Norge: Orkla Foods backar för opinionen i Norge

Jag har skrivit om hur ett av Nordens största konsumentvaruföretag, Orkla, rationaliserar genom att flytta produktion till näraliggande länder och ibland, som en följd därav, lägga ner mindre och samtidigt för ineffektiva enheter.

Produktionen av ketchup och dressing skulle till exempel flyttas till Felix-fabriken i Fågelmara i Sverige, vilket skulle ha betytt att en av företagets två fabriker i norska Rygge skulle läggas ner.

Nu blir det inget av med den saken.

Förklaringen till det här är med all säkerhet opinionstrycket på hemmaplan.

Estland: Centerledaren Savisaar tänker kandidera till posten som president

I en artikel i Keskerakonds (Centerpartiets) tidning Kesknädal (Onsdag) deklarerar partiledaren Edgar Savisaar, att han tänker kandidera till posten som Estlands president. Det förvånar knappast någon, men den här artikeln innehåller ett par saker, värda att notera.

Till det intressanta hör, att Savisaar nämner och förtalar nästan alla andra kända kandidater, dock inte den reformpartistiska utrikesministern Marina Kaljurand. Det är lätt att begripa varför: Kaljurand är ju av rysk härkomst, och Savisaars parti, Keskerakond, lever i stor utsträckning på stödet från de ryska väljarna.

Däremot får hans konkurrent om ordförandeposten i det egna partiet, Kadri Simson, en hurring för att hon har påpekat, att det kanske inte är så lätt att kandidera som president, när man har blivit avstängd från posten som kommunal ledare i huvudstaden.

Så striden om ledarskapet i Centerpartiet är ingalunda bilagd…

Danmark: Socialdemokratiet nu över sitt valresultat

Vi startar som vanligt med resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 4,6 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Voxmeters senaste mätning, för Ritzau den 1 maj, ger följande resultat:

Socialdemokratiet 26,7 procent
Radikale Venstre 4,0 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 8,1 procent
Alternativet 7,3 procent
Venstre 17,9 procent
Dansk Folkeparti 20,4 procent
Konservative Folkeparti 2,3 procent
Liberal Alliance 9,3 procent

Sammanvägningen av denna och andra mätningar i Ritzau Index, som görs av nyhetsbyrån Ritzau, ger då följande resultat:

Socialdemokratiet 25,7 procent
Radikale Venstre 4,9 procent
Socialistisk Folkeparti 4,5 procent
Enhedslisten 8,7 procent
Alternativet 6,9 procent
Venstre 18,0 procent
Dansk Folkeparti 20,2 procent
Konservative Folkeparti 3,8 procent
Liberal Alliance 7,5 procent

Socialdemokratiet är i Voxmeters senaste mätning aningen större än i 2015 års val. Partiet tycks ha tagit röster dels från andra partier på vänstersidan – dock undantaget Alternativet, som växer. Det borgerliga regeringspartiet Venstre ligger märkbrt under sitt valresultat. På den borgerliga sidan är det Liberal Alliance som har växt sen valet.

Första maj: Var var alla ni andra som också har ert hjärta till vänster?

Första maj blev en vändpunkt. Åtminstone väderleksmässigt – nu är vårvärmen här.

Politiskt är det kärvare. Miljöpartiets galopperande kris har med full kraft drabbat också dess samarbetspartner i regeringen, men socialdemokratins kris har varat för länge för att inte också vara självförvållad. Jag är historiematerialist, men om jag ska använda bildspråk, tror jag partiets kris har att göra med att partiet under en lång period ser ut att ha förlorat sin själ. De röda fanorna plockas fram igen till Första maj, men allt färre samlas bakom dem, och jag tror inte att det beror på fanornas röda färg.

I Uppsala hade Vänsterpartiet, om jag får tro Upsala Nya Tidning, tre gånger så många deltagare i sitt tåg. Och också i Göteborg hade Vänstern, om jag får tro Dagens Nyheter, fler deltagare än (S), som ändå hade Stefan Löfven som talare. Jag har minnen av de fantastiska möten Olof Palme en gång i världen hade i Göteborg.

Det här har inget att göra med att Stefan Löfvén och, i fallet Uppsala, Gabriel Wikström, skulle vara usla talare, låt vara att Olof Palme var ett strå vassare.

Folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister Gabriel Wikströms tal möttes gång på gång, bortsett från passusen om flyktingkrisen (som ändå inte innehöll någon främlingsfientlighet), av gillande applåder, och jag önskar verkligen, att ännu fler hade kommit på mötet – det var långt fler där än i tåget – och hört budskapet, sådant som fler offentliganställda, 90-dagarsgarantin för unga arbetslösa och ett absolut nej till de skattesänkningar de borgerliga ständigt predikar.

Fast det allra mest glädjande med hans tal var enligt min mening, att socialdemokratin nu ideologiskt knyter an till partiets tema från palmeepoken, ökad jämlikhet. Jämlikhet är socialdemokratins hjärtefråga och särmärke, säger jag som i slutet av 1960-talet satt i sekretariatet för partiets och LOs av Alva Myrdal ledda jämlikhetsgrupp. Tryck upp vår gamla rapport igen, studera och läs – samhällsutvecklingen under senare år har på nytt gjort jämlikhetsbudskapet brännande hett.

Och jag har faktiskt förhoppningar, detta för att så många andra socialdemokratiska Första maj-talare runt om i landet också pläderade för ökad jämlikhet. Det här måste ha funnits med i de talarstolpar partiexpeditionen brukar sända ut till alla talarna.

Jämlikhetstemat fanns med också i de två rent lokala Första maj-talarnas anföranden, båda uppskattade av publiken genom stormande applåder.

Maria Gauffin Röjestål från LO-distriktet höll ett tal som vi i publiken tog till vårt hjärta, både därför att hennes anförande handlade om personliga hot från högerextrema och om modet och plikten att stå rak.

Även Gustaf Silenstam från SSU-distriktet visade sig vara en utmärkt och engagerande talare. Också hans tal avbröts av applåder, inte minst när han slog fast den moraliska plikten att fortsatt ta emot människor på flykt.

I publiken skymtade jag, längre bak, bland annat min gamle vän från Laboremus-tiden Per Silenstam – och kanske fanns också hans bror Erik där, fast jag inte såg honom. Deras far, som var prost i Värmland, lär en gång vid ett besök i Uppsala ha hört mig, som då var Laboremus-ordförande, i en stor offentlig debatt i Universitetets sal X och till Per ha sagt något mycket berömmande om mig som debattör. Jag kan nu kvittera genom att säga något berömmande om en yngre Silenstam.

Eftersom mina ben numera inte orkar med några långa marscher, ännu mindre marscher i uppförslut, avstod jag även i år från att gå i Första maj-tåget. Birgitta gick däremot i tåget, så jag satte mig på första raden i Parksnäckan och läste Aftonbladet medan jag väntade på tågets och hustruns ankomst. Jag markerade också en plats åt henne på min vänstra sida.

Före henne kom emellertid Gabriel Wikström och de andra talarna samt folk från Arbetarekommunens ledning, och Gabriel Wikström tog platsen närmast intill den jag hade vikt åt Birgitta. Men först kom han fram och hälsade och berättade också det jag redan visste, att han här om dan – på kungens födelsedagsmottagning – hade haft ett samtal med Birgitta om lokala saker som kunde vara bra att veta inför Första maj-talet. (Då ska man veta, att Gabriel under sin studietid tillbringade ett par år i Uppsala, som alltså inte är nytt för honom.)

På min högra sida placerade sig en ung dam, som presenterade sig genom att säga, att ”ja, vi har ju båda varit redaktörer för Libertas”. Libertas är alltså Socialdemokratiska studentförbundets tidskrift, och hon heter Madeleine Bengtsson. Jag måste då säga, att jag, trots att jag betalar medlemsavgift i Laboremus, inte får Libertas, vilket betyder att jag inte vet, hur den tidning hon gör numera är. Hon lovade kolla det här och att ordna, så att jag får mitt gamla skötebarn, och jag tror henne, en så aktiv åhörare hon var under hela Första maj-mötet.

Till höger om henne satt, åtminstone periodvis, Emmy Sjöblom, som är Uppsala arbetarekommuns nya ombudsman. Vi har setts på arbetarekommunmötena och på distriktskongressen och hejar även om vi egentligen inte känner varann. Jag har frågat Peter Gustavsson, som är arbetarekommunens ordförande, om vem hon är och hur det går, och han verkar mycket nöjd med vår nya, blott 27-åriga ombudsman. Att jag inte tidigare känner henne beror på att hon bor i Gustavsberg och tydligen dagligen pendlar; hon har tidigare varit SSU-ordförande på Värmdö. När jag googlar på henne, ser jag, att hon tidigare har arbetat på Fotografiska museet, vilket förklarar en sak: Nästan jämt, när jag ser henne, nu senast på Första maj, fotograferar hon med en hyggligt avancerad kamera.

Jo, hon tog bilder av mig och Birgitta också, nu på Första maj.

Sång och musik hör också till Första maj. Tåget marscherade anfört av musik, och mötet öppnades med ”Arbetets söner”. Och så avslutade vi genom att sjunga ”Internationalen”.

Att det här plus de röda fanorna skulle skrämma bort några tror jag inte ett dugg på.

Men kanske skulle det bli fler mötesdeltagare, om vi inte envisades med att förlägga vårt möte till Parksnäckan långt inne i Stadsparken. Inget fel på Parksnäckan, men nog vore det lättare att locka spontanlyssnare, om vi i stället hade vårt Första maj-möte på något ställe, där förbiflanerande hade en chans att lyssna och kanske ansluta.