Sommar i P1 med Bahar Pars

Mest känd är Bahar Pars för rollen som den iranska grannen Parvaneh i Hannes Holms lysande filmatisering av Fredrik Backmans roman ”En man som heter Ove”. Läs gärna min recension under Kulturspegeln, Film.

Men jag känner också till henne som utmärkt skådespelerska i till exempel Henrik Ibsens ”Hedda Gabler”, när den gavs på Uppsala stadsteater, fortfarande ledd av Linus Tunström – även av den finns recension på Kulturspegeln, fast under Teater.

Hon är gift med Linus Tunström och har barn med honom, men det faktum att hon under hans tid som teaterchef fick framträdande roller på vår stadsteater har ingenting med nepotism att göra. Jag har för övrigt läst att hon återvänder till teatern i Uppsala i höst då han inte längre finns kvar där.

I hennes ”Sommar” i dag spelar Tunström heller inte någon framträdande roll – men han förekommer som medföljande make i historien om när hon är på väg till Oscarsgalan, där ”En man som heter Ove” var nominerad i kategorin ”Bästa utländska film”. Fast den här historien handlar mer om när hon hade glömt passet (men lyckades få tag på det med hjälp av en syster) inför resan till USA, Trumps nya restriktioner mot att släppa in folk av till exempel iransk härkomst och hennes egen märkliga galaklädsel.

Hennes egen bakgrund är inte en värld full av röda galamattor. Hennes föräldrar kom till Sverige som flyktingar från ayatollornas Iran – hon själv är född samma år som den iranska revolutionen genomfördes, och föräldrarna – men även hon som snart kunde bättre svenska än de – hade länge anpassningsproblem i sitt nya samhälle.

Hon förstod snart, att det inte var allom givet att bli accepterad, om man inte var svensk, vilket senare också hennes utseende vittnade om. Hon odlade därför bara intressen som hon själv genuint gillade – mamman sa oroligt: ”Hon vill bara lära sig saker hon tycker om.”

Det här ledde både till skolk och på kvällarna vistelser i stockholmsmiljöer där en ung, dessutom vacker flicka kunde ha råkat mycket illa ut. Det hände att mamman måste hämta henne. Men varför skulle hon plugga?

Fast när det blev dags för gymnasiet, skärpte hon sig – men även det bröts när hon mer intresserade sig för den skrotfärdiga gamla Porsche hon hade lyckats köpa än för studierna. Ändå lyckades hon ta studenten. Många familjemedlemmar och släktingar kom för att hylla henne på skolgården, detta trots att hon inte ville ha något firande.

Vad skulle hon nu göra (mer än kedjeröka)? Hon drogs till teatern, inte minst Ingmar Bergman, även i hans egenskap av filmmakare, och lyckades också komma in på Dramatens elevskola. Och här inleddes hennes klassresa. Hon ville spela, regissera och skriva, men ingenting blev riktigt som hon ville, och även inom teatern fanns en tendens att reducera henne till att spela rollen av invandrare/utlänning – hon erbjöds till och med att spela persiska. Här kom Linus Tunström in i hennes liv – han såg hennes drivkrafter och kreativitet. Hon gick på sin magkänsla och började också regissera och göra egna filmer, även alltså själv göra filmroller.

Och i slutet av sitt ”Sommar”, innan hon låter sin mamma säga några ord, sammanfattar hon sin livshållning med Karin Boye-citatet om att möta livet vapenlös.

Bahar Pars börjar musikdelen av sitt sommarprogram med en annan invandrartjej, Loreen med eurovisionsvinnande ”Euphoria” och avslutar med Nina Simone (igen!) och ”Feeling Good”. Bland dem hon i övrigt spelar finns ”Vitamin String Quartet” (med Michael Jacksons ”Billie Jean”), Roxette (”Listen To Your Heart”), Leila K, 2Pac, Beyonce och Grace Jones, men också Lisa Ekdahl (”Flyg vilda fågel”) och Georg Friedrich Händel (”Rinaldo”).