespelerskan Evin Ahmad, men på Google står det ganska mycket om henne. Hon är född i Stockholm 1990, och föräldrarna är kurder, mamman från Syrien och pappan från Irak. Det faktum att pappan är skådespelare har säkert lockat in henne på samma bana, och i början av dagens ”Sommar” berättar hon om hur hon som tonåring tillsammans med pappan gick för att prova sin förmåga i filmversionen av Jonas Hassen Khemiris ”Ett öga rött” och började tycka, att film och teater var något magiskt: inför kameran och på scenen kunde man hata och älska, spela allt.

Hon ville bli skådespelare. Först gick det inte så bra, men hon lärde sig mer och fick sin första roll. Det här ledde vidare till film i Trollywood (Trollhättan), guldbaggegalan och råd att göra en resa till Paris. Hela tiden ville hon vidga sin scenförmåga och sökte bland annat komma in på Scenskolan i Malmö, vilket efter ett första misslyckat försök också lyckades. Mer lärde hon sig också genom att se massor av uppsättningar på teatrarna i Stockholm. Hon nöjde sig heller inte med att bara spela – hon ville skriva egna repliker och göra egna scenverk. I sitt ”Sommar” berättade hon, att en lärare på Scenskolan backade upp henne.

Lite längre fram i sommarprogrammet berättar hon också om den motvilja hon först kände mot sexscener. När man normalt spelar en roll spelar man ju, bland annat med hjälp av scenkläder och repliker, enligt manus någon annan, men krävs det att man kysser någon annan, använde man sina egna läppar – dessutom hade hon en pojkvän. Men eftersom han också var skådespelare, insåg hon, när hon såg honom spela i en motsvarande scen, att hon inte såg honom utan en person han föreställde.

Det här med teatern som illusionsskapare illustrerade hon också genom att berätta om en händelse på Dramaten. Hon såg där en pausuppsättning på scenen, som ändade i något obehagligt, och då reagerade också delar av publiken med obehag: Det kom rop om att den som upplevdes som obehaglig borde lämna scenen, och sen började allt fler ropa ”Ut!”. Till sist gick en ur publiken upp på scenen och drog den misshaglige i håret för att få ut honom.

Och så avslutar hon sitt ”Sommar” med att bland annat reflektera över att mörkhyade skådespelare (som hon själv) inte alltid får spela roller, som publiken associerar med människor av annat slag. Fast, för att använda ett annat av hennes exempel, det finns nog inte så många pjäser där det faller sig naturligt, att en blond tjej spelar Jesus.

Hösten 2017 ska hennes första roman komma ut, och jag skulle själv – just för att jag inte håller med henne om allt – gärna vilja läsa den och dessutom äntligen se någon föreställning med henne.

Hennes musikval i programmet lider, åtminstone i början, av att jag gärna skulle ha velat få det hon spelade presenterat för mig. Men en bit in iprogrammet skärper hon sig på den punkten. Allt – till exempel raplåtarna – är ändå inte riktigt mitt bord, men till exempel Aretha Franklin och Amy Winehouse känner jag förstås till, och det finns även andra för mig okända låtar och artister (till exempel ”Down In Mexico” med The Coasters) som jag gärna lyssnar på. ”River” med Leon Bridges är heller inte så dum.

Fulspelet i regeringsfrågan

27 juli 2017 18:23 | Politik | 6 kommentarer

För några dar sen, när vi hade besök av gamla vänner, samtliga liksom vi själva med gedigen politisk erfarenhet, förvärvad i centrala politiska positioner i det socialdemokratiska partiet, diskuterade vi förstås också sitsen för vårt parti under den eskalerande regeringskrisen. Vad vi sa om de berörda statsråden kan göra detsamma, men det ingen av oss kunde begripa – en av oss har varit minister, en annan statsministerns informationsansvariga och en tredje har under en period arbetat åt ett statsråd; jag själv har bland annat varit chefredaktör för partiorganet Aktuellt i politiken (s) och sedan, tillsammans med ytterligare en av gästerna, arbetat i partisekreterarens kansli – var att man även under en socialdemokratiskt ledd regering har tillämpat nyordningen att samhälleliga verksamheter, också som i det aktuellta fallet mycket säkerhetskänsliga sådana, kan outsourcas till företag i andra länder. I det nu aktuella fallet har Transportstyrelsen, uppenbart på eget bevåg, åsidosatt bestämmelser i säkerhetsskyddslagen, personuppgiftslagen och offentlighets- och sekretesslagen, och den nya uppdragsutföraren, IBM, ämnade då lägga olika delar av driften i Rumänien, Tjeckien, Serbien, Kroatien, Nederländerna och Finland.

Under 2016-2017 blev Transportstyrelsens självsvåldiga generaldirektör Maria Ågren föremål för förundersökning och sparkades sedan från sitt jobb samt dömdes till dagsböter för ”vårdslöshet med hemlig uppgift”.

Sveriges regering är sedan hösten 2014 en koalitionsregering mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet, detta för att de rödgröna partierna och det traditionella borgerliga blocket kom överens om att det större blocket skulle bilda regering och att denna regering skulle få igenom sin budget i riksdagsbehandlingen. Att så skedde var för att båda sidor inte ville ge Sverigedemokraterna något inflytande, men vi vet ju också att först Kristdemokraterna, sedan också Moderaterna nu har bytt fot i den senare frågan.

Mycket riktigt har de två sistnämnda partierna tillsammans med Sverigedemokraterna gått i spetsen för angreppet på regeringen för hanteringen av de aktuella säkerhetsskyddsfrågorna och också fått stöd av övriga borgerliga partier för de avgångskrav man har riktat mot infrastrukturminister Anna Johansson, inrikesminister Anders Ygeman och försvarsminister Peter Hultqvist.

De två förstnämnda ministrarna har i det här läget själva valt att lämna regeringen. Särskilt prekärt har läget blivit för infrastrukturministern, detta för att tjänstemän på hennes departement inte förde vidare den information de fick i det här ärendet. Hur som helst är det en märklig ordning att ett ansvarigt statsråd inte informeras (och får fatta beslut) i ett så viktigt ärende, faktiskt också att statsministern överlåter hanteringen åt berörda statsråd, dessutom alltså i en ordning som saknar befälsfunktion. Som en jämförelse: när min hustru, Birgitta Dahl, var miljö- och energiminister, hade hon initiativrätt också i de mängder av miljöfrågor som låg under ministrar på andra departement, till exempel industri-, bostads-, jordbruks- och kommunikationsdepartementen. Statsråden där kunde självfallet argumentera för andra beslut hos statsministern, Ingvar Carlsson, men miljö- tillika energiministern informerade också själv statsministern om sådana och andra viktiga frågor.

Själv skulle jag också gärna se en granskning av vilka som ursprungligen drev igenom de privatiseringar av offentlig verksamhet, vilka nu har fått så beklagliga effekter.

Den hittillsvarande inrikesministern Anders Ygeman blir nu i stället ordförande i den socialdemokratiska riksdagsgruppen. Därmed finns han kvar i politikens centrum – man bör komma i håg att han ofta har utpekats som nästa socialdemokratiska partiledare.

Kvar i regeringen stannar försvarsminister Peter Hultqvist, vars huvud oppositionen uppenbart vill se på ett fat, detta trots att han är en utomordentligt kapabel försvarsminister och i det aktuella fallet, där han inte har mer än ett begränsat ansvar, omedelbart har agerat med all önskvärd kraft. Trots detta framhärdar oppositionspartierna i sitt avgångskrav, vilket nog får ses som ett uttryck för deras önskan att till varje pris skadskjuta regeringen. Återstår att se om den allmänna opinionen gillar eller genomskådar detta, också om alla borgerliga ledamöter verkligen röstar efter partipiskan. Märk att till exempel det oberoende liberala flaggskeppet Dagens Nyheter i sin huvudledare i dag skriver: ”Vad gäller Peter Hultqvist är misstroendet svårbegripligt. Försvarsministern var visserligen tidigt informerad. Men det är inte hans primära uppgift att koordinera andra. Inget tyder på att frågan har hanterats fel på försvarsdepartementet.”

Statsministern har i det läge regeringen har hamnat i agerat både snabbt och klokt.

Ny infrastrukturminister blir den förutvarande gruppledaren Tomas Eneroth.

Ny inrikesminister blir Morgan Johansson.

Ny migrationsminister blir Helen Fritzon.

Ny hälso- och idrottsminister blir Annika Strandhäll, vilket inte har med den aktuella regeringskrisen att göra – företrädaren, Gabriel Wikström, är sjukskriven och avgår av hälsoskäl.

Jag noterar med gillande att ommöbleringen av den socialdemokratiska delen av regeringen innebär ett steg åt vänster.