Fulspelet i regeringsfrågan

27 juli 2017 18:23 | Politik | 6 kommentarer

För några dar sen, när vi hade besök av gamla vänner, samtliga liksom vi själva med gedigen politisk erfarenhet, förvärvad i centrala politiska positioner i det socialdemokratiska partiet, diskuterade vi förstås också sitsen för vårt parti under den eskalerande regeringskrisen. Vad vi sa om de berörda statsråden kan göra detsamma, men det ingen av oss kunde begripa – en av oss har varit minister, en annan statsministerns informationsansvariga och en tredje har under en period arbetat åt ett statsråd; jag själv har bland annat varit chefredaktör för partiorganet Aktuellt i politiken (s) och sedan, tillsammans med ytterligare en av gästerna, arbetat i partisekreterarens kansli – var att man även under en socialdemokratiskt ledd regering har tillämpat nyordningen att samhälleliga verksamheter, också som i det aktuellta fallet mycket säkerhetskänsliga sådana, kan outsourcas till företag i andra länder. I det nu aktuella fallet har Transportstyrelsen, uppenbart på eget bevåg, åsidosatt bestämmelser i säkerhetsskyddslagen, personuppgiftslagen och offentlighets- och sekretesslagen, och den nya uppdragsutföraren, IBM, ämnade då lägga olika delar av driften i Rumänien, Tjeckien, Serbien, Kroatien, Nederländerna och Finland.

Under 2016-2017 blev Transportstyrelsens självsvåldiga generaldirektör Maria Ågren föremål för förundersökning och sparkades sedan från sitt jobb samt dömdes till dagsböter för ”vårdslöshet med hemlig uppgift”.

Sveriges regering är sedan hösten 2014 en koalitionsregering mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet, detta för att de rödgröna partierna och det traditionella borgerliga blocket kom överens om att det större blocket skulle bilda regering och att denna regering skulle få igenom sin budget i riksdagsbehandlingen. Att så skedde var för att båda sidor inte ville ge Sverigedemokraterna något inflytande, men vi vet ju också att först Kristdemokraterna, sedan också Moderaterna nu har bytt fot i den senare frågan.

Mycket riktigt har de två sistnämnda partierna tillsammans med Sverigedemokraterna gått i spetsen för angreppet på regeringen för hanteringen av de aktuella säkerhetsskyddsfrågorna och också fått stöd av övriga borgerliga partier för de avgångskrav man har riktat mot infrastrukturminister Anna Johansson, inrikesminister Anders Ygeman och försvarsminister Peter Hultqvist.

De två förstnämnda ministrarna har i det här läget själva valt att lämna regeringen. Särskilt prekärt har läget blivit för infrastrukturministern, detta för att tjänstemän på hennes departement inte förde vidare den information de fick i det här ärendet. Hur som helst är det en märklig ordning att ett ansvarigt statsråd inte informeras (och får fatta beslut) i ett så viktigt ärende, faktiskt också att statsministern överlåter hanteringen åt berörda statsråd, dessutom alltså i en ordning som saknar befälsfunktion. Som en jämförelse: när min hustru, Birgitta Dahl, var miljö- och energiminister, hade hon initiativrätt också i de mängder av miljöfrågor som låg under ministrar på andra departement, till exempel industri-, bostads-, jordbruks- och kommunikationsdepartementen. Statsråden där kunde självfallet argumentera för andra beslut hos statsministern, Ingvar Carlsson, men miljö- tillika energiministern informerade också själv statsministern om sådana och andra viktiga frågor.

Själv skulle jag också gärna se en granskning av vilka som ursprungligen drev igenom de privatiseringar av offentlig verksamhet, vilka nu har fått så beklagliga effekter.

Den hittillsvarande inrikesministern Anders Ygeman blir nu i stället ordförande i den socialdemokratiska riksdagsgruppen. Därmed finns han kvar i politikens centrum – man bör komma i håg att han ofta har utpekats som nästa socialdemokratiska partiledare.

Kvar i regeringen stannar försvarsminister Peter Hultqvist, vars huvud oppositionen uppenbart vill se på ett fat, detta trots att han är en utomordentligt kapabel försvarsminister och i det aktuella fallet, där han inte har mer än ett begränsat ansvar, omedelbart har agerat med all önskvärd kraft. Trots detta framhärdar oppositionspartierna i sitt avgångskrav, vilket nog får ses som ett uttryck för deras önskan att till varje pris skadskjuta regeringen. Återstår att se om den allmänna opinionen gillar eller genomskådar detta, också om alla borgerliga ledamöter verkligen röstar efter partipiskan. Märk att till exempel det oberoende liberala flaggskeppet Dagens Nyheter i sin huvudledare i dag skriver: ”Vad gäller Peter Hultqvist är misstroendet svårbegripligt. Försvarsministern var visserligen tidigt informerad. Men det är inte hans primära uppgift att koordinera andra. Inget tyder på att frågan har hanterats fel på försvarsdepartementet.”

Statsministern har i det läge regeringen har hamnat i agerat både snabbt och klokt.

Ny infrastrukturminister blir den förutvarande gruppledaren Tomas Eneroth.

Ny inrikesminister blir Morgan Johansson.

Ny migrationsminister blir Helen Fritzon.

Ny hälso- och idrottsminister blir Annika Strandhäll, vilket inte har med den aktuella regeringskrisen att göra – företrädaren, Gabriel Wikström, är sjukskriven och avgår av hälsoskäl.

Jag noterar med gillande att ommöbleringen av den socialdemokratiska delen av regeringen innebär ett steg åt vänster.