Statyer av historiska personer och skulpturer föreställande lekande barn?

Som mina läsare vet, ägnar jag ganska stort bloggutrymme åt olika kulturyttringar. När jag en gång i världen kom till Uppsala var det för studier som var tänkta att leda fram till ett kulturanknutet yrke, men sen kom politiken att ta över.

Det betyder inte att jag därmed släppte mitt intresse för kultur. I perioder har jag, som kommunal kulturpolitiker, också förenat dessa mina huvudintressen. 1967-1970 satt jag som socialdemokratisk ledamot i kulturnämnden, musiknämnden, Upplandsmuseets styrelse och biblioteksstyrelsen, det senare också 1970-1984.

Efter pensioneringen från jobbet på Socialdemokratiska partistyrelsen var jag åter under två mandatperioder verksam inom kulturpolitiken i Uppsala, från 2003-2009 i kulturnämnden samt dess utskott för bibliotek (senare evenemangsbidrag) samt för Stadsarkivet, även Uppsala kommuns representant i styrelsen för Folkrörelsearkivet i Uppsala län.

Att vara kulturpolitiker innebär att stödja kvalitet och mångfald, däremot inte att styra eller begränsa de uttryck kulturskapandet tar.

När det till exempel gäller bokbeståndet i ett bibliotek är det ganska lätt att begripa vad det här handlar om: Besökarna/boklånarna ska både kunna hitta mycket efterfrågade romaner, även deckare, men också svårläst lyrik.

I den allmänna diskussionen om kommunalt kulturutbud ifrågasätts sällan detta och annat som fordrar aktiva och frivilliga besök, sådant som utställningar på museerna och konserter i vårt konserthus.

Däremot verkar många medborgare ha oförblommerade meningar om sådant som hamnar i deras synfält bara för att det finns i det offentliga rummet.

Just nu pågår, främst i UNT, en inflammerad debatt om konstnären Erik Krikortz variant av en forn hyllning till arbetarnas och böndernas DDR, dock försett med ett gallermönster som inte fanns på förlagan. En del uppsalabor med egen erfarenhet av regimen i DDR har upprörts av det här konstverket, och jag kan väl säga att jag själv med min estniska flyktingbakgrund verkligen inte heller hör till den forna östtyska regimens uppbackare. Men utan att veta exakt hur konstnären har tänkt – han har inte sagt så mycket i den här debatten – är det mig djupt främmande att försöka störta en skulptur bara för att den väcker känslor.

Från mina år här i Uppsala – jag kom hit som student höstterminen 1959 – minns jag en rad inflammerade diskussioner om det offentliga rummet, allt ifrån Bror Hjorts ”Näckens polska” (storleken på könsorganet!) till skorstenen på Luthagen och nu alltså skulpturen i Slottsbacken. Också utformningen av Musikens hus – märk väl hur huset skulle se ut på utsidan.

Ibland tror jag, att den enda offentliga konst som skulle vinna de nu upprörda uppsalabornas gillande är statyer av historiska gestalter och skulpturer föreställande lekande barn.