Sommar i P1 med Rune Andersson

En mycket stor del av Rune Anderssons ”Sommar” var en berättelse om framgång, i företag efter företag: Plannja (dit han kom efter att ha jobbat med högskoleutbyggnaden i bland annat Luleå), Getinge, Electrolux, Trelleborg… Jag gissar att fler lyssnare än jag tyckte att det här till slut blev lite tröttande. Hans budskap här var att företagande för att bli framgångsrikt måste ge hygglig vinst. Fast det förstår också jag, även om jag anser att det finns samhälleliga verksamheter som inte ska ha just den målsättningen. Jag hör nämligen till de socialdemokrater som, i motsats till Andersson, gärna ser att verksamheter som skola, vård och omsorg i alla delar drivs av stat, landsting och kommuner. (För övrigt har vi just sett hur det kan gå om man outsourcar viktiga nationella säkerhetskänsliga verksamheter.)

Att jag tar upp det här redan inledningsvis har att göra med att det han i sitt sommarprogram berättar om sin barndom och ungdom verkligen inte automatiskt leder till de politiska slutsatser han senare har dragit. Han växte under enkla förhållanden upp på ett småbruk i Blekinge och fick hjälpa till under till exempel skördearbetet. I andra avseenden har han saker att berätta som mycket liknar mina egna minnen från motsvarande ålder: Han lärde sig läsa vid mycket tidig ålder, fick ibland ägna sig åt annat för att han hade hunnit så långt, erbjöds att hoppa över en klass, det senare mot löftet att studera vidare. Själv kom jag med flyktingvågen från Estland; han kom att bli kompis med skolkamrater som kom med flyktingvågen från Ungern i mitten av 1950-talet.

Skolgången avslutades med studentexamen, och sen åkte han tillsammans med två kompisar till Göteborg för att gå på Chalmers, och det är alltså en examen därifrån som bildar plattform för hans senare karriär som industriledare.

Det intressanta är att Rune Andersson med sin sociala bakgrund var socialdemokrat, under åren på Chalmers medlem av den socialdemokratiska studentklubben där. Det visste jag faktiskt inte – jag är visserligen själv en gammal s-student, men de göteborgare jag träffade på till exempel våra kongresser är av en tidigare generation. Han tog sin examen 1968 och berättar mycket riktigt om strider med yttervänstern.

Man åtminstone anar att han någon gång under sin livsresa blev kritisk till den socialdemokrati han själv under unga år hade varit del av, men i sitt sommarprogram berättar han aldrig om någon brytning och när och varför den i så fall kom till stånd. Jag vet själv sedan tidigare att han och Hans Werthén på Electrolux-tiden ganska hätskt angrep min hustru, som i egenskap av ansvarig minister bannlyste freonanvändning i kylskåp, men detta nämner han inte, kanske för att det här förbudet drev fram en alternativ teknik, som blev en stor framgång.

Till det åtminstone under ytan intressanta i berättelsen om hans livsresa hör hans långa samarbete med Carl Bennet, av många sedd som en kryptososse.

Mycket mer outspoken är han, vilket jag redan tidigare har varit inne på, om friskolorna, där han ger Ilmar Reepalu (för övrigt en gammal bekant till honom från Chalmers-tiden) på nöten därför att dennes förslag (alltså enligt Andersson) skulle leda till utslagning av de privat drivna alternativen. Desto bättre i så fall, tycker jag alltså själv i denna fråga.

Hans låtval i programmet har utsikter att fånga en bred publik av den gamla stammen, och låtarna har ofta ett samband med det han pratar om: Tommy Körberg (”Fattig bonddräng”), Harry Belafonte (”Island In the Sun”), Janne Schaffer (”Norrland”), Ulf Lundell (”Öppna landskap”), Alf Hambe (”Orgeln på vinden”), Jerry Bock (”Om jag hade pengar”), Sven-Bertil Taube (i Evert Taubes ”Fragrancia”), Madonna (”Don’t Cry For Me Argentina”), Fred Åkerström (i Ruben Nilssons ”Den odödliga hästen”) och så Frank Sinatra i det som Rune Andersson ser som sin livshymn, ”My Way”.