Statyer av historiska personer och skulpturer föreställande lekande barn?

16 november 2015 13:58 | Konst & museum, Media, Politik | 4 kommentarer

Som mina läsare vet, ägnar jag ganska stort bloggutrymme åt olika kulturyttringar. När jag en gång i världen kom till Uppsala var det för studier som var tänkta att leda fram till ett kulturanknutet yrke, men sen kom politiken att ta över.

Det betyder inte att jag därmed släppte mitt intresse för kultur. I perioder har jag, som kommunal kulturpolitiker, också förenat dessa mina huvudintressen. 1967-1970 satt jag som socialdemokratisk ledamot i kulturnämnden, musiknämnden, Upplandsmuseets styrelse och biblioteksstyrelsen, det senare också 1970-1984.

Efter pensioneringen från jobbet på Socialdemokratiska partistyrelsen var jag åter under två mandatperioder verksam inom kulturpolitiken i Uppsala, från 2003-2009 i kulturnämnden samt dess utskott för bibliotek (senare evenemangsbidrag) samt för Stadsarkivet, även Uppsala kommuns representant i styrelsen för Folkrörelsearkivet i Uppsala län.

Att vara kulturpolitiker innebär att stödja kvalitet och mångfald, däremot inte att styra eller begränsa de uttryck kulturskapandet tar.

När det till exempel gäller bokbeståndet i ett bibliotek är det ganska lätt att begripa vad det här handlar om: Besökarna/boklånarna ska både kunna hitta mycket efterfrågade romaner, även deckare, men också svårläst lyrik.

I den allmänna diskussionen om kommunalt kulturutbud ifrågasätts sällan detta och annat som fordrar aktiva och frivilliga besök, sådant som utställningar på museerna och konserter i vårt konserthus.

Däremot verkar många medborgare ha oförblommerade meningar om sådant som hamnar i deras synfält bara för att det finns i det offentliga rummet.

Just nu pågår, främst i UNT, en inflammerad debatt om konstnären Erik Krikortz variant av en forn hyllning till arbetarnas och böndernas DDR, dock försett med ett gallermönster som inte fanns på förlagan. En del uppsalabor med egen erfarenhet av regimen i DDR har upprörts av det här konstverket, och jag kan väl säga att jag själv med min estniska flyktingbakgrund verkligen inte heller hör till den forna östtyska regimens uppbackare. Men utan att veta exakt hur konstnären har tänkt – han har inte sagt så mycket i den här debatten – är det mig djupt främmande att försöka störta en skulptur bara för att den väcker känslor.

Från mina år här i Uppsala – jag kom hit som student höstterminen 1959 – minns jag en rad inflammerade diskussioner om det offentliga rummet, allt ifrån Bror HjortsNäckens polska” (storleken på könsorganet!) till skorstenen på Luthagen och nu alltså skulpturen i Slottsbacken. Också utformningen av Musikens hus – märk väl hur huset skulle se ut på utsidan.

Ibland tror jag, att den enda offentliga konst som skulle vinna de nu upprörda uppsalabornas gillande är statyer av historiska gestalter och skulpturer föreställande lekande barn.

4 kommentarer

  1. Hej
    Jag har varit och tittat på det omdiskuterade verket i Karolinabacken och det lämnar mig ganska oberörd. En del av det påminner om gamla skolplanscher från min skoltid på 50-talet om det romantiska lantlivet med kor, höns och hölass. Däremot är debatten ring verket i UNT intressant och den borde kanske ges ut i bokform så småningom. Jag är lite oroligt för den censurmentalitet som jag tycker växer sig starkare i samhället och hur många som känner sig kränkta av allt möjligt. Jag tror att det var Vilhelm Moberg som sa ”Alla blir kränkta för allt nuförtiden, Jag kan inte skriva om en stoppnål utan att någon enögd djävel blir kränkt.”

    Comment by Lars Jansson — 2015 11 17 15:41 #

  2. Lars Jansson Det är förstås möjligt att Vilhelm Moberg använde uttrycket. Jag har hört Göran Thunström säga så, om en synål, i TV. Citatet har också tillskrivits Expressen-legendaren Sigge Ågren.

    Annars har jag hört att det är Fritiof Nilsson Piraten som myntat uttrycket. I vart fall påstår Piraten-sällskapet på sin hemsida:

    ”Man kan inte tala om en stoppnål utan att någon enögd djävul känner sig träffad” (…) Detta citat använde aldrig Piraten ordagrant i sin skriftliga produktion, däremot ofta i intervjuer, t ex i K A Arvidssons radiointervju från 1957.

    Det närmaste man kan komma beträffande detta citat är förordet till romanen ”Tre terminer”, när han reflekterar över om huruvida denna roman är en ”nyckelroman” eller inte: ”Och om han gjorde sin hjälte till cyklop skulle ändå någon stoppnål känna igen sig själv”.

    Comment by Hans G Eriksson — 2015 11 18 2:47 #

  3. Skulpturer av lekande barn skulle mycket väl kunna vara kontroversiellt. Alltid är det någon som blir upprörd av tanken på att pedofiler skulle kunna smyga sig dit och tafsa på dem.

    Comment by Olof Öberg — 2015 11 18 9:02 #

  4. Nja hade nu ”konstverket” varit gråmålat av en konstnär hade det väl också associerats till Östtyskland, så varför gnälla på lite färg anpassat till figurer som våra ögon tydligen kan göra så mycket väsen av……eller?

    Comment by Sjölandersurban — 2015 11 18 14:37 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^