Oktoberfester

25 oktober 2015 18:35 | Film, Mat & dryck, Politik, Ur dagboken | 14 kommentarer

Det här är en månad, då det periodvis har hänt så mycket, att jag inte riktigt har hunnit skriva om allt vad jag har varit med om.

I onsdags var jag och Birgitta till exempel på middag med den krets av människor som prästen Kerstin Berglund har skapat. Några av de tidigare deltagarna kunde inte komma, men kvällens värdpar, Sten och Berit Rylander, hade i stället bjudit hem några andra till kvällens middag. Berits middag var lysande god, så jag – som även vid det här tillfället hade blivit placerad bredvid värdinnan – behövde inte använda överord i mitt tacktal.

Jag vet inte om ni som läser det här känner till Sten Rylander, så låt mig för enkelhets skull citera Wikipedia: Rylander anställdes vid Utrikesdepartementet 1970. Han tjänstgjorde vid Världsbanken i Washington, D.C. 1972-1974 och vid OECD-delegationen i Paris 1974-1976. Han var biståndskontorschef i Botswana/Lesotho 1979-1981, kansliråd vid utrikesavdelningen vid UD 1982, ambassadör i Luanda 1985-1988 och departementsråd vid UD 1989-1990. Rylander var därefter ambassadör i Windhoek 1990-1995, Tanzania 1998-2003 och Zimbabwe 2006-2010. Han var Afrikachef på Sida 1995-1998 och dialogambassadör på UD för Afrika 2003-2006. Under 2004-2005 var han medlare för EUs räkning i Sudan/Darfur.

Vill ni veta mera, kan ni ju läsa hans böcker.

Makarna Rylanders våning på Luthagen i Uppsala bär prägel av det här, inte minst deras år i Afrika. I bokhyllorna finns mängder av böcker som vittnar om att afrikaintresset inte bara var ett yrkesmåste. Och överallt hittar man konst, skapad av afrikanska konstnärer.

Det är det här, inte social status, som drar oss gamla sextiotalsradikaler till varandra.

* * *

I lördags, efter Melodikrysset, var det dags för fest igen, den här gången ett 75-årskalas i Stockholm.

Den som hade kommit upp i denna ansenliga ålder var en av mina äldsta vänner, äldsta i meningen att jag har haft kontakt med honom ända sen gymnasietiden på 1950-talet i Sundsvall.

Den jag talar om heter Anders Thunberg. Vi fann varann fastän han är yngre än jag, men han hade kommit på att det fanns mycket som förenade oss: intresse för skrivande, läsande, film, politik, demokrati också i skolan och mycket annat. Anders var pådrivande i att få mig att återuppväcka elevrådet och bli dess ordförande, och tillsammans gjorde vi detta elevråd till navet för massor av spännande verksamheter. Det drev till exempel en studiecirkel i semantik och hade under veckohelgerna filmstudio i källaren i huset på Kyrkogatan i Sundsvall där Anders bodde.

Efter min studentexamen och militärtjänstgöring började jag plugga i Uppsala men fick så småningom under en period sällskap av Anders i den våning på Jumkilsgatan där jag hyrde ett rum.

Sen försvann Anders åter ur mitt omedelbara synfält och fick jobb på Dagbladet i Sundsvall och Nya Norrland i Sollefteå, så småningom i Stockholm, först på Aftonbladet, sen på Ekot i Sveriges Radio. Där blev han kvar länge, med placering bland annat i Rom och Oslo.

Såna här livslånga vänskaper betyder mycket för ens eget liv, så det är alldeles klart att jag och Birgitta, när vi får inbjudan till Anders’ 75-årsfest, en mottagning i hans våning på Kaptensgatan i Stockholm, inte bara enligt hans önskemål skickar pengar till Läkare utan gränser utan själva åker till mottagningen.

Den här festen var så typisk för Anders: spontan, självgående, lätt kaotisk – men ändå med servering skött av en tjej, som av hederskulturskäl hade tvingats gömma sig i Anders’ sommarboställestrakt. De som var där kom från alla skrymslen och verksamheter i samhället, och det var så livligt att jag och Birgitta en stund stod ute i trapphallen och pratade med Anders.

Jag har ingen aning om vilka alla de här var, men jag träffade bland annat en gammal bekant från Sundsvall och Anders’ bror som numera bor på en av Kanarieöarna.

Det här var en tillställning då allting kunde hända, och mig hände det bland annat att jag med en ung dam fick diskutera dagens melodikryss och att jag plötsligt upptäckte, att jag hade tappat plånboken.

Fast när jag störtade ut i trappen för att leta, stod taxichauffören som jag hade betalat för resan från Centralen utanför dörren med min plånbok i handen.

Slaviska toner

25 oktober 2015 16:42 | Mat & dryck, Musik, Politik | Inga kommentarer

Det har nog hänt, att temarubriken för någon konsert med Uppsala kammarorkester i Musikens hus har känts en aning sökt, men ”Slaviska toner” i torsdags var i vart fall täckande så till vida att tonsättarna kom från länder med slaviskt språk: Tjeckien (Böhmen), Ukraina, Polen, Ryssland och så Tjeckien (Mähren) igen.

Ingen inlånad solist medverkade, men kammarorkestern under ledning av Paul Mägi åstadkom en mycket hörvärd konsert.

Programmet hade kastats om lite, så att det inleddes med Bedřich Smetanas (1824-1884) mycket välkända ”Moldau” från 1874. Så vitt jag kan bedöma var kammarorkestern tolkning av det här verket oklanderlig.

Därefter spelades en tonsättare och ett verk, som inte alls är lika kända här i Sverige, ukrainaren Valentin Silvestrovs (född 1937) ”Elegi för stråkorkester” (2002). Det här verket var intressant att lyssna på, men jag kulle vilja lyssna på mer av Silvestrov för att bilda mig en mer definitiv uppfattning om hans musik.

Polacken Mieczysław Weinberg (1919-1996), kompositör till ”Rapsodi över moldaviska teman” (1949), var av judisk börd och hette egentligen Moisei Samuilovich Vainberg. Han flydde under andra världskriget till Sovjetunionen, först Minsk, senare Tasjkent. Bland dem som har påverkat hans musik finns dels Nikolaj Rimskij-Korsakov, dels Dimitrij Sjostakovitj. Kanske skrev han det här verket som ett slags musikaliskt utryck för de kulturella slitningar Moldavien, inklämt som det är mellan Rumänien och Ukraina och med en stor rysk minoritet som det har, är uttryck för. Jag har försökt läsa på om Weinberg, som jag visste för lite om, och hittade då också uppgiften, att han aldrig var medlem av kommunistpartiet och faktiskt fängslades under en tid i slutet av stalineran.

Det kan inte ha varit lätt att vara konstnärlig utövare, till exempel kompositör, i Sovjetunionen. Men Modest Musorgskij (1839-1881) var verksam tidigare. Hans ”En natt på Blåkulla” tillkom under vissa svårigheter under perioden 1858-1867. Efter Musorgskijs död gjorde Nikolaj-Rimskij-Korsakov en bearbetning och gav verket ett nytt slut, och det var det här bearbetade verket vi hörde under torsdagskonserten. Oavsett om man får göra så, var det vi fick höra ett intressant musikaliskt verk.

Antonin Dvořák (1841-1904) växte upp i Mähren i dubbelmonarkin Österrike-Ungern. Kulturellt var det här en spännande miljö, där kompositörer både kunde inspireras till stilblandningar och till att komponera till exempel ungerska danser, de senare ibland med inlån från förefintliga dansmelodier. Dvořák lät sig för egen del lockas att komponera slaviska danser, och det var fyra sådana i lite olika tempo vi fick höra under torsdagskonserten, några av dem med visst musikaliskt släktskap med danser från Tyskland, Ukraina och Balkan men faktiskt originalkompositioner. Själv blev jag mycket road av det här.

* * *

Före konserten åt jag och Birgitta samt Bengt, Inger och Anna smakrik thailändsk mat på Sala Thai tvärs över Vaksalagatan.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^