Det blev ingen ny tand i dag – men det föredrag jag höll i dag var inte tandlöst

I morse hade jag en tidig morgontid hos tandläkaren – i dag skulle jag få min nya tand insatt.

En ung tandläkare arbetade hårt och länge med den glugg jag tidigare har fått. Tanken var att det planerade implantatet nu skulle komma på plats. Men den tand han hade beställt för ändamålet visade sig inte riktigt passa in på den plats där den skulle fästas. Gång på gång fick han lov att försöka få till stånd ett litet avstånd till den intilliggande tanden.

Och när han till slut hade lyckats med det, blev han tveksam om den nya tandens längd. En inkallad kollega kollade också, och man kom fram till att den nya tanden inte heller var tillräckligt lång.

Så jag fick gå hem igen med gluggen kvar tills vidare.

Efter lunch hemma med hustrun åkte jag ner på stan igen, den här gången för att hålla ytterligare ett föredrag på temat ”Flykten från Estland”.

Den här gången var det Missionskyrkan som hade bett mig komma.

Det kom jättemycket folk till salen på övre våningen, där vi skulle hålla till, en del av dem gamla missionsförbundsbekanta (nej, jag är inte medlem) som förre pastorn Lars Lindberg.

Men bland åhörarna fanns också gamla bekanta från helt andra sammanhang, till exempel Birgittas 95-åriga faster Karin Dahl, Birgittas gamla vän från tiden på Arken, Nykterhetsvännernas studenthem, Käthe Elmgren, min gamla kompis från Laboremus, Kerstin Lund, och Irene Sjögren, en i dag mycket gammal dam som vi ursprungligen lärde känna i Öregrund.

Publiken i Missionskyrkan var mycket alert och intresserad, ställde också frågor. Alla utom en handlade om flykten från Estland, men en åhörare ville veta vad jag tycker i den aktuella debatten om det DDR-relaterade konstverket i Slottsbacken.

Jag sitter ju inte längre i kulturnämnden och har inte varit med om att fatta det nu omdiskuterade beslutet, men jag försökte hävda konstens frihet och egensinne, påminde om att ett par folkpartipolitiker, politiskt inte mina meningsfränder och lika lite som jag uppbackare av DDR eller kommunism, har pläderat för en tolerant kultursyn.

Ilya Gringolts virtuos i Mendelssohns violinkonsert

Uppsala kammarorkester, för dagen under mycket kompetent ledning av Stefan Klingele, bjöd i torsdags kväll på en mycket hörvärd konsert under rubriken ”Klassiker”.

Det är djärvt att räkna in den unge svenske kompositören Albert Schnelzer (född 1972) bland klassikerna, men hans ”A Freak In Burbank” har faktiskt redan väckt stor internationell uppmärksamhet.

Ändå blev Felix Mendelssohns (1809-1847) ”Violinkonsert i E-moll” att bli konsertkvällens stora nummer, detta främst genom den inlånade ryske stjärnviolinisten Ilya Gringolts’ virtuosa spel. Sällan har jag hört något tillnärmelesevis så bra spelat i vårt konserthus.

Kvällen avslutades med ett annat stjärnstycke, Ludwig van Beethovens (1770-1827) ”Symfoni nummer 5 i C-moll”, den så kallade ”Ödessymfonin” från 1808. Också det här blev minnesvärt, både genom de kvaliteter Beethovens komposition har och genom det spel orkestern under ledning av Klingele presterade.

* * *

Detta var höstsäsongens sista abonnemangskonsert.

Vi inledde som vanligt med en middag tillsammans med Bengt, Inger och Anna, den här gången på näraliggande restaurang Lucullus.