Sommar i P1 med Kalle Lind

26 juli 2017 23:07 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 8 kommentarer

Jag känner inte dagens sommarpratare, Kalle Lind, men jag har kommit i ett slags indirekt kontakt med honom vid ett tidigare tillfälle. Jag blev kontakt av en av redaktörerna på Galago, som ville att jag skulle skriva förord till en samlinsutgåva av Magnus Knutssons och Ulf Janssons serie ”Ratte”, som länge gick i Aftonbladet. Ulf Jansson och jag kände varann en smula, och han hade gett mig ett slags hjälteroll i två avsnitt av ”Ratte” – jag fick då heta Uno Smock och var redaktör för Slipsarbetarförbundets tidning ”Kravatt i politiken”. Och eftersom jag var och är serieälskare, föll det sig naturligt att tacka ja. Dock skulle Ordfront-ägda Galago skicka avdrag av samtliga Ratte-avsnitt för uppfriskande av minnet.

Men det kom aldrig några avdrag, så jag trodde att utgivningsprojektet var nedlagt – ända tills jag en dag hittade Ratte-boken i en bokhandel, dock med förord av Kalle Lind. Någon förklaring från förlaget har jag aldrig fått.

Sen läste jag med stor uppskattning den utgivna boken inklusive Kalle Linds förord och gav uttryck för detta i en recension här på bloggen – ni kan själva kolla under Kulturspegeln, Serier.

Att jag inte är riktigt lika nöjd med Kalle Linds ”Sommar” i dag har alltså inte som bakgrund att jag skulle vilja betala för gammal ost. Och för att sammanfatta: Hans ”Sommar” har sina poänger både när det gäller det talade innehållet och när det gäller låtvalet, men innehållet känns faktiskt i vissa avseenden lite skruvat.

Men ska jag vara uppriktig, får jag ibland känslan, att den här mannen – han brukar själv kalla sig ”En man med skägg” – ibland skruvar till verkligheten för att kunna få in vissa personer i sitt eget programperspektiv. Han beskriver sig själv som i alla tänkbara avseenden ett barn av medelklassen, men för alltför många även politiskt till ett slags mittgrupp. Hasse och Tage (Alfredson respektive Danielsson) var väl för all del också medelklass, men när de en gång i världen båda ställde upp för socialdemokratin (Hasse i annonser, Tage genom att på sitt vanliga förlag ge ut valargumentboken ”En soffliggares dagbok” – jag hade personligen kontakt med honom inför publiceringen), var de båda ganska radikala socialdemokrater; Tage kom för övrigt från en vänsterfamilj. När de senare bröt med socialdemokratin, berodde detta inte på att partiet skulle ha blivit för radikalt för dem. Det riktigt tunga skälet för dem var att de inte tyckte att socialdemokratin var tillräckligt radikal i sitt kärnkraftmotstånd.

Nå, det här använder jag som exempel på att Kalle Lind ibland skruvar till delar av verkligheten för att få det han vill ha med att passa in i just hans val av perspektiv.

Men det här betyder alltså inte att jag inte finner annat i hans ”Sommar” hörvärt, om vi håller fast vid exemplet Tage Danielsson till exempel historien om hur den mycket unge Kalle Lind sänder in sitt allra första manus till Tages förlag, Wahlström & Widstrand, och sen blir uppringd av Tages fru, som jobbade där (och blir refuserad av henne, som är måttligt imponerad av hans förstlingsverk).

Också en del av det rent personliga, som en sons förhållande till döden och hans eget till hustrun, är intressant att lyssna på, men i det senare fallet börjar man förstås undra om de fortfarande är gifta. Eller: har han verkligen blivit ombedd att skriva en nekrolog om sig själv och då levererat det han refererade/citerade?

Så kanske var det här sommarprogrammet utformat med avsikten att i bitvis munter form försätta oss lyssnare i ett tillstånd av osäkerhet.

Kalle Linds låtlista innehåller ganska mycket som jag inte bara har hört utan också i stor utsträckning har i mina egna skivhyllor, sådant som Röda Bönor (”Det ska bli slut på rumban”), Barbro Hörberg (”Gamla älskade barn”), en rad nummer med Hasse och Tage (”Vi håller om varandra” och ”På slutet”) och Monica Zetterlund (”Rosens sång” samt ”Donna Juanita”), Lena Nyman (”Ett bloss för moster Lillie”), Stefan Sundström (”Kärleksvisa), Kjell Höglund (”Förtvivla först i morgon”), Sonya Hedenbratt (”Älskade son så bra att du kom” – ursprungligen ”One More Dance” av C C Carter och i original insjungen av Harry Belafonte och Miriam Makeba) samt Trille och Cornelis Vreeswijk (i Evert TaubesTango i Nizza”).

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^