Slaviska toner

Det har nog hänt, att temarubriken för någon konsert med Uppsala kammarorkester i Musikens hus har känts en aning sökt, men ”Slaviska toner” i torsdags var i vart fall täckande så till vida att tonsättarna kom från länder med slaviskt språk: Tjeckien (Böhmen), Ukraina, Polen, Ryssland och så Tjeckien (Mähren) igen.

Ingen inlånad solist medverkade, men kammarorkestern under ledning av Paul Mägi åstadkom en mycket hörvärd konsert.

Programmet hade kastats om lite, så att det inleddes med Bedřich Smetanas (1824-1884) mycket välkända ”Moldau” från 1874. Så vitt jag kan bedöma var kammarorkestern tolkning av det här verket oklanderlig.

Därefter spelades en tonsättare och ett verk, som inte alls är lika kända här i Sverige, ukrainaren Valentin Silvestrovs (född 1937) ”Elegi för stråkorkester” (2002). Det här verket var intressant att lyssna på, men jag kulle vilja lyssna på mer av Silvestrov för att bilda mig en mer definitiv uppfattning om hans musik.

Polacken Mieczysław Weinberg (1919-1996), kompositör till ”Rapsodi över moldaviska teman” (1949), var av judisk börd och hette egentligen Moisei Samuilovich Vainberg. Han flydde under andra världskriget till Sovjetunionen, först Minsk, senare Tasjkent. Bland dem som har påverkat hans musik finns dels Nikolaj Rimskij-Korsakov, dels Dimitrij Sjostakovitj. Kanske skrev han det här verket som ett slags musikaliskt utryck för de kulturella slitningar Moldavien, inklämt som det är mellan Rumänien och Ukraina och med en stor rysk minoritet som det har, är uttryck för. Jag har försökt läsa på om Weinberg, som jag visste för lite om, och hittade då också uppgiften, att han aldrig var medlem av kommunistpartiet och faktiskt fängslades under en tid i slutet av stalineran.

Det kan inte ha varit lätt att vara konstnärlig utövare, till exempel kompositör, i Sovjetunionen. Men Modest Musorgskij (1839-1881) var verksam tidigare. Hans ”En natt på Blåkulla” tillkom under vissa svårigheter under perioden 1858-1867. Efter Musorgskijs död gjorde Nikolaj-Rimskij-Korsakov en bearbetning och gav verket ett nytt slut, och det var det här bearbetade verket vi hörde under torsdagskonserten. Oavsett om man får göra så, var det vi fick höra ett intressant musikaliskt verk.

Antonin Dvořák (1841-1904) växte upp i Mähren i dubbelmonarkin Österrike-Ungern. Kulturellt var det här en spännande miljö, där kompositörer både kunde inspireras till stilblandningar och till att komponera till exempel ungerska danser, de senare ibland med inlån från förefintliga dansmelodier. Dvořák lät sig för egen del lockas att komponera slaviska danser, och det var fyra sådana i lite olika tempo vi fick höra under torsdagskonserten, några av dem med visst musikaliskt släktskap med danser från Tyskland, Ukraina och Balkan men faktiskt originalkompositioner. Själv blev jag mycket road av det här.

* * *

Före konserten åt jag och Birgitta samt Bengt, Inger och Anna smakrik thailändsk mat på Sala Thai tvärs över Vaksalagatan.