Sommar i P1 med Anders Arborelius

16 juli 2017 17:54 | Media, Musik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Anders Arborelius blev 1998 utnämnd till biskop för Stockholms katolska stift, men riktigt känd blev han 2017, när han av påve Frnciscus utnämndes till kardinal – han mottog sin nya värdighet tillsammans med andra, från Mali, Laos och El Salvador. När jag ser bilderna på kardinalerna i sina röda dräkter, kommer jag att tänka på huvudfilmen på julafton – jag talar inte om något kyrkoanknutet utan om ett avsnitt i Disney-kavalkaden.

Med det sista har jag markerat att jag inte har mitt eget hjärta hos katolska kyrkan, inte heller i någon annan kyrka eller i någon annan religion. Därmed inte sagt att jag tror på tomten heller.

Men jag gör mitt bästa för att i olika sammanhang lyssna också på människor som inte delar min verklighetssyn och mina uppfattningar i religiösa frågor.

Och på det hela taget tycker jag att Anders Arborelius gjorde ett hörvärt ”Sommar”, detta alltså sagt mot bakgrund av att programmet naturligtvis innehöll sådant som jag inte håller med om.

Han berättade om sin familjebakgrund med en ensamstående mamma, men jag fick aldrig riktigt klart för mig, varför han 1969, då han var 20 år och student i Lund, konverterade till katolicismen. Och inte nog med det: han beslöt sig också för att bli katolsk präst. De glimtar han ger av resor och studier är intressanta, men de ger inte svar på frågan varför. I andra stycken, som lovprisandet av tystnaden, kan jag dela hans syn – men det här är ju inte avhängigt av något sådant som religiös tro.

Arborelius har en glasklar hållning till illgärningar utförda av ofta ledande företrädare för den katolska kyrkan: prästers sexuella övergrepp på unga pojkar, folkmordet i Rwanda och annat liknande – uppenbart är här tron inte någon garanti för ett mer humant beteende.

I det först nämnda fallet kan ju vi som inte är Arborelii trosfränder ana att det i grunden onaturliga celibat, som katolska kyrkan kräver av sina aktiva företrädare, är en viktig del av förklaringen.

Men åter igen: Det är lätt att hålla med om annat som Arborelius säger till exempel om ungdomar, både de empatiska och omtänksamma och de som är motsatsen. Bland de senare finns det de som lever ensamma, dör ensamma och begravs ensamma.

Fast egentligen tyckte jag att det bästa med Anders Arborelius’ ”Sommar” var en del av musikvalet.

Självfallet innehöll skivlistan verk med anknytning i vid mening till hans tro och verksamhetsfält, till exempel gregoriansk sång, syster Marie Keyrouz med ”Ya Sûrûri” och karmeolitnunnorna i Glumslöv; annat som ”The Rivers of Babylon” i reggaetappning och Adolphe AdamsO helga natt” med Jussi Björling hör förstås åtminstone innehållsligt också till den här gruppen. Näraliggande är även ”Hey! Zhankoye!”, klezmermusik sjungen av Lucie Skeaping.

Sådant som ”Kära mor” med Göingeflickorna, här spelad till hans ensamstående mors ära, får man väl acceptera, men ”La Paloma” på flamencogitarr och ”In the Ghetto” med Elvis Presley var riktiga höjdare.

Och ”Chiquitita” med ABBA försvarade väl sin plats genom historien om hur han försökte få Björn Ulvaeus, ateist men mycket vänlig, att få det vid vid det laget skingrade ABBA att åka till Australien och sjunga på en stor katolsk konferens.

PS Det ska bli intressant att få se hur många + Aftonbladets Sommar-recensent i morgon ger just den här sommarprataren under den dagligen återkommande bedömningen av programmets Åh Fan-faktor.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^