Cider med Rosie som TV-film

Den brittiske författaren Laurie Lee gav 1959 ut en självbiografisk roman med titeln ”Cider with Rosie”. Den gavs 1961 ut på svenska, på Bo Cavefors förlag och i översättning av Pelle Fritz-Crone och kallades då för ”Cider med Rosie”. Själv läste jag den när den 1970 gavs ut i pocket i samma förlags BOC-serien. Jag tyckte då att den var en utomordentlig roman och minns den fortfarande som sådan.

Nyligen visade Sveriges Television den senaste filmversionen av den, gjord 2015 av BBC One. Den är naturligtvis inte helt identisk med boken, men handling, miljö och agerande är desamma. Manusförfattare är Ben Vanstone, men han följer förstås hyggligt handlingen i bokoriginalet av Laurie Lee. Och regissören, Philippa Lowthorpe, har gjort ett på det hela taget mycket bra jobb.

Ett av problemen de som har gjort filmen har ställts inför är att Lees historia utspelas i olika tidsepoker, vilket förstås kräver, att de huvudagerande spelas av olika skådespelare i adekvat ålder. Laurie Lee själv, även med smeknamnet Loll, spelas sålunda av Georgie Smith och Archie Cox. Isabella Polkinghorne spelar Jo som ung och Maya Garber spelar henne som tonåring. Och titelns Rosie spelas av Libby Easton respektive Ruby Ashbourne Serkis. Det är den senare vi, och framför allt Loll, ser bada naken, och det är hon som med hjälp av en flaska cider får Loll att tappa hämningarna och våga sig på sitt livs första samlag (som dock inte visas i bild).

Filmen öppnar med en överlastad hästvagn, på väg med Loll och hans familj, mamma plus tre systrar och fyra bröder (delvis hans halvsyskon) till ett nytt ställe i byn Cotswolds i Slad, Gloucestershire. Det här äger rum mot slutet av första världskriget, och pappan i familjen är inkallad. Tiden markeras också med att barnen och en lite äldre syster ute i skogen hittar en kille som håller sig gömd. Han är desertör och efterlyst, och en av historiens tragedier är att han, när han sen fångas in av militär på skallgång, skiljs från den tjej som har hunnit bli kär i honom.

Annars får vi, steg för steg, lära känna människor och miljö, också skolan barnen går i.

I den familj som står i fokus för berättelsen hoppas modern ideligen men förgäves på besök av barnens pappa, vilka trots löften om motsatsen aldrig blir av. Till slut förstår vi som ser filmen att den här pappan och maken aldrig tänker återvända.

Lugnet och idyllen balanseras också av närvaron av två ständigt grälande gamla damer, Granny Trill och Granny Wallon.

Så småningom slår den nya tidens våg in också över den här lantliga idyllen. Flickorna blir vuxna och gifter sig, den så lockande och företagsamma Rosie dock inte med Loll, som drar vidare i livet.

Söndagskvällens partiledardebatt i TV

Birgitta och jag såg förstås söndagskvällens partiledardebatt i TV.

Stefan Löfven skötte sig utmärkt, framför allt genom att gång på gång trumma in att det går bra för Sverige och att sysselsättningsgraden ökar. Det var också bra att han gång på gång avvisade de borgerligas krav om att införa mängder av låglönejobb, en ny lönenivå som därefter tämligen säkert skulle komma att permanentas.

Också vänsterledaren Jonas Sjöstedt gjorde ett antal välmotiverade attacker mot de borgerliga, avslöjade vad deras förslag skulle leda till.

Men den på den rödgröna sidan som faktiskt imponerade mest på mig, en gammal inbiten socialdemokrat, var miljöpartiledaren (den ena av två) Isabella Lövin. Hon vacklade inte en sekund om vilken sida i politiken hon hör hemma på, och hon argumenterade lugnt och genomtänkt.

Jimmy Åkesson är ju som han är, men i den här debatten fick han knappast några nya anhängare.

KDs Ebba Busch Thor tävlade med Centerns Annie Lööf om att vara mest synlig och högljudd – båda de här damerna överflyglade där Liberalernas Jan Björklund.

Ändå lyssnade jag hela tiden på dem och analyserade vad de sa.

Moderatledaren Anna Kinberg Batra har jag däremot utomordentligt svårt för. Alls inte bara på grund av hennes budskap, fast naturligtvis också det. Det jag avskyr är hennes sätt att ständigt göra försåtliga avstickare utanför det diskuterade ämnet, saker som hon har gett sig fan på att få sagda oavsett det som för tillfället står på dagordningen.

Tre nya norska opinionsmätningar

Tre nya opinionsmätningar har publicerats i Norge.

I förra stortingsvalet, år 2013, blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti – det sist nämnda partiet har dock haft en intern debatt om att byta sida, alltså i stället stödja en röd-grön regering.

I den ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och väl inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget.

Miljøpartiet De Grønne är i princip blockneutralt, även om det i en rad kommuner har samarbete på den röd-gröna sidan.

I Sentios mätning 27 maj för Dagens Næringsliv fördelar sig partisympatierna så här:

Høyre 23,3 procent (- 0,2 procentenheter sedan förra mätningen i samma serie)
Fremskrittspartiet 17,6 procent (+ 2,9)
Venstre 3,7 procent (- 1,5)
Kristelig Folkeparti 4,4 procent (- 1,7)
Senterpartiet 7,5 procent (+ 0,6)
Arbeiderpartiet 33,8 procent (+ 0,4)
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent (- 0,3)
Rødt 1,1 procent (- 0,6)
Miljøpartiet De Grønne 3,6 procent (+ 1,3)

I den här mätningen befinner sig SV över och MDG och Venstre under spärren.

MMIs mätning för Dagbladet samma dag (27 maj) ger följande bild av opinionsläget:

Høyre 22,6 procent (- 0,5 procentenheter sedan förra mätningen i samma serie)
Fremskrittspartiet 12,6 procent (- 3,2)
Venstre 5,1 procent (+ 0,4)
Kristelig Folkeparti 5,5 procent (- 0,7)
Senterpartiet 6,5 procent (+ 0,5)
Arbeiderpartiet 34,5 procent (+ 2,0)
Sosialistisk Venstreparti 4,5 procent (- 1,4)
Rødt 2,8 procent (+ 0,8)
Miljøpartiet De Grønne 3,7 procent (+ 0,5)

Också här ligger MDG under spärren.

InFacts mätning för Verdens Gang 28 maj visar följande resultat:

Høyre 22,4 procent (+- 0 procentenheter sedan förra mätningen i samma serie)
Fremskrittspartiet 14,2 procent (- 1,3)
Venstre 3,6 procent (- 0,3)
Kristelig Folkeparti 5,3 procent (- 0,2)
Senterpartiet 8,4 procent (+ 1,2)
Arbeiderpartiet 34,0 procent (+ 0,4)
Sosialistisk Venstreparti 4,6 procent (- 0,3)
Rødt 2,0 procent (+ 0,1)
Miljøpartiet De Grønne 3,2 procent (- 0,3)

Också i den här mätningen ligger Venstre under spärren. Men ännu mer intressant är det att MDG inte i någon av de här mätningarna klarar spärren. Arbeiderpartiet tycks efter att ha haft ett opinionstapp nu åter ha etablerat sig på en nivå, högre än partiets resultat i senaste valet.