Sommar i P1 med Harriet Andersson

3 juli 2017 21:34 | Film, Media, Musik, Teater, Ur dagboken | Inga kommentarer

Harriet Andersson är född 1932 och således 85 år gammal. Hon var på sin tid mycket känd som skådespelerska, främst filmskådespelerska. Många av hennes filmer, framför allt de som regisserades av Ingmar Bergman, visas fortfarande i TV, vilket gör att hon också är känd av yngre människor. De senare känner nog däremot inte till de många personer hon nämnde i sitt program, till exempel i skildringarna av hennes utbildning på Calle Flygares teaterskola och tiden som elev på Oscars.

Hennes väg till teatern och filmen var verkligen inte självklar, och hon valde den här vägen under visst motstånd från föräldrarna. I början fick hon ofta jobb på scener med lättare repertoar och hon drygade också ut inkomsterna genom att agera i reklamfilm, för Bronzol, minns hon.

Sitt stora filmgenombrott – hon har medverkat i mer än 90 filmer – fick hon 1953 genom Ingmar Bergmans filmatisering av Per-Anders FogelströmsSommaren med Monika”. Jag kände till Per Anders Fogelström i hans egenskap av andreredaktör för Folket i Bild, som jag var ombud för, hade även läst böcker av honom, men jag ska villigt erkänna att det på den tiden också vara annat i filmen än den litterära förlagan som intresserade mig och andra unga.

Ingmar Bergman är ju också känd för sina många äktenskap och relationer med ytterligare ett antal kvinnor, och när Harriet Andersson berättar om den här filminspelningen 1952 på ett soligt Ornö, minns hon särskilt hur Bergman tittade på henne, inte alltid i sin yrkesroll som regissör. Och mycket riktigt fick hon en invit till en privat träff med honom, där han kysste henne, ”lite taffligt” tyckte hon. Hon kontrade då genom att svara med en tryckare. Och så gick det som det gick.

Snart diskuterade de en mer fast relation. Problemet var att Bergman sedan 1952 (och fram till 1959) var gift med Gun Bergman och hon själv var förlovad med Per Oscarsson. De kom överens om att de skulle tala med den andres/andras partner, och hon och Ingmar flyttade ihop. Harriet blev jätteförskräckt när hon plötsligt en dag på gatan stötte ihop med Gun Bergman. Men Gun Bergman verkade ta det hela med en klackspark och bjöd hem Harriet på te. Fast vid det laget hade hennes och Ingmars relation tagit slut.

Filmsamarbetet med Bergman fortsatte hur som helst genom åren, och de roller hon fick – hon blev ju också skådespelare på Dramaten, märk efter några år på Malmö stadsteater, där Bergman var regissör – blev mer komplicerade och krävande än den som Monika.

I programmet uppehåller hon sig särskilt vid ”Såsom i en spegel” från 1961, där hon spelade tillsammans med bland andra Gunnar Björnstrnd, Max von Sydow och Lars Passgård. Bland alla bergmanfilmerna nämner hon också ”Viskningar och rop” (1973), där hon hävdar att hon härmar ett eget beteende i samband med pappans död.

Bergmans erbjudande i det först nämnda fallet kom som en befrielse. Hon hade nämligen 1959 gift sig med en bonde i Skåne, Bertil Wejfeldt, men hon ångrade sig redan under vigselceremonin i kyrkan, och nu fick hon en chans att bryta upp från detta hopplösa förhållande.

När det gäller hennes ganska många äkta män och framför allt partners, berättar hon också om sitt samliv med Jörn Donner under en stor del av sextiotalet. Donner som har många strängar på sin lyra – jag har både läst honom och träffat honom – har också gjort egna filmer, bland annat ”Att älska” från 1964.

Men till slut verkar hon ändå ha fått nog av karlar, hur genialiska de än var. När hon för nu 32 år sen flyttade in i en egen lägenhet, ville hon inte längre dela bostad med någon man. Hennes argument för detta i programmet var: ”Här ska inte ligga några strumpor och kalsonger på badrumsgolvet!”

Harriet Andersson är avväpnande öppenhjärtig om sitt liv, och eftersom det har gått så många rykten om henne, berättar hon hur det förhåller sig på en punkt: Hon har legat med tre regissörer, Ingmar Bergman, Gunnar Hellström och Jörn Donner.

De låtar och artister Harriet Andersson spelar i sitt sommarprogram har ofta ett samband med det hon berättar och är också valda med stor variation: Frédéric ChopinsPreludium för piano nummer 3 i G-dur”, Harry Persson (”Lirum Dirum”), Nat King Cole, Sophie Tucker (”I Ain’t Takin’ Orders from No One”), Johann Sebastian BachsSvit för violoncell” med Torleif Thedéen, Irving BerlinsThere’s No Businell Like Show Business” och ”Illan viimeinen tango” – ”Kvällens sista tango” kan jag som förstår finska berätta – med Eino Gron.

No Comments yet »

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget. TrackBack URI

Lämna en kommentar

XHTML: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^