Sommar i P1 med Per Gessle

1 juli 2017 19:31 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Trots Per Gessles avsevärda framgångar har jag inte en enda skiva med honom i min mycket stora skivsamling. Självklart har jag hört mängder av hans låtar, allt ifrån Gyllene Tider-eran över samarbetet med Marie Fredriksson till nu, och jag erkänner gärna att han är en skicklig låtmakare. Men det finns egentligen inget av det här som har fått mig att känna, att den här skivan måste jag ha.

Så när jag i dag satte mig för att lyssna på hans ”Sommar” i P1, var jag fast besluten om att antingen låta mig omvändas eller försöka komma på varför hans musik inte riktigt har fångat mig. Men ganska snart var det det andra alternativet jag försökte få svaret på.

Trots hans produktivitet och framgångar och det faktum att han med åren har blivit mer skicklig, erkände han själv att ett par bandmedlemmars sätt att bearbeta det han har skrivit liksom Marie Fredrikssons sätt att tolka och lyfta det han har skrivit till nya nivåer är viktiga förklaringar till hans framgångssaga – Roxette är mer än han själv förklaringen till de riktigt stora framgångarna. Han återkommer senare till det här: Han har alltid letat efter samarbetspartners, som kan bidra till att lyfta honom själv, ”människor som gör mig bättre”. För det här erkännandet vill jag ge honom en eloge och för min del tillägga att det är hans habila grundmaterial som hela tiden har utgjort grunden för de stora framgångarna, obestridliga också i ett internationellt perspektiv: Han berättar om stora publikframgångar i länder som USA, Australien och Argentina samt Storbritannien (där man dock lanserade Roxette närmast som ett amerikanskt band).

Roxette lyfte honom, och han berättar den också personliga triumf det innebar att få Marie Fredriksson tillbaka upp på scenen inför en jublande publik i Amsterdam. I ett annat avsnitt av sommarprogrammet berättar han att Madonna kom till deras konsert, uppenbart främst för att kolla Marie Fredriksson.

Något fast skapanderecept har han aldrig följt: Man ska analysera så lite som möjligt. Till slut kommer man efter upprepade försök fram till ”så här ska det låta”. Och när det gäller texterna erkänner han, att de ofta blir fantasier, saker som inte finns i hans eget liv.

För egen del är han i grunden konservativ, vanebunden, låst vid sextio- och sjuttiotalens musik, även om han erkänner att man också måste ha koll på dagens trender. Mycket är sig likt år efter år också i hans eget liv: samma hustru i 30 år, samma skivbolag, samma gamla pålitliga medarbetare, övertygelsen om att bra management är lika viktig som själva musiken. Han beskriver sig själv som en sorts ambitiös företagare: Det finns alltid mer att vinna.

Helt naturligt finns det bland de låtar han spelar sådana med Gyllene Tider och Roxette.

Men han spelar också Engelbert Humperdinck, The Animals, The Beatles (lite överraskande ”Doctor Robert”) och, ännu mer överraskande, ”Börja om från början” med Sven Ingvars.

För egen del blev jag mest glad över att åter igen få höra ”Familjelycka” med Bernt Staf. Och för att sluta där jag började: Staf finns i mina skivhyllor.

Melodikrysset nummer 26 2017

1 juli 2017 12:58 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Dagens melodikryss började med Nano och ”Hold On” ur årets melodifestival. ”Hold On” hör kanske inte till de melodier som för evigt stannar i musikminnet, men den hade i alla fall ansatser till refräng.

Den avslutande låten i krysset lärde jag mig sjunga i realskolan under tidigt femtital: den irländska ”It’s a Long Way To Tipperary”. Dess melodi fick jag anledning att återge 1969 i min sångbok ”Joe Hills sånger”, men för texten från 1914 stod alltså svensken Joel Hägglund, i USA Joe Hill. Joe Hill skrev sin text på engelska, ”It’s a Long Way Down to the Soupline”, men jag lät Jacob Branting översätta den till svenska, och då fick den heta ”Det är lång väg att gå i soppkön”.

Där emellan förekom det mycket både välbekant och bra musik i krysset.

Vi fick till exempel höra ”Per Ols Per Erik” av Dan Andersson, här insjungen av Hootenanny Singers. Dan Anderssons visor, oftast tonsatta av andra, gavs förresten ut av Prisma i samma pocketserie som mina ”Joe Hills sånger” och ”Upp till kamp”.

Och för att fullfölja den här personligt anknutna linjen: Monica Zetterlund minns jag från valmöten med Olof Palme, och Owe Thörnqvist, som skrv hennes mycket fina bidrag i Melodifestivalen 1962, ”När min vän”, har jag blivit bekant med under landshövdingens middagar för hedersupplänningar – bland dessa finns både han och min egen hustru.

Povel Ramel, i dag representerad av en instrumentalversion av hans och Beppe Wolgers’ underbara ”Ta av dig skorna” (1964), har jag genom åren hört både i tält och från scener av olika slag.

Sven-Bertil Taube lyckades vi i min ungdoms socialdemokratiska studentförening, Laboremus, få att sjunga på en av föreningens makalösa sista april-fester. I dag hörde vi honom tillsammans med Miriam Bryant i TV4as ”Så mycket bättre”. Pappa Evert skrev visan han och Miriam Bryant sjöng: ”Som stjärnor små”.

Jag känner personligen varken Benny Andersson eller Björn Ulvaeus, och jag har aldrig sett deras ”Kistina från Duvemåla”, vars prolog skulle leda oss till utvandrarnas resa över Atlanten. Men dess litterära underlag är jag väl bekant med. Vilhelm Mobergs utvandrarserie har jag läst, och även en mängd andra böcker av Moberg har jag läst, en gång i världen också som följetonger i gamla Folket i Bild och som FiBs folkböcker – i mina unga år var jag ett mycket framgångsrikt FiB-ombud.

Själv kom jag alltså till Sverige i en annan flyktingvåg, den från Estland i slutet av andra världskriget. Min uppväxt här präglades inte av något materiellt överflöd, men min lärare ansåg mig vara studiebegåvad, och jag kom att få gå i realskola och gymnasium.

Under gymnasietiden breddade jag också min musiksmak till att omfatta en för min familj och sociala klass ovanlig bredd. Ganska tidigt kom jag till exempel i kontakt med den italienske virtuosen på fiol, Niccolò Paganini. Den tidens ångradio spred musikalisk mångsidighet och musikalisk bildning bland annat genom att i den så kallade grammofontimmen blanda högt och lågt.

”O sole mio” hörde jag också redan på den tiden, fast naturligtvis inte som i dag med Luciano Pavarotti.

Genom radion kom jag likaså i kontakt med ”Se farfar dansar gammalvals”, lanserad i Sverige av Ernst Rolf. Även jag är numera farfar, men vid 80 års ålder blir det inte så mycket gammalvals.

Men musik av många olika slag lyssnar jag fortfarande på. I dag gillade jag till exempel ”Brown Eyed Girl” med Van Morrison.

Och då går vi i mål med ”You’re the Voice” från 1986. Jag mindes låten, men vem i helvete var det som sjöng den? Här fick jag ta nätet till hjälp och hittade till slut svaret: John Farnham.

Jag hann bli färdig med krysset innan det är dags för nästa radiolyssnande, ”Sommar” i P1. Jag skriver om alla sommarproram också, och jag konstaterar att flera av de recensioner av ”Sommar” jag har publicerat har fått mycket hög placering bland Sommar-recensionerna på Google.

Sommar i P1 med Ann-Helén Laestadius

1 juli 2017 0:25 | Media, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag fick ögonen på Ann-Helén Laestadius när hon 2016 fick Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok – att jag inte har läst några av hennes böcker har väl att göra med att jag inte riktigt är i rätt ålder. Men jag sympatiserar starkt med det hon står för både i sina böcker och på andra sätt, synliggörande av den samiska minoritetens kulturarv och kampen för samernas kultur i det svenska majoritetssamhället.

I Sommar i dagens P1 berättade hon att samernas språk och kultur starkt trängdes tillbaka under 1960- och 1970-talen, och eftersom hon själv är född 1971, hörde hon själv till de drabbade, lärde sig aldrig samiska och blev därför oförmögen att kommunicera med sin älskade morfar. På den tiden fanns det i utbildningsväsendet en rädsla för att barn som blev tvåspråkiga i själva verket skulle bli halvspråkiga.

Här vill jag skjuta in en egen erfarenhet. Jag kom som estnisk flykting till Sverige hösten 1944, då jag var sju år gammal, och även i vårt nya land talade vi alltid estniska i familjen. Jag talar och läser för övrigt fortfarande estniska, ett finsk-ugriskt språk, för övrigt släkt med samiska. Men det hindrade mig inte från att ganska snart efter ankomsten till Sverige ha lärt mig det språk som talades här, och det slutade med att jag fick högsta betyg, A, i svenska i studentexamen.

Ann-Helén gick i den allmänt prioriterade svenska skolan och läste på fritiden sådant som böckerna om Kulla-Gulla och Kitty, även böcker av Maria Gripe och Lucy Montgomery, alltsammans på svenska. Ingen försökte få henne tvåspråkig. Inte blev det annorlunda av att hon sedan flyttade söderöver.

Men sedan bidrog hennes bakgrund till att hon längtade tillbaka till sitt ursprung, och när hon hade blivit journalist och fått jobb på Norrländska Socialdemokratens lokalredaktion i hemstaden Kiruna, valde hon så ofta att skriva artiklar med anknytning till samerna, att en arg dam, en av relativt många likasinnade svenskar i de gamla samebygderna, skällde ut henne efter noter. Fast Laestadius skrev faktiskt på svenska, det språk hon hade lärt sig behärska. De samiska barn som gick i skolan på hennes tid hade den tidens skola, om man ser saken i samiskt perspektiv, gjort till en förlorad generation.

Den stad hon ursprungligen kom från revs också bit för bit, detta för att LKABs gruvdrift fordrade det. Många, inte bara hon, sörjde det här, även om de boende erbjöds nya bostäder. Inte heller hennes egen far, som jobbade i gruvan, såg något alternativ – skulle bebyggelsen inte rivas och ersättas, måste folk ju ändå flytta, eftersom det då inte skulle bli någon gruvdrift kvar, som gav jobb.

Så Ann-Helén Laestadius går omkring där i Rivningskiruna, beskådar redan rivna hus och besöker hyreshus där barndomskamrater bodde, tänker: Vad händer när alla våra platser försvinner? Det som finns i minnena kommer aldrig tillbaka. Hon hinner också besöka barndomens lägenhet, nu tom. Föräldrarna har flyttat, men minnena från barndomen finns kvar, så också de två hål i korkmattan som hon åstadkom och pappa sedan lagade. Minnen förknippade med Kiruna tränger sig på, allt från snöfall under midsommarhelgen till den stora gruvstrejken

Men hon hinner i alla fall gifta sig i barndomens kyrka, dock inte på grund av religiös tro. Någon sådan har hon inte, trots att hon mycket riktigt är släkt med Lars Levi Laestadius.

Själv bor hon sedan länge i Solna. Men där finns inte de där minnena, förknippa

Fast kanske kan hon ändå hålla kvar sin barndoms förflutna genom att skriva böcker.

Programmet inleds med musik med samisk anknytning (där även Loreen medverkar), och mot slutet hör vi också Sofia Jannok. I programmet ingår även en joik av hennes morfar, inspelad på skiva av Nils-Anders Påve.

På finska sjunger Tony Björkenvall och Markus FagervallKruuvamies”.

Men i övrigt är det ganska blandad kost: Fleetwood Mac, Kent, Alphaville och Weeping Willows kan nämnas som exempel.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^