Citronil – på festplatsen, och ibland en hel sjö

19 oktober 2015 17:52 | Varia | 2 kommentarer

Jag skrev här om dan om min barndoms och ungdoms läskedrycker, i dag sorgligt undanträngda av till exempel amerikanska Coca Cola Companies Fanta.

Till och med klassikern Pommac har varit nedläggningshotad, men danska Carlsberg tvingades backa.

Den utmärkta läskedrycken Citronil ser man sällan numera, men ett bryggeri i mina forna hemtrakter söder om Sundsvall, Vasa bryggeri, har tagit sig före att rädda en hel rad klassiska läskedrycker, däribland Citronil, som faktiskt började tillverkas redan 1911 men under senare år har blivit sorgligt undanträngt.

Citronil är en dryck som har besjungits av två av detta sekels och förra seklets nationalskalder, Owe Thörnqvist och Lennart Hellsing:

På festplatsen

Text och musik: Owe Thörnqvist, 1956

Hej, goddag, hur står det till med damen,?
Säj vill Ni inte sitta upp på ramen?
Jag bjuder, jag bjuder på skjuts på min velocipe’,
hoppa upp å följ me’
så ska vi ta en sväng till parken å titta,
slantar har jag så nog ska vi hitta
på någe’ skoj, vi kan dela på en Citronil och kasta pil.
För se i Vittingeparken e’ de’ dans i kväll
å dom har skaffat hit ett stadskapell
å svänger de’ gör de’, de’ vet jag,
jag har hört dom förut,
men klocka’ ett e’ de’ slut.
Så de’ e’ bäst vi trampar på, lilla stumpan.
Kors, nu gick där en maska på strumpan.
Men gråt inte mer,
det går säkert fler innan sola’ gått ner.

Under, under över alla under,
se länsman springer som den värsta Gunder
å etter e’ Petter å råstarka Larsson i Krok.
Näj, nu går de’ på tok.
Säj hör du flicka, nu lär du håll’ i rocken
för inte kutar jag för en tocken,
näj, nu ska jag kavla upp ärma’ för då går dä’ bäst,
nu e’ de’ fest.
Å sir du, pang där åkte både Per å Larsson,
de’ finns inte nån i hela byn som har sån
sväng-tjo-la-bläng-far-å-fläng uti näva’ som ja’
men nu får de’ va’ bra.
Men jöss i korse namn, nu fick jag en på truten,
jag hade bara en tand å länsman slog ut den.
Men jag gråter inte mer,
jag får säkert fler innan sola’ gått ner.

Lappricka, pappricka

Text: Lennart Hellsing (fanns med i ”Krakel Spektakel-boken”, 1959, men måste vara skriven senast 1950)

Musik: Knut Brodin. 1950

Lappricka pappricka puddingpastej,
när jag blir stor ska jag spela för dej:
Trumma på min trumma, gnida min fiol,
skjuta ner små plommon med korkpistol.

Lappricka pappricka puddingpastej,
när jag blir stor ska jag spela för dej:
Knäppa på gitarren, blåsa i trumpet,
skaka ner små päron ur äppelträt.

Lappricka pappricka puddingpastej,
när jag blir stor ska jag gunga med dej
i ett gult citronskal många gula mil
upp och ner och bort på en sjö av Citronil.

Middag i en gammal prästgård

19 oktober 2015 15:28 | Barnkultur, Mat & dryck, Politik | Kommentering avstängd

Birgitta och jag börjar båda bli gamla, och vårt umgängesliv är inte längre vad det en gång var – också våra gamla vänner är komna till åren, och många av dem finns i dag på andra håll i landet.

Döm om vår förvåning, när vi för en tid sedan fick en inbjudan till en privat middag i Nortuna prästgård i Tensta, det Tensta som ligger i Vattholma en bit utanför Uppsala.

Den som stod för inbjudan, Johan Alexander Lindman, hade jag för min del aldrig träffat, men Birgitta mindes honom från när han bad henne sitta ordförande vid ett årsmöte med RBU, Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar, där han var verksam. Men det här var för ett bra tag sedan, och hon och han har inte haft någon kontakt sen dess.

Hur som helst, vi beslöt oss för att tacka ja, och eftersom vi är billösa och det här stället ligger en bit utanför centrala Uppsala, ute på landet, frågade Birgitta, om det fanns någon annan gäst från Uppsala som skulle åka bil ut dit och kunde plocka upp oss. Och det fanns det. Vi kände varken vår chaufför eller hans hustru, Torgny och Karin Håstad, men mannen/chauffören visade sig vara bror till en av våra ungdomsbekanta från studenttiden, Disa Håstad.

Eftersom det här var en privat middag för en ganska liten krets, tänker jag i övrigt inte presentera deltagarna, bara konstatera att personkemin att döma av bordssamtalet fungerade väl.

Vår värd visade sig ha en manlig partner, men eftersom jag vid bordet var placerad bredvid värden och han hade det som vid middagar är värdinnerollen, insåg jag, att det var jag som skulle hålla tacktalet, en inte alldeles lätt uppgift med tanke på att jag tidigare varken hade träffat värden eller någon av de övriga runt bordet.

Nå, jag tog upp en tråd från ett av samtalsämnena runt bordet, den aktuella flyktingvågen – det var helt klart att det här sällskapet inte bestod av flyktingmotståndare – och knöt an till mina egna barndomserfarenheter av flyktingskap och hunger men ändade, eftersom vår familj först flydde till Finland, upp i att berömma den aktuella middagen med Muminmammans ord: Allting som är trevligt är bra för magen.

Dessert och kaffe blev det i ett angränsande rum, där det också fanns en stor flygel, och den senare behövdes för den överraskningskonsert som följde. En ung pianist, av vårt värdpar funnen och städslad vid ett besök i Tallinn, spelade för oss.

Jag uppfattade tyvärr inte hans namn, men jag fick ett litet samtal med honom och uttryckte min uppskattning. Han talade en helt flytande estniska, men av en lätt accent förstod jag, att han inte hade purestniskt påbrå. (Vad jag förstod var hans far ryss och hans mor estniska.) För övrigt bodde han just nu mest i Helsingfors, eftersom det var lättare att hitta jobb i Finland.

Senare på kvällen kom resor och reseupplevelser att bli ett roande ämne för kaffebordskonversationen. Jag bidrog själv med ett par både chockerande och roande reseminnen, bland annat från Kina.

Klockan var över midnatt när vi bröt upp.