Sommar i P1 med Karin Laserow

22 juli 2017 18:02 | Konst & museum, Mat & dryck, Media, Musik, Ur dagboken | Inga kommentarer

I sitt ”Sommar” i dag berättar Karin Laserow att hennes program i TV om antikviteter under den senaste säsongen hade en bra bit över en miljon tittare. Hur kommer det sig då att jag inte kan påminna mig att jag någonsin har sett något program med henne, över huvud taget inte känner till henne? I och för sig är jag inte särskilt intresserad av antikviteter – när det gäller inredning är jag mer inriktad på färgsättning, material och modern design – men i det här fallet är nog förklaringen en annan. Det program hon agerar i, ”Bytt är bytt”, går i TV 4, och i den kanalen ser jag bara nyheterna och en och annan svensk deckare (sådant som ”Beck” och ”Wallander”).

När hon i sitt sommarprogram använder ganska stort utrymme åt det hon har använt 40 år av sitt liv åt, antikhandel, väntar jag mig förstås också en del om de objekt hon har sålt, en kärleksfull beskrivning av ting ur det förflutna, men sådant saknas nästan helt i den här antikhandlarens sommarbetraktelse. Att hon säger sig gilla barocken är inte tillräckligt för mig i alla fall.

Kanske har det här att göra med att den formella utbildning hon har är den till barnsjuksköterska. Därmed inget ont sagt om sjuksköterskor.

Om maken får vi veta att han är äldre än hon och att de träffades på ett disco – hon antyder att hon dess förinnan har haft ett utsvävande liv. Men sen har de hållit fast vid varann, har en dotter som efter juridikstudier har följt henne i spåren och att han gillar kakorna hustrun bakar. Vi får också veta att de nu i ett antal år har bott i Sjöbo.

Det här och dessutom lite till berättar hon med entusiasm och inlevelse i sitt ”Sommar”, och jag instämmer gärna i hennes självkaraktäristik, ”pratsam, vild och galen”.

Men någon höjdpunkt i årets serie av sommarprogram var det här inte.

Det omdömet gäller också musikvalet i det. Sitt intresse för barocken bevisade hon genom att spela ”Drottningholmsmusiken” (Johan Helmich Roman), men i övrigt var de tyngsta bidragen hämtade ur ”Mamma Mia!” respektive ur Peter Jöbacks repertoar. Även Diana Ross och Bee Gees förekom, men musiken med dem ingick i ett pärlband av låtar som alla förde tankarna i riktning mot discodans.

Melodikrysset nummer 29 2017

22 juli 2017 12:56 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Trädgård, Ur dagboken | 13 kommentarer

Det här är en sommar då vädret ständigt växlar. I går då huset städades satt jag i solen vid trädgårdsbordet och drack kaffe. I morse när jag skulle hämta morgontidningarna i brevlådan regnade det. Nu är det solsken och blå himmel igen. Det senare har jag dock sett först nu – jag har varit koncentrerad på att lösa Melodikrysset.

I dagens kryss förekom åtminstone två stycken, som brukar räknas till den klassiska repertoaren.

Det ena var nog lätt att känna igen för de flesta. Johann Sebastian Bachs ”Air” minns också de som normalt inte lyssnar på klassisk musik, i vart fall de som är i rätt ålder för att i TV ha sett ”Beppes godnattstund”.

Det andra klassiska stycket – här efterfrågades kompositören – var kanske inte lika lätt att placera. Men i mina öron verkade det vara något av Jean Sibelius, även om jag inte kom på vad som spelades. Jag har en mycket stor kollektion sibeliusskivor i en av våra skivhyllor, men dem kommer jag inte åt just nu, eftersom de finns i lägenheten i Uppsala medan jag själv under sommarhalvåret bor i vårt sommarhus i Öregrund. (Det visade sig sen vara< "Finlandia", som jag har hört hur många gånger som helst.)

Carl Michael Bellman brukar ju inte räknas till de klassiska kompositörerna, men nog är han en klassiker, även i bemärkelsen att han har lånat melodier ur sin tids klassiska repertoar.

En av hans figurer kallades Fader Berg, och det kan vi väl använda som övergång till att tala om något av och med Jocke Berg. Jocke är känd från numera nedlagda Kent, men i dag hörde vi honom i duett med Lisa Nilsson i ”Innan vi faller”.

Jag har hört en hel del med Kent, men ännu mer har jag hört av och med Lars Winnerbäck, som vi i dag fick höra i ”Visst har vi glömt”.

Som ni väl har förstått, är jag från en mycket mer vislyssnande generation, så för mig var det heller inte svårt att känna igen Harriet Löwenhjelms och Hjalmar Cassermans ”Beatrice Aurore” – att vi i dag fick höra den instrumentalt med Roland Cedermark spelade ingen roll.

Klassiska barnvisor kan jag likaså. ”Bonden och kråkan” har jag själv sjungit, och därför var det ingen match att komma på den yrkesgrupp Eldeman ville ha identifierad: bonde.

Andra halvan av femtiotalet, då jag var gymnasist, blev jag lite av cineast, dock aldrig av den sorten som sorterade bort underhållande filmer, till exempel musikfilmer. Jag har alltid beundrat Fred Astaire, och Grace Kelly fick jag ett gott öga till innan hon hamnade i Monaco. I filmen ”High Society” (1956) förekom Cole Porters ”True Love”, men den kom också att leva ett eget liv som älskad schlager.

Jag var ung under swingepoken – hörde sedan dansbandsmusik spelas i radio men har aldrig gillat att dansa till dansbandsmusik. Men många av dansbanden hamnade ju också på Svensktoppen, så åtminstone de tidiga är jag bekant med den vägen. Vikingarna kan till exempel inte vara obekanta för några, som lyssnar på populärmusik i radio, och visst minns jag deras ”Du är min sommar, Marie”, och den kan jag följaktligen identifiera när de sjunger den på tyska, kallar sig Wikinger och då sjunger ”Schenk mir dein Sommer, Marie”. (Jag har läst tyska både i realskolan och i gymnasiet.)

Povel Ramel blev tidigt en favorit, och honom har jag sett och hört live både i tält och på scen. I dag fick vi höra en jazzig version med Flashback Big Band av en av hans hits, men visst var det hans underbara ”Karl Nilsson”.

Men även om jag har en tendens att fastna i gamla melodiminnen, ska ni inte tro, att jag inte införlivar senare musik i den musikskatt jag bär med mig.

Alltså tycker jag att ”All That She Wants” med Ace of Base från 1992 är en högst lyssnansvärd låt.

Och tvärs igenom den finska version som i dag spelades känner jag igen och minns med glädje ”Wake Me Up Before You Go Go” med Wham.

Fast för egen del går jag allt mer skraltigt. Och dans är det inte längre tal om.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^