The comeback girl utslagen – and she’ll never come back

5 maj 2016 15:11 | Politik | 23 kommentarer

Jag lärde känna Mona Sahlin främst under hennes tid som socialdemokratisk partisekreterare (1992-1994). När hon i samband med Göran Perssons avgång nämndes som tänkbar partiordförande, skrev jag här på bloggen (23 oktober 2006) ett inlägg, ”Partiledarfrågan – en fråga om riktning, inte bara person”, som så småningom fick stor spridning via andra media, bland annat en helsidesintervju med mig i Aftonbladet. Om just Mona Sahlin skrev jag på bloggen följande:

Mona Sahlin, som tycks återkomma som en av de mer seriösa kandidaterna, har en hel del av den personliga utstrålning, som Pär Nuder saknar.

Men politiskt är hon ett osäkert kort. Som SSUare var hon snarast traditionalist, men sen har hon mer och mer lierat sig med förnyarna (som ju numera återfinns i partiet). Mitt intryck av henne – jag har jobbat nära henne under hennes tid som partisekreterare – är att hon agerar mer efter vart hon känner att vinden blåser än efter djupt grundad övertygelse och framför allt kunskap. De gånger hon bad mig om underlag för något, ville hon aldrig läsa några vidlyftiga papper, som hon själv måste tolka; nej, korta sammanfattningar skulle det vara. Hon var ganska lat. Hon la sig praktiskt taget aldrig i vad jag som ansvarig funktionär tog upp på VU- och partistyrelsedagordningarna (vilket ju var kul för mig) utan skrev bara raskt sin namnteckning på kallelsepapperet.

Och hon var fruktansvärt oberäknelig. Det hände, att ombudsmän slog vad om huruvida hon skulle komma till ett utlovat möte eller inte. Jag har rikliga egna erfarenheter av det här. En gång bad hon mig, någon timme innan planet skulle gå, meddela återbud till ett stort kvinnomöte i parlamentet i Riga. Från de nordiska partisekreterarmötena skolkade hon ofta; jag fick åka ensam. En gång tog den danske partisekreteraren mig åt sidan och sa ungefär: ‘Enn, det här är ingen kritik mot dig. Vi uppskattar allihop dina analyser av vad som sker i svensk politik. Men vi kan ju inte ha mängder av nordiska partisekreterarmöten, där den svenska partisekreteraren inte deltar.’

Med det här vill jag säga, att det personliga slarv, som fällde henne förra gången, är bara förnamnet.

Egentligen gör det ont att behöva skriva det här – Mona är på många sätt en trevlig person, och hon har nu senast, till exempel i kärnkraftfrågan, stått för en politik jag sympatiserar med. Men i den situation partiet nu befinner sig, måste alla kort upp på bordet.”

Sen blev hon ju, dess värre, partiledare ändå, under perioden 2007-2011.

Jag har då, och senare, förstås mött henne i olika partisammanhang, och jag har gjort mitt bästa för att inte riva i de sår mitt ovan återgivna omdöme om henne säkert skapade. Men av det hon har sagt till media har jag förstått, att hennes leenden vid sådana möten inte ska tolkas som att hon har glömt och förlåtit.

Nå, det kan jag leva med.

Efter det som senast har hänt är jag mer orolig för henne, och jag hycklar inte.

När folkpartisten, numera liberalen Birgitta Ohlsson gav henne uppdraget som nationell samordnare mot våldsbejakande extremism, gladdes jag faktiskt, eftersom jag vet att Mona Sahlins engagemang på det här området är djupt och äkta.

Men huruvida hon har några verkningsfulla recept vet vi inte – hennes avgångsbesked kom kort tid innan hon skulle lämna sina förslag.

Avgången har att göra med de privata vidlyftigheter och det ekonomiska och andra slarv jag påtalade redan 2006.

Eftersom hon är föremål för en undersökning om osant intygande, bör det i det här fallet handla om det intyg, av allt att döma till innehållet felaktigt, hon skriftligt gav sin livvakt, när han var i färd med att köpa en bostadsrätt i Saltsjöbaden till ett pris som han inte föreföll vara i stånd att klara. I det här papperet uppgav hon, att han hade en inkomst om 120.000 kronor i månaden, när hans inkomst i själva verket var 43.000 kronor i månaden. Klämd på det här förklarade Sahlin att livvakten dessutom av henne fick 60.000 kronor i månaden, till vilket borde komma också av henne betalda sociala avgifter. Sammanlagt är vi då uppe i 78.000 kronor i månaden, vilket är bara 3.000 kronor mindre än det hon själv brutto tjänar per månad.

Sifferuppgifterna kommer från dagens kvällstidningar – jag vet inte om de i alla stycken är korrekta, men det här verkar vara en omöjlig ekvation.

I kvällstidningarna läser jag också, att hon har en ackumulerad skatteskuld på 215.000 kronor.

Det gamla mönstret – vi minns också den så kallade Toblerone-affären 1994, då Sahlin hade använt statens kontokort även till privata utgifter – upprepas alltså. Sahlin må ha andra förtjänster, men ekonomi, särskilt inte den egna, är inte hennes starkaste sida.

Att hon efter även det här någonsin skulle kunna komma tillbaka till något offentligt, politiskt tillsatt uppdrag är helt enkelt inte möjligt.

Privat tycker jag mest synd om henne – hon är född 1957, således bara 59 år, men vad ska hon försörja sig på tills pensionen börjar ticka in?

Men mest har hon skadat dem hon senast hade i uppdrag att värna, invandrare och flyktingar. Jag hör ända hit när Sverigedemokraterna gnuggar sina händer.

Hon verkar i alla fall själv ha begripit. att loppet nu var kört. Fast jag utesluter inte, att den minister hon sorterade under, Alice Bah Kuhnke (MP), och ytterst statminister Stefan Löfven (S) kan ha haft ett finger med i spelet, även om hon själv fick möjlighet att meddela sin avgång.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^