Last Chorus: Lennart Hellsing

26 november 2015 15:35 | Barnkultur, Last chorus | Kommentering avstängd

Redan under min första skoltid i Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall kom jag i kontakt med Lennart Hellsings ”Det var så roligt jag måste skratta”. Jag lärde mig också sjunga den, till Knut Brodins välkända melodi från 1947 – men det senare hade jag förstås ingen aning om då.

Jag minns den som en avvikande och mycket märklig text:

Det var så roligt jag måste skratta
det kom en trekantig gubbe in.
Han hade träskor och näverjacka
och hatten kantad av korvaskinn.

Han satte sig på en pall i köket
och drog ur fickan sitt munspel opp
och börja spela så allting dansa
med skrim och skrammel och tjo och hopp.

Det var så roligt jag måste skratta
det gick en spelande gubbe ut
och allting dansade bort med honom
så hela köket blev tomt till slut.

Det var så längesen som det hände
men jag blev sittande där jag var.
Först blev jag morfar, så blev jag farfar
så blev jag farfarsfars farfars far.

Hellsing har sedan följt mig genom åren. Jag har köpt och läst hans böcker för barn och barnbarn, också köpt en försvarlig mängd av dem till vårt eget bibliotek.

En gång har jag haft lyckan att också personligen träffa Lennart Hellsing. Hustrun brukade, på den tiden då hon var Riksdagens talman, anordna vårmiddagar, dit inte bara riksdagsledamöter utan också inbjudna gäster bjöds. Hon gav de här vårmiddagarna särskilda temata, ofta kulturanknutna sådana, och när temat ett år blev barnkultur, inbjöds Lennart Hellsing som hedersgäst. Han placerades därmed bredvid värdinnan – och överraskade genast både henne och de övriga församlade genom att hålla sitt tacktal, ett mycket spirituellt sådant, omedelbart efter hennes välkomsthälsning.

Lennart Hellsing (1919-2015) föreföll in i det sista andligt levande, men förr eller senare måste ju även en sådan människas liv ändas. Plötsligt har han halkat ut på ett av skalen från sin egen ”Bananbok”.

Någon religiös tro har jag inte hittat i Hellsingland – vad familjen vill sjunga på hans begravning har jag heller ingen aning om.

”Annabell Olsson”, Lennart Hellsings svenska text till till en folkmelodi från England – är visserligen riktad till fel kön, men den har ändå rätt tonfall. Hellsing var en förtrollad prins från sagan, en som hade råkat gå vilse och länge, länge bodde hos oss:

Annabell, Annabell
Annabell Olsson,
hon sitter och drömmer
när månen går opp.
Hon vandrar i trädgår’n
och luktar på blommor
och sjunger bland liljor
och rosendeknopp.

Annabell, Annabell
Annabell Olsson
hon torkar ej disken
och bäddar som vi.
Hon väljer bland pärlor
och trär dem på snoddar,
i siden och sammet
hon dansar förbi.

Annabell, Annabell
Annabell Olsson
är inte som andra
som bråkar och slåss.
Hon är en förtrollad
prinsessa från sagan,
som råkat gå vilse
och bor här hos oss.