Statyer av historiska personer och skulpturer föreställande lekande barn?

Som mina läsare vet, ägnar jag ganska stort bloggutrymme åt olika kulturyttringar. När jag en gång i världen kom till Uppsala var det för studier som var tänkta att leda fram till ett kulturanknutet yrke, men sen kom politiken att ta över.

Det betyder inte att jag därmed släppte mitt intresse för kultur. I perioder har jag, som kommunal kulturpolitiker, också förenat dessa mina huvudintressen. 1967-1970 satt jag som socialdemokratisk ledamot i kulturnämnden, musiknämnden, Upplandsmuseets styrelse och biblioteksstyrelsen, det senare också 1970-1984.

Efter pensioneringen från jobbet på Socialdemokratiska partistyrelsen var jag åter under två mandatperioder verksam inom kulturpolitiken i Uppsala, från 2003-2009 i kulturnämnden samt dess utskott för bibliotek (senare evenemangsbidrag) samt för Stadsarkivet, även Uppsala kommuns representant i styrelsen för Folkrörelsearkivet i Uppsala län.

Att vara kulturpolitiker innebär att stödja kvalitet och mångfald, däremot inte att styra eller begränsa de uttryck kulturskapandet tar.

När det till exempel gäller bokbeståndet i ett bibliotek är det ganska lätt att begripa vad det här handlar om: Besökarna/boklånarna ska både kunna hitta mycket efterfrågade romaner, även deckare, men också svårläst lyrik.

I den allmänna diskussionen om kommunalt kulturutbud ifrågasätts sällan detta och annat som fordrar aktiva och frivilliga besök, sådant som utställningar på museerna och konserter i vårt konserthus.

Däremot verkar många medborgare ha oförblommerade meningar om sådant som hamnar i deras synfält bara för att det finns i det offentliga rummet.

Just nu pågår, främst i UNT, en inflammerad debatt om konstnären Erik Krikortz variant av en forn hyllning till arbetarnas och böndernas DDR, dock försett med ett gallermönster som inte fanns på förlagan. En del uppsalabor med egen erfarenhet av regimen i DDR har upprörts av det här konstverket, och jag kan väl säga att jag själv med min estniska flyktingbakgrund verkligen inte heller hör till den forna östtyska regimens uppbackare. Men utan att veta exakt hur konstnären har tänkt – han har inte sagt så mycket i den här debatten – är det mig djupt främmande att försöka störta en skulptur bara för att den väcker känslor.

Från mina år här i Uppsala – jag kom hit som student höstterminen 1959 – minns jag en rad inflammerade diskussioner om det offentliga rummet, allt ifrån Bror Hjorts ”Näckens polska” (storleken på könsorganet!) till skorstenen på Luthagen och nu alltså skulpturen i Slottsbacken. Också utformningen av Musikens hus – märk väl hur huset skulle se ut på utsidan.

Ibland tror jag, att den enda offentliga konst som skulle vinna de nu upprörda uppsalabornas gillande är statyer av historiska gestalter och skulpturer föreställande lekande barn.

Danmark: Inga dramatiska förändringar i partisympatierna

Folketingsvalet i Danmark den 18 juni gav följande resultat:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 4,6 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Voxmeters senaste mätning, från den 18 november, för Ritzau ger följande resultat:

Socialdemokratiet 26,4 procent
Radikale Venstre 4,6 procent
Socialistisk Folkeparti 4,0 procent
Enhedslisten 9,1 procent
Alternativet 4,6 procent
Venstre 18,6 procent
Dansk Folkeparti 22,0 procent
Konservative Folkeparti 2,9 procent
Liberal Alliance 5,8 procent

Ritzau Index, en sammanvägning av resultaten i de senaste opinionsmätningarna, ger den 16 november följande resultat:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 4,7 procent
Socialistisk Folkeparti 4,4 procent
Enhedslisten 8,5 procent
Alternativet 5,0 procent
Venstre 18,9 procent
Dansk Folkeparti 20,8 procent
Konservative Folkeparti 3,3 procent
Liberal Alliance 7,5 procent

En scenisk bur för galningar

Teterchefen Linus Tunström kände sig tvungen att inför premiären på ”La cage aux folles” på Uppsala Stadsteater säga några ord med anledning av det som just hade hänt i Paris. Knappast för att han trodde, att det förelåg något liknande hot mot premiärpubliken, utan snarare för att markera, att the show must go on inte minst för att dess innehåll har udden riktad mot människor som mördarna i Frankrike.

Och premiärpubliken applåderade, länge och väl.

Applåderna, skratten och det högljudda jublet fortsatte sen genom hela föreställningen. Också jag deltog i de här bifallsyttringarna.

Detta främst för att ”La Cage aux folles” i den här uppsättningen är lysande. Alla, allt ifrån teaterns egna skådespelare som Gustav Levin och Linda Kulle till för ändmålet inlånade skådespelare och musiker, fungerar väl. Regi, scenografi, koreografi (bland annat i väl utförda dansnummer), kostym och musik klaffar alltsammans. Det senare gäller både det här verkets paradnummer ”Vår bästa tid är nu” och allt det övriga – Jerry Herman har gjort musik och sångtexter. Och Peter Dalles svenska översättning flyter fint.

Samtidigt finns det i den här musikalen, med text av Harvey Finkelstein efter Jean Poirets pjäs med samma namn, något som lämnar mig otillfredsställd. Det kan ju bero på att jag är utpräglat heterosexuell och att uttryck för homosexualitet, något som den här föreställningen är fylld av, lämnar mig oberörd. Men det kan ju också ha att göra med att rollfigurerna i ”La cage aux folles” är så stereotypa. Inte minst gäller det svärfadern (en av föräldrarna i det par som bildas på det vanligaste sättet), vilket alltså inte ska skyllas på Göran Engman, som spelar rollen.

Nå, ändå hade jag stor glädje av att se den här föreställningen.

* * *

Bland premiärgästerna i salongen såg vi ganska många bekanta, bland annat från den politiska sfären, och då menar jag inte bara socialdemokrater. I pausen kom en gammal bekant, Christina Jutterström, fram och pratade. Det visade sig, att hon är på väg att permanent flytta tillbaka till vår och hennes egen gamla hemstad.

Efter föreställningen promenerade Birgitta och jag över Järnvägsparken till restaurang Stationen, inhyst i den gamla järnvägsstationsbyggnaden. Vi valde att äta Entreôte Café de Paris, som vanligt med lättöl till.

Melodikrysset nummer 46 2015

Det som har skett i Paris är inte bara oförståeligt utan också oförlåtligt. För egen del har jag ingen religiös tro, har således invändningar inte bara mot islam utan också mot kristendom, men det är klart att religiös fanatism, det vi alltså just har sett exempel på i Frankrike, står i en klass för sig. Det enda jag önskar är att de här mördarna, strax innan deras egna liv släcktes ut, hann förstå, att det de hade gjort inte leder till något paradis utan bara till det mörker och den förintelse de nyss har förpassat oskyldiga medmänniskor till.

Jag hade valt att stanna hemma från en socialdemokratisk distriktskongress, dit jag var inbjuden som veteran/gäst, eftersom det var lördag och Melodikrysset.

Ganska snart begrep jag av det jag hörde i radion, att sändningarna från och om Paris skulle fortsätta även under ordinarie melodikrysstid, detta dock utan att Sveriges Radio behagade meddela, när Melodikrysset i så fall skulle sändas.

Så jag gick till Melodikryssets hemsida på webben utan att få någon upplysning där heller, men sen testade jag, i precis rätt ögonblick, websändningen, och där sändes alltså programmet!

Datorn, där jag normalt söker information under sändningens gång, var nu blockerad av själva krysset, men lyckosamt nog klarade jag i dag samtliga frågor med hjälp av egna musikkunskaper, och senare har jag sökt tilläggsinformation och gjort kontrollsökningar på nätet.

Krysset började relativt lätt, med ett stycke ur Björn Ulvaeus’ och Benny Anderssons ”Chess” och med harpa som soloinstrument.

Benny Andersson återkom sen ytterligare en gång, nu som upphovsman till musiken i ”Jag mötte Lassie”, vars text skrevs av Marie Nilsson.

Mer ur djurvärlden kom det sen, nu med adress barnen. ”Var bor du lilla råtta” skulle ge oss kryssordet råttan.

Eric Clapton är en av mina favoriter, så det var roligt att få höra honom i krysset, i ”San Francisco Bay Blues” i dag.

Och jag delar också Tove Janssons vemod i hennes och Erna Tauros ”Höstvisa. Men dagarna mörknar, minut för minut, vad vi än gör.

Evert Taube fanns förstås också med i krysset, i dag till och med med råge – vi skulle klara hela fem kryssord med hjälp av ljudillustrationen, hela låttiteln ”Så länge skutan kan gå”.

En gammal spelfilm, i dag från 1937, skulle vi också kunna identifiera. Eller rättare sagt, vi skulle klara den ena huvudrollsinnehavaren, Sickan Carlsson. Den andra var Åke Söderblom, som också, tillsammans med Jules Sylvain, hade skrivit filmens titelmelodi, ”Klart till drabbning”.

Men Anders Eldeman hoppade, i dag som vanligt, mellan ljudillustrationer från olika epoker. Jerry Williams är ju för all del inte purung han heller, men den låt vi hörde i dag, ”Far From Any Road”, gjorde han tillsammans med en inte riktigt lika gammal dam, Anna Ternheim.

Eddie Meduza (egentligen Errol Norstedt) är en person som har gjort många låtar, som skulle få många melodikrysslösare att sätta morgonkaffet i halsen om de spelades, men hans sång om det här landet, gjord på ”U S of America”, den som alltså handlade om USA, gisslade alltså Sverige.

Mer samhällstillvänd, på sin tid till och med sossetillvänd, var Arne Domnerus, som vi i dag fick höra i en charmig instrumentalversion av Povel Ramels ”Ta av dig skorna”.

Eva Dahlgren var en av dem som ställde upp när det gällde att minnas och hylla Olof Palme. I dag skulle dock hennes ”Ängeln i rummet”, i krysset framförd på finska, leda oss till svaret ”en ängel”.

Tage Danielsson har både hyllat och gisslat socialdemokratin. Han har gjort oerhört mycket på skiva, men i den mångfalden hittar man också hans framträdande tillsammans med OD, Orphei Drängar, här i Uppsala. Tillsammans med OD gjorde han till exempel det som i dag användes som ljudillustration, Tore Ehrlings och Nils Hellströms ”En månskenspromenad”.

Mer musik blir det för min del i dag på Uppsala Stadsteater. Hustrun och jag ska gå på premiär, på ”La cage aux folles”. Jag återkommer om detta.

Det blev ingen ny tand i dag – men det föredrag jag höll i dag var inte tandlöst

I morse hade jag en tidig morgontid hos tandläkaren – i dag skulle jag få min nya tand insatt.

En ung tandläkare arbetade hårt och länge med den glugg jag tidigare har fått. Tanken var att det planerade implantatet nu skulle komma på plats. Men den tand han hade beställt för ändamålet visade sig inte riktigt passa in på den plats där den skulle fästas. Gång på gång fick han lov att försöka få till stånd ett litet avstånd till den intilliggande tanden.

Och när han till slut hade lyckats med det, blev han tveksam om den nya tandens längd. En inkallad kollega kollade också, och man kom fram till att den nya tanden inte heller var tillräckligt lång.

Så jag fick gå hem igen med gluggen kvar tills vidare.

Efter lunch hemma med hustrun åkte jag ner på stan igen, den här gången för att hålla ytterligare ett föredrag på temat ”Flykten från Estland”.

Den här gången var det Missionskyrkan som hade bett mig komma.

Det kom jättemycket folk till salen på övre våningen, där vi skulle hålla till, en del av dem gamla missionsförbundsbekanta (nej, jag är inte medlem) som förre pastorn Lars Lindberg.

Men bland åhörarna fanns också gamla bekanta från helt andra sammanhang, till exempel Birgittas 95-åriga faster Karin Dahl, Birgittas gamla vän från tiden på Arken, Nykterhetsvännernas studenthem, Käthe Elmgren, min gamla kompis från Laboremus, Kerstin Lund, och Irene Sjögren, en i dag mycket gammal dam som vi ursprungligen lärde känna i Öregrund.

Publiken i Missionskyrkan var mycket alert och intresserad, ställde också frågor. Alla utom en handlade om flykten från Estland, men en åhörare ville veta vad jag tycker i den aktuella debatten om det DDR-relaterade konstverket i Slottsbacken.

Jag sitter ju inte längre i kulturnämnden och har inte varit med om att fatta det nu omdiskuterade beslutet, men jag försökte hävda konstens frihet och egensinne, påminde om att ett par folkpartipolitiker, politiskt inte mina meningsfränder och lika lite som jag uppbackare av DDR eller kommunism, har pläderat för en tolerant kultursyn.

Ilya Gringolts virtuos i Mendelssohns violinkonsert

Uppsala kammarorkester, för dagen under mycket kompetent ledning av Stefan Klingele, bjöd i torsdags kväll på en mycket hörvärd konsert under rubriken ”Klassiker”.

Det är djärvt att räkna in den unge svenske kompositören Albert Schnelzer (född 1972) bland klassikerna, men hans ”A Freak In Burbank” har faktiskt redan väckt stor internationell uppmärksamhet.

Ändå blev Felix Mendelssohns (1809-1847) ”Violinkonsert i E-moll” att bli konsertkvällens stora nummer, detta främst genom den inlånade ryske stjärnviolinisten Ilya Gringolts’ virtuosa spel. Sällan har jag hört något tillnärmelesevis så bra spelat i vårt konserthus.

Kvällen avslutades med ett annat stjärnstycke, Ludwig van Beethovens (1770-1827) ”Symfoni nummer 5 i C-moll”, den så kallade ”Ödessymfonin” från 1808. Också det här blev minnesvärt, både genom de kvaliteter Beethovens komposition har och genom det spel orkestern under ledning av Klingele presterade.

* * *

Detta var höstsäsongens sista abonnemangskonsert.

Vi inledde som vanligt med en middag tillsammans med Bengt, Inger och Anna, den här gången på näraliggande restaurang Lucullus.

Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 13 2015:

”Jaktkamraten Stefan Tagesson säger att han har sett rekordälgen på markerna flera gånger sedan 2009, då hade den 18 taggar.
– Men jag har aldrig sett den med bössa i handen.”

Smålandsposten

* * *

”FAKTA:
Det är en god
man av choklad

EN GOD MAN blir förmyndare och vårdnadshavare för barnet och ska bevaka barnets ekonomiska, juridiska och personliga intressen på samma sätt som en förälder. Personen ska företräda barnet gentemot alla myndigheter men också skola och sjukvård.”

Skövde Nyheter

Leon Russell på egen hand

Jag har stött på Leon Russell som samarbetspartner till många kända artister, till exempel Bob Dylan, Eric Clapton, Elton John och Willie Nelson bara för att ta några ur högen. Men trots att han också har gett ut en rad egna album, har jag inte lyssnat mycket på honom som soloartist.

Nu har jag lyssnat på det jag tror är hans 37e album, ”Life Journey” (Universal UM 0602537764718, 2014), utgivet med stöd av vännen Elton John, som dock inte medverkar. Russell backas musikaliskt upp av allt från storband till tre olika kvartetter plus en trio, i samtliga fall med Leon Russell själv som sångare och pianist.

Jag gillar Russells pianospel, inte minst i flera av introna; rösten är inte alltid lika övertygande.

Inte riktigt alla låtarna är heller i min smak, men jag gillar själva ambitionen, att lyfta fram de delar av den moderna amerikanska musikhistorien, som Russell har ett förhållande till. Alltså hittar man här låtar signerade Robert Johnson, Hoagy Carmichael, Duke Ellington, Paul Anka (nja) och Billy Joel (bättre, i storbandstappning) för att ta några ur högen.

En riktig pärla är ”Fever”, skriven av John Davenport och Eddie Cooley.

Ett par egna låtar, alltså skrivna av Leon Russell, finns också med. Jag gillar mycket den avslutande ”Down In Dixieland”, som också görs som en dixielåt.

Bland troll och människor

Selma Lagerlöf publicerade ursprungligen sin ”Bortbytingen” i julnumret av veckotidningen Idun 1908. Först 1915 publicerades den i en av hennes böcker, ”Troll och människor”.

Jag är en i de generationer som i skolan har fått läsa hennes ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige” (1906-1907), och jag blev alltså tidigt varse, att hon rörde sig i gränslandet mellan realism och fantasi, den senare ofta med ingredienser hämtade ur nordisk saga och mytologi.

Lagerlöf var utan tvekan starkt präglad av kristen idévärld, men hon integrerade också element ur den nordiska sagovärlden i sina berättelser. Ett exempel på det senare är ”Bortbytingen”, där en trollmor skrämmer de hästar en bonde och hans hustru rider på, så att bondhustrun tappar deras lilla son där ute i skogen.

Bonden och hans hustru kommer förstås tillbaka för att leta, men det de till slut hittar är en trollunge – trollets mor har hittat bondparets son och funnit honom vackrare.

Den här Selma Lagerlöf-berättelsen har Emelie Östergren återgett i serieform. Serieromanen heter också ”Bortbytingen” och är utgiven av Kolik förlag, 2015.

Låt mig genast säga, att den här serieversionen av ”Bortbytingen” är gjord med all nödvändig hänsyn till det litterära originalet, är dessutom i sig, som bildberättelse, mycket välgjord. Emelie Östergren, född 1982, är konstfackutbildad och har arbetat med mycket mer än serier.

Intressant med den här historien, för att återvända till dess innehåll, är allt det som bondhustruns – bonden är från början fientligt inställd – omhändertagande av trollungen de hittar i skogen förorsakar: grannarnas misstro och avsky, ungens vägran att äta annat än råttor, branden som tar kål på nästan hela byn, de flugor som ständigt svärmar kring trollbarnet; inte är han vacker heller. När bondmoran ändå envisas med att ta hand om barnet de fann i skogen, lämnar till slut maken dem.

Men väl ute i den stora trollskogen möter bonden en liten gullhårig pojke, som till utseendet kunde vara deras son. Och den här pojken, som i motsats till trollungen kan tala, bekräftar att det är så, berättar också att bondmorans omvårdnad om trollungen har gett honom själv ett bättre liv hos trollen, även människomat i stället för råttor.

Så historien slutar med ett byte tillbaka. Trollungen återvänder till sin mamma – som förstås bjuder på spetsade grodor.

Och över alltsammans susar sagoskogen.

Sensmoral: Du ska lyssna till ditt hjärta

Bernt Notkes medeltida skulptur ”Sankt Göran och draken” i Gamla stan i Stockholm är med all sannolikhet ett av de mest kända offentliga konstverken här i landet. Historien om Sankt Göran och draken är känd och spridd också i stora delar av det övriga Europa.

Det har funnits en historisk gestalt, i Sverige känd under namnet Sankt Göran, på andra håll i Europa kallad Sankt Georg, Sankt Jörgen, Riddar Örjan och Georg den Helige. Han levde under slutet av 200-talet, men ytterst lite är känt om honom. Dock verkar han ha levat i den del av nuvarande Turkiet, som en gång i världen kallades Lydien, men det är också en av de få saker som binder samman den historiska myten om honom och Ulf Starks (text) och Anna Höglunds (bild) högläsningsbok ”Göran och draken” (Rabén & Sjögren, 2015).

Ulf Stark börjar sin version av den här på folksagans sedvanliga sätt: Tre bröder sänds ut i världen för att pröva sina vingar och får av sin åldrige fader gåvor som hjälp på vägen. Göran får en präktig ridhäst, svärd och rustning samt en påse guldslantar.

Eftersom han vill se havet, rider Göran mot öster (vilket med tanke på det historiska Lydiens geografiska placering är ett märkligt val, om man vill komma till just kusten).

Men han gör också andra märkliga saker. Hästen byter han bort för att hjälpa en friare som måste hinna fram för att få sin brud. Sin rustning och sitt skarpa svärd ger han till en man som behöver dem för att värna sin lilla dotter från att ges som mat åt den drake, som regelbundet kräver offer av flickebarn. En gumma som inte har pengar till den skatt kungen kräver får påsen med pengarna.

Som gengåva får han i det senare fallet en näsduk med ett rött kors, men Görans återkommande förklaring till de byten som har gett honom själv klena gengåvor som en lappad rock och en simpel stav är:

”Jag lyssnar bara till mitt hjärta.”

Till slut kommer han ändå till sitt mål, det blåa, väldiga havet.

Överväldigad tittar han ut över havet. Men det skulle han inte ha gjort, för upp kommer draken och riktar en stöt av ånga och giftig andedräkt mot honom; Göran åker långt upp på land.

Ändå dör han inte. Hans ansikte skyddas av den näsduk han fick av den fattiga kvinnan.

När han vaknar upp, visar det sig, att han har tagits om hand av dödgrävaren, den som begraver alla tomma kistor efter flickorna draken har matats med.

Av dödgrävaren får han höra den hemska historien: Kungen fångar en liten ödla, som dock gör en deal med honom. Om kungen matar honom med kycklingar, kaniner, kalkoner, får och hundar samt fisk men också med en jungfru per månad, förblir han evigt ung och dessutom både mäktig och fruktad.

Den enda kungen älskar är sin dotter, och henne undanhåller han inte bara från ödlan, som på det här sättet har växt till en fruktansvärd drake. Kungen vaktar svartsjukt över sin egen dotter, hindrar till och med träsnidaren som håller på att göra en skulptur av henne från att bli färdig – prinsesstatyn, utan fötter, finns nu hemma hos dödgrävaren.

Dödgrävaren presenterar Göran som sin nye medhjälpare, och de går till den återkommande ceremoni, där den flicka som man ska mata draken med utses genom lottning. Det här sker alltså genom lottning, och prinsessan får bistå kungen genom att dra en lapp med ett namn på. Då sker det som kungen har försökt förhindra: På den lapp prinsessan drar finns hennes eget namn.

”Vad gör det namnet här?” ryter kungen. ”Dra en ny lott.”

Men prinsessan är solidarisk med de andra flickorna: ”Nej. Varför skulle dom, men inte jag?”

Från havet ses svart rök och hörs draken råma.

Göran tänker ut en räddningsplan, flykt med prinsessan, men den morgon när hon ska överlämnas till draken försover han sig.

På stranden, där prinsessan står och inväntar sitt öde, finns nu också träsnidaren, som sjunger, och sången håller ett slag till och med draken avvaktande. Så träsnidaren stöter en vass stör i drakens hals.

Nu vill Göran på sin gamla kuse och med sin simpla herdestav komma till undsättning, och då sker ett under: I en flod av bländande ljus förvandlas han till en riddare i gyllene rustning, herdestaven till ett svärd av härdat stål och hästen till en stridshäst. Svärdet sticker han i drakens hjärta.

Och draken krymper, blir den ödla den en gång var.

Men också kungen förvandlas, till en vithårig man med rinnande ögon och ett ansikte fårat av allt han aldrig borde ha gjort.

Kungen säger nu till Göran att han som belöning för att ha räddat prinsessan kan få tronen, slottet och prinsessan.

Göran tycker att prinsessan är vacker, ”men vilken makt har ni att bestämma om hennes hjärta?”.

Göran ser nämligen att hon ömsint sneglar på träsnidaren.

”Vad önskar du dej då?” undrar kungen.

Matsäck till kvällen, svarar Göran. Och så vill jag att träsnidaren ska få tronen och er dotters hand. ”För vem kan vara värd den mer, än den som kämpar mot en drake med bara sin kärlek och en käpp.”

Och redan tredje dagen efter bröllopet började träsnidaren hugga en riddare av trä i kamp med en drake. Bredvid ställer han sin skulptur av prinsessan och på hennes begäran också ett litet lamm.

Själv hade han på sockeln tänkt skriva ”Du ska lyssna till ditt hjärta#, men det tyckte inte prinsessan behövdes – ”det förstår man ändå”.