En scenisk bur för galningar

15 november 2015 15:11 | Mat & dryck, Musik, Teater, Ur dagboken | Inga kommentarer

Teterchefen Linus Tunström kände sig tvungen att inför premiären på ”La cage aux folles” på Uppsala Stadsteater säga några ord med anledning av det som just hade hänt i Paris. Knappast för att han trodde, att det förelåg något liknande hot mot premiärpubliken, utan snarare för att markera, att the show must go on inte minst för att dess innehåll har udden riktad mot människor som mördarna i Frankrike.

Och premiärpubliken applåderade, länge och väl.

Applåderna, skratten och det högljudda jublet fortsatte sen genom hela föreställningen. Också jag deltog i de här bifallsyttringarna.

Detta främst för att ”La Cage aux folles” i den här uppsättningen är lysande. Alla, allt ifrån teaterns egna skådespelare som Gustav Levin och Linda Kulle till för ändmålet inlånade skådespelare och musiker, fungerar väl. Regi, scenografi, koreografi (bland annat i väl utförda dansnummer), kostym och musik klaffar alltsammans. Det senare gäller både det här verkets paradnummer ”Vår bästa tid är nu” och allt det övriga – Jerry Herman har gjort musik och sångtexter. Och Peter Dalles svenska översättning flyter fint.

Samtidigt finns det i den här musikalen, med text av Harvey Finkelstein efter Jean Poirets pjäs med samma namn, något som lämnar mig otillfredsställd. Det kan ju bero på att jag är utpräglat heterosexuell och att uttryck för homosexualitet, något som den här föreställningen är fylld av, lämnar mig oberörd. Men det kan ju också ha att göra med att rollfigurerna i ”La cage aux folles” är så stereotypa. Inte minst gäller det svärfadern (en av föräldrarna i det par som bildas på det vanligaste sättet), vilket alltså inte ska skyllas på Göran Engman, som spelar rollen.

Nå, ändå hade jag stor glädje av att se den här föreställningen.

* * *

Bland premiärgästerna i salongen såg vi ganska många bekanta, bland annat från den politiska sfären, och då menar jag inte bara socialdemokrater. I pausen kom en gammal bekant, Christina Jutterström, fram och pratade. Det visade sig, att hon är på väg att permanent flytta tillbaka till vår och hennes egen gamla hemstad.

Efter föreställningen promenerade Birgitta och jag över Järnvägsparken till restaurang Stationen, inhyst i den gamla järnvägsstationsbyggnaden. Vi valde att äta Entreôte Café de Paris, som vanligt med lättöl till.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^