Finland: Ska Samlingspartiet få ny ordförande?

Kokoomus (Samlingspartiet) halkade i senaste valet ner från förstaplatsen i opinionsmätningarna till en andraplats, och numera ligger partiet på tredje plats – störst är Sosialidemokrratinen Puolue (Socialdemokratern), medan valvinnaren och regeringsbildaren Suomen Keskusta (Centern) har halkat ner på en andraplats.

Samlingspartiet, med förre statsministern Alexander Stubb som ledare, är i regeringskoalition med Centern men har uppenbart inte lyckts göra någon återhämtning. Och det här har lett till att Stubb i inrikesminister Petteri Orpo har fått en utmanare till posten som partiledare.

Helsingin Sanomat har i ett par omgångar låtit TNS Gallup mäta kandidaternas popularitet. Under vecka 16 var läget ganska jämnt bland väljarna i gemen, 16 procent för Stubb och 14 procent för Orpo. Men bland Samlingspartiets egna väljare ledde då Stubb med 34 procent mot Orpos 17 procent.

Men debatten om partiledarskapet ändrade bilden.

Av väljarna i gemen stöddes Stubb i vecka 18 bara av 10 procent, Orpo av 34 procent. Men ännu mer intressant är det att samma tendens finns hos Samlingspartiets egna väljare: 19 procent av dem vill ha kvar Stubb, medan 30 procent förfedrar Orpo.

Åt helvete med hela Melodifestivalen!

18 länder tävlade i den första semifinalen i årets Eurovision Song Contest. 15 av bidragen framfördes på engelska, ytterligare ett på både grekiska och engelska. Men varken Greklands bidrag eller det på bosniska sjungna bidraget från Bosnien och Hercegovina gick vidare till finalen. Till den gick dock ett bidrag, framfört på franska, vidare – märkligt nog var det Österrikes bidrag som sjöngs på franska. Taktik eller förnedring – välj själva när det gäller till exempel stormakten Rysslands bidrag, framfört på engelska.

Den musikaliska utslätningen var lika påtaglig som den språkliga. Melodierna hade knappast några nationella eller kulturella särdrag. I dag skickar de deltagande länderna sådana bidrag till tävlingen, som de tror kan göra sig gällande i en alleuropeisk tävling i kommersiell musik.

I den mån de framträdande bidragen ändå hade några musikaliska förtjänster, gjorde den färg/ljus- och rökridådränkta scenen i Globen mesta möjliga för att dölja dessa. Det Sveriges Television åstadkom i den vägen i går hör till det värsta jag har sett i mitt ganska långa liv.

Sverige, som av kända skäl inte tävlade i gårdagens uttagningsomgång, förekom ändå där – svenska låtmakare har som vanligt skrivit flera andra länders bidrag. Enligt min mening borde så väl sångartist som kompositör och textförfattare komma från det land tävlingsbidraget representerar.

Varför just de tio bidrag, som gick vidare, gjorde det är inte hel uppenbart. Var till exempel Íslands bidrag så mycket sämre än några av de andra som nu gick vidare? Gréta Salóme sjöng ju också på engelska.

Andra åtaganden gör att jag slipper se både den andra semifinalen och slutuppgörelsen.

Men det gör inget – ingen annan kommer heller att minnas bidragen där.

Jag önskar att jag också kunde förtränga minnet av Petra Mede och Christer Björkman.

Danmark: En ny storleksordning mellan partierna på vänstersidan etableras

Vi startar som vanligt med resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Voxmeters senaste mätning, för Ritzau den 8 maj, ger följande resultat:

Socialdemokratiet 25,5 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 3,9 procent
Enhedslisten 8,6 procent
Alternativet 7,5 procent
Venstre 18,9 procent
Dansk Folkeparti 19,9 procent
Konservative Folkeparti 3,1 procent
Liberal Alliance 8,1 procent

Gallups senaste mätning, för Berlingske den 5 maj, ger följande resultat:

Socialdemokratiet 25,4 procent
Radikale Venstre 5,0 procent
Socialistisk Folkeparti 3,8 procent
Enhedslisten 7,4 procent
Alternativet 7,6 procent
Venstre 19,0 procent
Dansk Folkeparti 18,9 procent
Konservative Folkeparti 3,9 procent
Liberal Alliance 7,6 procent

Sammanvägningen av dessa och andra mätningar i Ritzau Index, som görs av nyhetsbyrån Ritzau, ger nu följande resultat:

Socialdemokratiet 25,6 procent
Radikale Venstre 4,7 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 8,4 procent
Alternativet 7,2 procent
Venstre 18,4 procent
Dansk Folkeparti 19,9 procent
Konservative Folkeparti 3,1 procent
Liberal Alliance 7,6 procent

Socialdemokratiets klättring upp mot sitt valresultat tycks ha avstannat. På vänstersidan är uppstickarna, yttervänsteralternativet Enhedslisten och det mer mittenbetonade Alternativet, uppstickarna, som nu tävlar med varann om att vara störst.

På högersidan tävlar regeringspartiet, det borgerliga Venstre, om att vara störst med populistiska Dansk Folkeparti, men de senare partiet har i de flesta mätningar ett övertag.

Ge fan i att försöka göra författare politiskt korrekta!

Jan Lööf är en av mina favoriter. Först som serieskapare – jag publicerade under min tid som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) hans ”Felix” som fortsättningsserie. Sen har jag läst och skrivit om en hel rad av hans barnböcker. Mer om detta finns att läsa dels under Kulturspegeln, Serier, dels under Kulturspegeln, Barnkultur.

Jag har noterat, att det har funnits en kritik mot honom för att hans serier och barnböcker alltför ensidigt handlar om pojkar/män, men jag har accepterat hans förklaring till detta: Han tycker att han helt enkelt är för dålig på att rita tjejer.

Nu har det utbrutit ett ännu större kackalorum kring eventuell nyutgivning av två av hans mycket sålda och lästa böcker. Hans förlag, Bonnier Carlsen, har som villkor ställt, att Lööf gör om ”Ta fast Fabian” och ”Morfar är sjörövare”. I den förra ska han bland annat rita om en svart trumslagare, som på scen är iförd infödingsdräkt. I den senare finns det bland annat en arabstereotyp, som förlaget tydligen tror kan stöta invandrare från arabvärlden i vid mening. Den gemensamma nämnaren är enligt förlaget stereotypa skildringar av andra kulturer.

Nu tror jag inte att Jan Lööf är det minsta rasistisk – här är det förlaget som inte förstår den borne serietecknarens maner att arbeta med stereotyper. I fallet trumslagaren fanns han faktiskt på riktigt – han är död sen 30 år men hette Rebop Kwaku Baah – och uppträdde tydligen så där när han, bland annat ihop med Jan Lööf, spelade på scen.

Tyvärr har den här censurmentaliteten drabbat också till exempel Stina Wirséns ”Lilla hjärtat”, Hergés ”Tintin i Kongo” och Bertil Almqvists ”Barna Hedenhös”, för att inte tala om alla återutgivna barn- och ungdomsklassiker.

I fallet Jan Lööf har varken han själv eller förlaget ändrat sig, så i värsta fall försvinner två skapelser av Lööf från bokhandelsdiskarna. För egen del tycker jag att han trots detta är obegripligt trogen sitt gamla förlag, och jag skulle gärna se att han bytte förlag.

Men samma tendens finns i dag hos Bonnier Carlsens främste konkurrent, Rabén & Sjögren, som ju numera kallar Pippis pappa, negerkungen, för söderhavskungen.

Isabella Lövin ersätter Åsa Romson som språkrör i Miljöpartiet

Jag var under en period sammankallande i Ordfronts valberedning och jag har under lång tid prenumererat på tidskriften Ordfront – gör det fortfarande – och har genom åren köpt många av förlagets böcker. Den just nu högaktuella Isabella Lövin gav 2007 på Ordfronts förlag ut miljödebattboken ”Tyst hav”. Dock har jag aldrig träffat henne personligen.

Hon lät sig värvas till Miljöpartiet och kandiderade där för en plats i och fick också det i EU-parlamentet. Där gjorde hon ett bra jobb för sitt specialområde, havsmiljön. Men när Miljöpartiet bildade koalitionsregering med Socialdemokraterna övergick hon till inrikespolitiken och blev biståndsminister.

När hon nu har utsetts till kvinnligt språkrör i Miljöpartiet, kommer hon att tvingas bli mer av allmänpolitiker, en som måste vara beredd att svara på frågor om alla delar av Miljöpartiets politik. Det återstår att se hur hon klarar det, men åtminstone Miljöpartiets valberedning tycks vara övertygad om hennes kompetens även på den punkten.

Vid sin sida, som manligt språkrör, får hon kvar Gustaf Fridolin, och risken finns ju då att han genom sin vana och sin svada kommer att framstå som partiledaren (i bestämd person).

På sätt och vis är det en märklig utveckling, att Fridolin, som ju gjorde en del tabbar i samband med Mehmet Kaplans fall, får sitta kvar, medan vice statsministern och miljöministern Åsa Romson får lämna sin plats som språkrör. Jag säger inte att hon har varit felfri eller inte gjort tabbar, men också i det ideologiskt så jämställda Miljöpartiet är det alltså det kvinnliga språkröret som offras.

Jag har full förståelse för Åsa Romsons beslut att då lämna regeringen.

Norge: En opinionsmätning som i viktiga avseenden går rakt emot den förra

I en opinionsmätning, gjord av Norstat för Vårt Land fick Arbeiderpartiet ett sämre resultat än på länge. Nu har det kommit ytterligare en norsk undersökning, som visar en helt annan tendens, Norfaktas partisympatigallup för Klassekampen och Nationen.

Också för det ledande regeringspartiet Høyre är resultatet i det här fallet ett helt annat. Rubriken över en nyhetsartikel om det här i Dagens Næringsliv lyder: ”Smell for Høyre i ny målning”. Partiet minskar i den här mätningen med hela 4,0 procentenheter till 20,5 procent. I stortingsvalet 2013 fick partiet 26,8 procent av rösterna.

Regeringspartnern Fremskrittspartiet ökar i den här mätningen med 1,4 procentenheter till 17,4 procent, vilket är högre än de 16,3 procent partiet fick i stortingsvalet 2013.

Deras parlamentariska stödparti, liberala Venstre, minskar med 0,7 procentenheter till 4,9 procent. I valet fick partiet 5,2 procent.

Kristelig Folkeparti, som också är stödparti åt regeringen men som diskuterar sidbyte, får 5,0 procent, en minskning med 0,1 procentenheter. I valet fick partiet 5,6 procent.

Det mittenparti, som ingick i den förra rödgröna regeringen och nu är i opposition, Senterpartiet, ökar med 0,7 procentenheter till 6,1 procent mot 5,5 procent i valet.

Navet i den förra regeringen, Arbeiderpartiet, nu i opposition, ökar i den här mätningen med 0,7 procentenheter till 36,0 procent. I valet fick partiet 30,8 procent.

Det tredje koalitionspartiet i den förra regeringen, Sosialistisk Venstreparti, ökar med 1,1 procentenheter men befinner sig i den här mätningen med 3,7 procent alltså under fyrprocentsspärren. I valet samlade SV 4,1 procent.

Det lilla yttervänsterpartiet Rødt ökar med 1,0 procentenheter och stöds då av 2,5 procent. I valet fick partiet stöd av 1,1 procent.

Miljøpartiet De Grønne, som är blockneutralt men i kommunerna ofta samregerar med partier på vänstersidan, backar i den här mätningen med 1,2 procentenheter och hamnar då på 2,2 procent, vilket är lägre än partiets resultat i valet, 2,8 procent. Det blåser sedan en tid tillbaka motvind för MDG.

Med så skiljaktiga resultat i ett par mätningar så tätt inpå varandra är det bäst att avvakta fler opinionsundersökningar, innan man drar alltför bestämda slutsatser.

Melodikrysset nummer 18 2016

Sommarvärme redan i början av maj. Scillan blommar som vackrast i gräsmattan. Under de här förhållandena känns det helt rätt att få höra Lars Roos spela ”De sista ljuva åren”, annars mer känd i Lasse Stefanz’ version. Den här ljudillustrationen skulle leda oss till kryssvaret år.

Fast som en påminnelse om min höga ålder spelade ju Anders Eldeman också Beethovens ”Ödessymfonin”.

Men om jag ska ta också det som beredde mig lite huvudbry:

Will Smith, han som sjöng ”Switch”, kan jag inte påminna mig att jag har hört förut. Men när jag hade fått både inledningsbokstaven W och avslutningsbokstaven L i hans förnamn, var det ju lätt att gissa vad det skulle bli. Sen kombinerade jag det förmodade förnamnet med ledtrådarna hollywoodskådespelare och rapartist, och si, det blev Will Smith.

Det andra jag hade lite trubbel med var ”99 Luftballons”. Jag kom i håg melodin men mindes inte vem som sjöng den. Jo, Nena. Och de två bokstäver av fyra jag fick ut med hjälp av lodräta svar ledde mig till att siffrorna i titeln måste vara nior.

Det tredje jag fick grubbla över var en låt vi hörde i Lennart Palms version: ”Lilla fågel blå”, skapad av Staffan Hellstrand.

Något annat hade jag inte de här svårigheterna med.

För visst var det Little Jinder vi hörde i första delen av krysset, och det hon sjöng var tydligen ”Super 8″.

Ännu lättare var det att komma i håg Siw Malmkvists insjungning av Peter Himmelstrands ”Mamma är lik sin mamma”. Hon gjorde den 1968, och året därpå gjorde hon den tyska version vi fick höra i krysset, ”Frauen sind doch nur Frauen”.

Därmed är vi definitivt inne på ämnet låtar som slog. En annan sådan var ”We Are All the Winners” som Nick Borgen kom tvåa med i Melodifestivalen 1993.

Min personlig musiksmak är dock riktad åt annat håll, så Otis Redding finns i motsats till de två senast nämnda artisterna i min egen skivsamling. I dag spelade Eldeman ”Sittin’ On the Dock of the Bay”.

Tre frågor kvar, alla knutna till filmer.

Den första ljudillustrationen kom från Edvard Perssons film från 1936, ”Söder om landsvägen”.

Och de två övriga var hämtade ur utomordentliga barnfilmer.

Vi fick höra en instrumental version av ”Du käre lille snickerbo”, som är knuten till Emil i Lönneberga.

Och så spelade Art Garfunkel ”Bright Eyes”, som förekom i ”Den långa flykten”, som i sin tur byggde på Richard Adams’ bok från 1972. Läs den gärna! Det djur Eldeman efterlyste och som boken handlar om är kanin.

Själv ska jag avsluta morgonpasset med en extra kopp kokkaffe, en del av livet på landet.

Katzenjammer på dagis

Eva Bergströms (text) och Annika Samuelssons (bild) ”Snurran på förskolan” (En bok för alla, 2016, i original på Bonnier Carlsen, 2011) handlar om kattungar som inte kommer överens men dess ärende är helt uppenbart att visa, att förskolebarn ibland blir osams men att de också kan bli vänner igen.

Snurran är en svart kattunge som har blivit ovän med och konkurrent till forna kompisen Saltis, som har ljus päls. Rivaliteten gäller dels om vem som ska få leka med de gråpälsade Sussi, Pussi och Tussi, dels om vem som ska få leka med nya hinken och spaden, även om vem som ska få använda gungan och den fina trehjulingen. Dagisfröken (en katt med bröst av människotyp!) försöker medla, men de båda arga småkatterna får rivet skinn och måste få plåster.

Det här kriget pågår länge, så länge att dagisfröken blir innerligt trött på det.

Men så en dag hittar Saltis en stor gren och säger ”Titta vad jag har hittat!” och sen ”Ska vi leka med den?”.

Och det vill Snurran.

Boken slutar med följande:

”Det är roligt att leka.
Särskilt med sin bästa kompis.
Kom ihåg det.”

Sångbok för de minsta

Linne Bies ”Leos sångbok” (En bok för alla, 2016, ursprungligen utgiven på svenska av Berghs förlag, 2008) är en fin första sångbok för de små, dessutom med stora och tydliga bilder, lätta att uppfatta för de barn mamma eller pappa eller någon annan ska sjunga de här sångerna för.

Boken är till ursprunget holländsk och hette när den kom ut 2008 ”Het liedjesboek van kleine Leon”. Mycket av det som finns i barnvisematerialet i Sverige är lån/översättningar från andra språkområden, och, för att ta några visor som finns i den här boken, ”Broder Jakob”, ”Min hatt den har tre kanter” och ”Lilla snigel” kan säkert vara kända också i Holland.

Men i stället för ”översatt av” står det i den här boken ”sammanställd av” Linda Pelenius, och jag tror att det här betyder något, nämligen att delar av en sångtext, ibland hela texten, har bytts ut för att passa bilden.

Jag vet för all del inte, om Jujja och Tomas Wieslanders ”Hej vädret” är känd också i Holland, men i några andra fall är det helt uppenbart att en avvikelse från den kända svenska text som återges har med anpassning till bilden att göra. Ett solklart exempel är när ”Lunka på” blir ”Mumsa på”. Och när ”Små grodorna” blir ”Små ankorna” är det här helt uppenbart, och just i det fallet har det här greppet den uppenbara nackdelen, att man lär en rad småbarn sjunga fel text till en mycket känd barnvisemelodi.

Nu är den här sångboken för de små i sin svenska dräkt i det stora hela mycket trevlig, så tolka inte det här som att jag vill varna för den.

Den är inte försedd med noter, men långt ifrån alla småbarnsföräldrar behärskar ju ändå sådana, och alla sångerna går ganska lätt att hitta i insjungningar på nätet – googla på sångtitel eller i förekommande fall på sångens originaltitel.

Norge: Arbeiderpartiet tappar stöd

I en ny opinionsmätning, gjord av Norstat för Vårt Land får Arbeiderpartiet ett sämre resultat än på länge.

Det ledande regeringspartiet Høyre ökar däremot med 4,3 procentenheter till 26,1 procent. I stortingsvalet 2013 fick partiet 26,8 procent av rösterna.

Regeringspartnern Fremskrittspartiet backar med 1,5 procentenheter till 17,3 procent, vilket ändå är högre än de 16,3 procent partiet fick i stortingsvalet 2013.

Deras parlamentariska stödparti, liberala Venstre, ökar med 0,5 procentenheter till 4,7 procent. I valet fick partiet 5,2 procent.

Kristelig Folkeparti, som också är stödparti åt regeringen men som diskuterar sidbyte, får 5,2 procent. I valet fick partiet 5,6 procent.

Det mittenparti, som ingick i den förra rödgröna regeringen och nu är i opposition, Senterpartiet, ökar med 0,9 procentenheter till 6,5 procent mot 5,5 procent i valet.

Navet i den förra regeringen, Arbeiderpartiet, nu i opposition, minskar med hela 3,8 procentenheter till 30,8 procent – i valet fick partiet också 30,8 procent.

Det tredje koalitionspartiet i den förra regeringen, Sosialistisk Venstreparti, ökar med 1,1 procentenheter och befinner sig med 4,5 procent alltså även i den här mätningen över fyrprocentsspärren. I valet samlade SV 4,1 procent.

Det lilla yttervänsterpartiet Rødt ökar med 0,4 procentenheter och stöds då av 2,0 procent. I valet fick partiet stöd av 1,1 procent.

Miljøpartiet De Grønne, som är blockneutralt men i kommunerna ofta samregerar med partier på vänstersidan, backar i den här mätningen med 1,5 procentenheter och hamnar då på 2,1 procent, vilket är lägre än partiets resultat i valet, 2,8 procent.

Arbeiderpartiets kraftiga nedgång är inte alldeles lätt att förklara, men valforskaren Frank Aarebrot pekar på ett par saker som kan ha spelat roll för det här bakslaget. Norsk politik är inne i en period av kompromisser, bland annat i frågan om flyktingar/invandrare. Och i debatten om arbetslöshet, annars en politisk vattendelare, har det rått stiltje under den senaste tiden.

En del regionala partisympatiundersökningar under senaste tiden har dock visat uppgång för Arbeiderpartiet, så det är väl bäst att avvakta fler mätningar, innan man drar alltför bestämda slutsatser.