Last Chorus: Tord Oscarsson

Jag minns förstås Tord Oscarsson (1934-2015) från hans tid som redaktör för S-bloggar. Jag minns då även de svårigheter han mot slutet hade i det värvet, sådant som att han hade svårt med stavningen och allt oftare återpublicerade texter. Så vitt jag så småningom förstod, hade det här att göra med en sviktande minnesfunktion.

Sådant kan drabba även tidigare skarpsynta personer, det senare i Tords fall underbyggt av att han var jurist.

Politiskt var han allt sedan unga år – han var bland annat skolombudsman i SSU – socialdemokrat, i hemstaden Härnösand bland annat kommunalråd under 15 år och kommunstyrelsens ordförande under två mandatperioder.

Själv har jag mött honom under partikongresser.

Denne ursosse drabbades under sjuttiotalets ungdomliga radikaliseringsvåg av att hans barn drogs till det trotskistiska Offensiv. Offensiv var en entristisk gren av trotskismen – dess medlemmar stannade kvar som medlemmar i den reformistiska arbetarrörelsen, detta för att kunna värva ännu fler radikala sossar och om möjligt ta över hela organisationer.

Offensivarna uteslöts förstås, först av SSU och sedan också av socialdemokratiska partiet. När det senare skulle ske, ombads jag, i egenskap av expert på vänstersekter, av partiets uteslutningskommission att skriva ett utlåtande om den här gruppens mål och taktik.

Det var väl det här som gjorde, att jag, när Härnösands arbetarekommun och familjen Oscarsson drabbades av det här, av Tord Oscarsson ombads att komma till ett möte med arbetarekommunen, där de här uteslutningarna skulle avhandlas.

Jag gjorde den här föredragningen med all kyla och balans och tror att jag lyckades övertyga flertalet av de närvarande om vad Offensiv var för något, detta trots att många av de närvarande kände den yngre generationen i familjen Oscarsson och gillade dess gåpåiga stil.

Jag var i samband med det här också hembjuden till familjen Oscarsson – vad jag minns var då inte någon av sönerna hemma. Deras mamma försökte hitta förmildrande omständigheter, men Tord var korrekt och rationell som den jurist han ju var.

Jag vill poängera, att det här var en unik händelse också i mitt liv. Uteslutningar är något mycket sällsynt inom socialdemokratin. Somliga skulle nog hävda, att det skulle vara bra med fler sådana och då också på partiets högerkant.

Bara brudar

Jag är inte pryd – nakna kvinnor finns även i min värld – men jag måste säga att Agent X9s specialalbum 2015 därvidlag ter sig allt för spekulativt, från omslaget och framåt.

Jag håller ”Modety Blaise”, i det aktuella fallet gjord av Peter O’Donnell (text) och Jim Holdaway (bild), för att vara en välgjord och spännande serie, men deras ”Spionskolan”, ursprungligen publicerad 1966, innehåller väldigt många bilder av henne i underkläder. Det senare är i och för sig motiverat av handlingen – men den myckna exponeringen kan ju också ha att göra med att serien, åtminstone på den tiden då det här avsnittet tecknades, främst hade tonårskillar som läsare.

Mer störande är det att de två övriga serierna i det här specialalbumet har ännu mer av samma sort.

”Garth” var en brittisk dagspresserie, skapad 1943 och nedlagd 1997. Det här aktuella avsnittet, ”Vargmannen”, har text av Jim Edgar och bild av John Allard & Frank Bellamy. Här retar jag mig på hur stereotypt huvudpersonerna är tecknade: Garth som muskelkutte och den dam han vaktar, filmstjärnan Gloria Delmar, som blond sexbomb – undra på att varulven som hålls fången i ett österrikiskt slottstorn faller för henne. Men Garth bryter den makt en för århundraden sedan bränd häxa fortfarande utövar, och varulven – egentligen slottsherrens bror – tas av daga av en flock riktiga vargar. Larvigt, inte skrämmande.

”Spårhundarna” publicerades i original 1966-1971. Den hade som tecknare John M Burns och som manusförfattare först Les Lilley, sedan Phillip Douglas. Det är den senare som har gjort ”De sju månarnas gudinna”, det avsnitt som ingår i det aktuella numret av Agent X9.

Också här är de agerande hjältarna, spårhundarna Jake Benedick och Susanne Dove, stereotypt tecknade och storyn mer än lovligt fantasifull: En bilolycka för våra hjältar till något som förefaller vara en annan planet och en helt annan tid. I den värld där de hamnar finns bara unga och vackra (och ofta nakna) kvinnor – den här världens män, alla hundratals år gamla, är förvisade till en av den här planetens konstgjorda månar, och där skulle Jake också ha hamnat, om inte Susanne hade kommit tillbaka och räddat honom. För att kunna ge den här storyn ett rimligt slut, förlägger serieskaparna slutet i historien till det sjukhus, där hjältarna hamnar efter en bilkrasch.