Finlands socialdemokrater nere på rekordlåg nivå

Sosialidemokraattinen Puolue (Socialdemokratiska partiet) kom i valet den 19 april 2015 med bara 16,5 procent av rösterna på fjärde plats bland partierna. Det faktum att partiet sedan hamnade i opposition har inte lett till någon förbättring: I TNS Gallups junimätning för Helsingin Sanomat backar partiet ytterligare, till 14,8 procent.

Suomen Keskusta (Centerpartiet), som med 21,1 procent av rösterna vann valet och sen med Juha Sipilä som ny statsminister bildade ny regering, den här gången rent borgerlig, får i den aktuella mätningen 21,0 procent.

Populistiska Perussuomalaiset (Sannfinländarna) under ledning av Timo Soini inträdde, efter att ha fått 17,6 procent i valet, i regeringen och får nu stöd av 18,0 procent.

Det tredje koalitionspartiet, Kokoomus (Samlingspartiet), som under ledning av Alexander Stubb ledde den förra regeringen, får nu 18,5 procent mot 18,2 procent i valet.

Vihreä Liito (Gröna förbundet) är det oppositionsparti som växer mest, från 8,5 procent i valet till nu 10,0 procent. SDP får se upp, så att det inte får en medtävlare i storlek i De gröna.

Uppåt går det också för Vasemistoliitto (Vänsterförbundet), som ökar från 7,1 procent i valet till nu 7,8 procent.

Svenska Folkpartiet har inte vunnit något på att den här gången ha hamnat i opposition. Partiet får nu 4,5 procent mot 4,9 procent i valet.

Och Kristillisdemokraattit, som också har ställts utanför regeringen, klarar sig inte bättre i opposition: får nu 3,2 procent mot 3,5 procent i valet.

Sommar i P1 med Heléne Andersson

Heléne Andersson, med den ovanliga yrkeskombinationen konstnär och polis, gjorde dagens Sommar-program. Det blev, trots frånvaron av formell elegans och mycket överraskande musikval, ett genomsympatiskt och mycket hörvärt program. Bara att få höra en pensionerad polis berätta om en scenföreställning hon gjorde om romernas utsatta situation och sen spela Gypsy Brothers!

Men det här var heller ingen dussinpolis – varje Första Maj bad hon om tjänstledighet för att kunna delta i Första Maj-tåget, där hon var fanbärare.

Men hon gjorde inget stort nummer av sitt långa socialdemokratiska engagemang, som inte började i Stockholm där hon så småningom hamnade – fick jobb som keramiker på KFs Gustavsberg med Stig Lindberg som drivande kraft. Hon kom från ett socialdemokratiskt hem och arbetarmiljö i Karlskrona, där pappan var fackligt aktiv.

Sina kunskaper om konst fick hon senare användning för också som anställd hos Polisen, där hon bland annat utredde konstförfalskningar.

Fast allra bäst i det här programmet tyckte jag om den osentimentala men av saknad vibrerande skildringen av ett nu tyvärr svunnet Arbetarsverige.

Musikvalet i programmet kunde tyckas förutsägbart, sådant som The Beatles’ ”When I’m Sixty-Four” till maken, men alltsammans, till och med ”Baby Elephant Walk”, hade ett tydligt samband med det hon pratade om, och mycket av det här, som Barbro Hörbergs ”Med ögon känsliga för grönt”, Olle Adolphsons ”Trubbel”, Paul Robesons ”Ol’ Man River” och Monica Zetterlunds ”Sakta vi gå genom stan”, är oavsett sammanhang mycket bra musik.

Jag uppskattade också, att flera av de låtar hon spelade, Karl Gerhards ”En doft ifrån den fina världen”, Totta Näslunds och Tältprojektets ”Vi äro tusenden”, Jerry Williams’ John Lennon-klassiker ”Working Class Hero” och Tomas Ledins ”Min farfar gick i tåget”, vette åt vänster, den riktiga gammaldags socialdemokratiska vänstern.

Födelsedags- och midsommargäster

Inför midsommar har vi tagit hjälp med städningen och gräsklippningen – rabatter, finare än någonsin, och land håller Birgitta fortfarande själv i skick. Hon har till och med erbjudit sig att hjälpa till med planteringen av de stenpartiväxter hon gav mig på 78-årsdagen, som i år inföll på självaste midsommarafton.

Men dagen före midsommarafton/födelsedagen inträffade något som jag inte hade en aning om i förväg: Plötsligt klev sonen och hans familj in genom köksdörren. Birgitta visste förstås om det, men jag var över huvud taget inte inställd på något besök under min födelsedag och resten av midsommarhelgen. Fast där stod de nu: Matti, hans hustru Karin, treåriga Ella och hennes bara tio veckor gamla lillasyster Sofia. Kramar och stor glädje!

Nästa morgon, alltså på midsommarafton, uppvaktades jag på sängen med presenter.

Sonen delade med entusiastisk hjälp av Ella ut sina och familjens presenter, CD med Mark Knopfler, Freddie King, Elton John, Leon Russell och The Derek Truck Band och så ”From Another World” en skiva med dylanlåtar inspelade av artister från länder som Indien, Myanmar, Rumänien, Algeriet, Ungern och Egypten.

Av Birgitta fick jag filmen om Björn Afzelius och så böcker av Richard Ford och Richard Yates samt ett par böcker som speglar mitt intresse för barnkultur, en Gustaf Tenggren-biografi och så tryck och sjung-sångboken ”Och nu så vill jag sjunga”, 30 Astrid Lindgren-sånger med tryck-och-sjung-återgivning av melodierna. Dessutom fick jag en ny Marimekko-skjorta samt erbjudanden om ett par evenemang/förlustelser tillsammans.

På det fint dukade köksbordet stod dels födelsedagsbuketter, plockade i trädgården av Birgitta och Ella, dels smörgåstårta, ett måste vid vår familjs födelsedagar.

På eftermiddagen promenerade vi tillsammans till Hembygdsgården, på vars tomt midsommarstången snart skulle resas. Ella var framme och tittade, pratade också med några andra barn – hon är social, inte alls blyg. När sånglekarna kom i gång runt stången fanns hon självklart med, åtföljd av sin mamma. Matti höll lillasyster i famnen, och vi gamlingar stod vid staketet och tittade.

På hemvägen gjorde vi en liten promenad och tittade på sommarfagra lilla Öregrund.

Midsommarlunchen, som vi åt före utflykten till Hembygdsgården, blev en mycket traditionell sådan med sill samt två sorters rökt fisk, sik och röding. På kvällen serverade Birgitta kyckling gjord i ugn. Nästa dag grillade Matti och Karin olika slags kryddkorv. Vad som är roligt att se är att treåriga Ella inte kräver någon speciell mat – hon äter med god aptit det som bjuds.

Men vad som framför allt är glädjande är att hon har gott humör och tillit. När vi går till midsommarfirandet håller hon, som något självklart, farmor i handen, och med min hjälp väljer hon ut barnfilmer ur vår ganska stora barnfilmshylla. Hon leker intensivt med sakerna vi har i våra leksakslådor och gillar också trädgården, särskilt sniglarna som hon samlar ihop på den stensatta trädgårdsgången. Hon visar omedelbart att hon är hemmastadd hos farfar och farmor, kallar oss också så. Och så lär hon sig hela tiden nya saker, till exempel namnen på blommorna i trädgården. Har hon en gång hört, att den blå blomman som rikligt blommar i vår trädgård heter förgätmigej, heter den så i fortsättningen. Över huvud taget har hon ett mycket varierat och utvecklat språk för att vara bara drygt tre år.

Lillasyrran Sofia utvecklas dag för dag. I början verkade hon brydd när hon lämnade mammas eller pappas famn och hamnade till exempel i famnen på farfar, men snart fann hon sig och log soligt mot både mig och Birgitta.

I går, vid lunchtid, gav sig Matti och hans familj i väg till bussen mot Uppsala; besöket var över för den här gången.

Men vi fick löfte om att de kommer igen, då för ett kanske lite längre semesterbesök. Det här är ju Mattis barndomsland, och även Karin har fattat tycke för vår lilla stad.

Då är kanske vattnet tillräckligt varmt för bad, och Ella kommer att bli svår att få hem från Tallparksbadet.

Sommar i P1 med Siavosh Derakhti

Siavosh Derakhti är en intressant person med ett livsöde värt att ta del av. Ändå tror jag inte att hans Sommar-program i dag kommer att räknas till den här säsongens höjdpunkter.

Det senare är märkligt mot bakgrund av det han hade att berätta, till exempel om sitt möte med USAs president Barack Obama, och om det engagemang som ledde till att han grundade Unga mot antisemitism och främlingsfientlighet. Kontrasten är slående när han ibland blir djupt personlig, visar kärlek till en lärare som inte accepterade hans onödigt dåliga skolresultat och i stället stöttade, pushade och ibland hutade åt honom när det behövdes. Utländsk – i Siavosh Derakhtis fall iransk – bakgrund måste ju ingalunda leda till usla skolresultat, i alla fall inte om man i likhet med Derakhti i grunden är begåvad.

Men hans kamp för invandrare, judar och romer är utan tvekan djupt sympatisk, även om jag finner honom ideologiskt naiv.

Sen tror jag att han genom sitt musikval i Sommar stötte bort en del äldre pursvenska lyssnare, som skulle ha farit väl av att lyssna på honom. Missförstå mig inte – trots mina nu 78 år har jag för egen del inga problem med att lyssna på 2Pac och de andra han spelade, men det finns många fler vars hjärtan man aldrig rör vid, om man bara spelar den här sortens musik.

Motviljan mot höjd fastighetsskatt kastar om partisympatier i Oslo

Den 13 september genomförs kommunstyre- och fylketingsvalg i Norge. Inför de här lokalvalen genomförs en rad partisympatimätningar. När det gäller mätningar av den här typen bör man hålla i minnet, att de inte kan jämföras med landsomfattande mätningar, där man mäter norrmännens partipreferenser i stortingsvalen. I lokala val varierar partiernas styrka med hänsyn till lokala förhållanden och ortsstorlek, och många av de röstberättigade väljer lokala listor eller lokala koalitioner eller partier som inte tävlar i stortingsvalen.

I den mätning Respons har gjort i Oslo för Aftenposten ökar Miljøpartiet De Grønne med 1,9 procentenheter (jämfört med mars) till 8,4 procent. MDGs ökade väljarstöd kommer från de rödgröna partierna plus liberala Venstre – övriga borgerliga partier tappar inte röster till MDG. MDG hämtar också väljare från soffan.

Høyre ökar med 5,7 procentenheter till 33,8 procent.

Strax därunder hamnar då Arbeiderpartiet med 32,4 procent, vilket är en tillbakagång på 7,4 procentenheter.

Det här skiftet har möjligen att göra med motstånd mot ökad fastighetsskatt.

Fremskrittspartiet ökar med 1,4 procentenheter till 7,6 procent.

Venstre minskar med 0,8 procentenheter till 6,6 procent.

Kristelig Folkeparti minskar med 0,6 procentenheter till 1,5 procent och Senterpartiet med 0,2 procentenheter till 0,5 procent – Oslo är inget område där de här partierna är starka.

Sosialistisk Venstreparti minskar i och för sig också med 1,3 procentenheter men eftersom partiet är förhållandevis starkt i Oslo, stöds det ändå av 5,3 procent.

Det senare gäller också för yttervänsterpartiet Rødt, som i Oslo ökar med 0,4 procentenheter till 3 proent.

* * *

I de två osloförorterna Asker (med nära 60.000 invånare) och Bærum (med 117.000 invånare) har Høyre haft en enastående stark ställning: I båda kommunerna fick partiet över 50 procent av rösterna i valet 2011. Nu har uppslutningen bakom Høyre fallit med 12,8 procentenheter till 39.2 procent i Asker och med 7,3 procentenheter till 44,1 procent i Bærum, visar en opinionsmätning InFact har gjort för Budstikka.

I stället går det framåt för Miljøpartiet De Grønne i de här valkretsarna: MDG ökar på båda ställena till 6,1 procent.

Också Arbeiderpartiet och Fremskrittspartiet ökar, speciellt i Asker.

* * *

I Trondheim minskar Arbeidepartiet enligt en mätning utförd av Respons för Adresseavisen visserligen med 6,2 procentenheter men ligger då fortfarande på 41,6 procent.

Sosialistisk Venstreparti minskar med 0,8 procentenheter till 4,4 procent.

Däremot ligger Miljøpartiet De Grønne på rekordhöga 8,7 procent.

Senterpartiet ökar med 2,2 procentenheter till 4,1 procent.

Høyre backar i Trondheim, från 22,9 till 21,7 procent.

Däremot går det uppåt för Fremskrittspartiet: Partiet ökar med 3,4 procentenheter till 9,2 procent.

Estland: Partier utanför regeringen klarar sig bäst

Den opinionsundersökning TNS Emor den 10-17 juni har gjort åt nyhetsbyrån TNS skiljer sig en del från den Turuuuringute AS nyligen gjorde för ERR, i vissa avseenden på ett anmärkningsvärt sätt.

Enligt Emor-mätningen stöds Reformierakond (Reformpartiet), som i mätningen för ERR var nere på 16 procent och därmed låg på tredje plats, nu av 18 procent, vilket fortfarande ger partiet tredjeplatsen. Konstrasten är i båda fallen slående mot valresultatet – Reformpartiet blev i valet i mars största parti med 27,7 procent av rösterna.

Största parti är numera Keskerkond (Centerpartiet), som i den aktuella mätningen stöds av 26 procent. I valet blev Centerpartiet tvåa med 24,8 procent.

Kometen i estnisk politik efter valet, då partiet i fråga fick 8,7 procent, är borgerliga Vabaerakond (Fria partiet), som nu är uppe i 19 procent, vilket gör det till näst största största parti.

I den förra mätningen, alltså gjord av ett annat institut, hamnade Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet) med 18 procent på den platsen. I den aktuella mätningen får partiet stöd av 16 procent, vilket bara obetydligt överstiger partiets valresultat i mars, 15,2 procent. Här finns ett mysterium: I kommentarerna till den förra mätnigen noterades att stödet för SDE märkbart steg efter valet av ryssen Jevgeni Ossinovski till ny ordförande.

Det låga stödet för konservativa, kristna och estnationalistiska Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika) består. Partiet, som i valet i mars stöddes av 13,7 procent, stöds i den aktuella mätningen bara av 8 procent.

Inte heller lyckas Konservatiivne Rahvaerakond (Konservativa folkpartiet), som nu får 8 procent mot 8,1 procent i valet.

Av de partier som inte klarade femprocentsspärren i riksdagsvalet, ligger Eestimaa Rohelised (Estlands gröna) högst med 3 procent.

24 procent av de tillfrågade kunde inte ange något bästa parti.

Sommar i P1 med David Batra

Jag känner förstås till David Batra som ståuppkomiker, vet också att han är gift med moderatledaren Anna Kinberg Batra.

Om någon väntade sig, att han i sitt Sommar-program i P1 i dag skulle uttrycka politiska åsikter, gjorde Batra honom eller henne besviken.

Däremot överraskade Batra med att använda sin programtid till något oväntat: bekände att han som skolpojke hade varit mobbare, sökte i slutet av programmet till och med upp mobboffret Mikael för att be honom om ursäkt. Och han var dess förinnan ganska detaljerad om sina och kamraters försyndelser, sådant som hur Mikaels mössa spolades ner i en skoltoalett.

Dess bättre visade det sig, att Mikael själv, när han började i gymnasiet, hade tagit fast tag om sitt liv, vilket ledde till att han så småningom blev framgångsrik uppfinnare.

Pratet om det här blandade Batra med att spela till exempel Imperiet, Håkan Hellström, Veronica Maggio, First Aid Kit, Kent, Peter Lemarc och Eminem.

Sommar i P1 med Lena Olin

Årets Sommar-serie i P1 började med ett mycket hörvärt program med Lena Olin som sommarvärd.

Det blev ett djärvt och intressant sommarprogram, eftersom den så framgångsrika skådespelerskan berättade en så mörk historia om sitt eget liv.

Hon är dotter till den mångbegåvade Stig Olin, känd både som skådespelare och som schlagermakare (”En gång jag seglar i hamn”, ”På söndag”), senare svårt drabbad av sjukdom. Också hennes äldste bror Mats Olin, han som sjöng in pappans ”Jag tror på sommaren”, drabbades av sjukdom, och den yngre brodern Pelle, som var hennes bäste vän och kompis av alla, dog vid tio års ålder.

Lena Olin berättade också att Mats under tidigt sextiotal öppet visade att han var homosexuell, hur hon själv drabbades av både självsvält och viktproblem, hur hon försökte lösa sin egen livsångest genom att överväga att bli katolik men hur Ludvig Jönsson, sannolikt med uppbackning av Ingmar Bergman, fick henne på andra tankar, om en misslyckad ungdomsrelation med en annan skådespelare som hon inte nämnde vid namn (men det var Örjan Ramberg) och annat sådant.

Lite dunkelt förblev det, trots att hon nämnde både Bergman och Bo Widerberg, hur hon – trots allt detta – slog igenom både på scen och i film, det senare även internationellt.

1990 bjöd Lasse Hallström henne på en ganska våt middag, och strax därefter blev de ett par. Bestående. Varför försökte hon inte reda ut, men man förstod att det var det bästa som hade hänt henne.

Jag kan inte säga, att jag efter det här mycket personliga sommarprogrammet tycker mig förstå allt hos Lena Olin, men jag förstår hennes fäbless för torra kubb från Konsum.

Musikaliskt överraskade hon mig genom att spela artister som Justin Timberlake, Timbuktu, Eminem och andra i liknande stil. Och så förekom ett par melodier med filmanknytning, signerade Johann Sebastian Bach och Wolfgang Amadeus Mozart.

Melodikrysset nummer 25 2015

I dag höll jag nästan på att glömma bort Melodikrysset. Vi har midsommargäster – sonen Matti och hans familj, nu fyra personer, kom till Öregrund för att både fira midsommar och mig på min födelsedag. Jag fyllde 78 på självaste midsommarafton.

Fast sen var det här besöket till lite hjälp också. Karin, Mattis fru och mamma till farfars senaste ögonstenar, klarade den fråga jag själv inte behärskade: Den tyska filmen om en u-båt under andra världskriget heter ”Das Boot”.

Annars var det väl inte något våldsamt svårt kryss i dag. Men som vanligt fanns det en slamkryparaktig fråga också i dag: Den svenska titeln på låten vi hörde med Nat King Cole har varierat en smula, men när den sjöngs av Lill-Babs, hette den ”Gröna granna sköna sanna sommar”, och väljer man den titelvarianten, blir det av Eldeman eftersökta tredje ordet ”sköna”.

”Tusen och en natt”, i dag på engelska – ”Take Me To Your Heaven” – en melodifestivalare från 1999 med Charlotte Nilsson (senare Perrelli) kommer väl de flesta krysslösarna i håg.

Men när det gällde ”Lyssna till ditt hjärta” konstrade Eldeman till det lite igen genom att inte spela den med Friends, som sjöng den i Eurovision Song Contest 2001, utan med Nina & Kim.

En riktig schlagerklassiker fanns också med i dagens kryss. ”Mocking Bird Hill” hette, när den sjöngs på svenska av Alice Babs, ”Adress Rosenhill”.

Ja, det är ju ett ordentligt tidsspann mellan den och ”Lush Life” med Zara Larsson, men så ska det förstås vara i ett välkonstruerat kryss.

Därmed inte sagt att alla yngre krysslösare klarar namnen också på en duo som jag själv har sett och hört på scen på Reginateatern i Uppsala, Lise och Gertrud.

Möjligen är en annan duo som förekom i dag, Kurt Olsson (Lasse Brandeby) och Arne, i dag med ”Börja om från början” i ”Blåvitt”, mer känd för många krysslösare.

Eldeman försökte också göra livet svårare för de krysslösare, som inte behärskar klassisk musik.

Dels fick vi höra Ludwig Van Beethovens ”Für Elise”.

Dels fick vi höra ”Låt oss liksom svalorna” ur Emmerich Kálmáns ”Csardasfurstinnan”.

Ett slags klassiker, fast ur Psalmboken, är väl också sommarpsalmen ”Den blomstertid nu kommer”.

Och då är det väl bara en fråga kvar, den som till ljudillustration hade ”Anything Goes” av Cole Porter.

Folk i min ålder förknippar den för evigt med Pekka Langers ”Natttuppen”, som stavningsprogrammet i datorn genast tror är något felstavat.

Pekka Langer, som en gång i världen arbetade på den av LO startade Aftontidningen, salig i åminnelse, var lika ihärdigt som jag anhängare av det parti jag ibland pläderar för här på bloggen.

Danmark: Regeringsskifte men ett i flera avseenden överraskande valresultat

Folketingsvalet i Danmark gav ett i flera avseenden överraskande resultat.

Vänsterregeringen föll men om man ser till mandatutfallet med knappast möjliga marginal: 51,9 procent och 90 mandat till det vinnande blå blocket och 48,1 procent och 89 mandat till det röda blocket.

Att marginalen blev så liten, mycket mindre än ens ett antal av de bevakande svenska journalisterna begrep på valnatten, har att göra med de fyra platser i Folketinget som väljs av invånarna i Grønland och Føroyar (två för vardera). Samtliga mandat därifrån togs av representanter för vänsterpartier. Grønlands representanter i Folketinget blir Aleqa Hammond, tidigare ordförande i socialdemokratiska Siumut (Framåt), och Aaja Chemnitz Larsen från Inuit Ataqatigiit (Förenade inuiter), som har partiförbindelser med danska Enhedslisten, ett vänsterparti. Från Färöarna valdes två socialdemokrater men från två olika partier: Sjúrdur Skaale från Javnaðarflokkurin (Jämlikhetspartiet), som är för bibehållna band med Danmark, och Høgni Hoydal från Tjóðveldi (Republik), som vill bryta med Danmark.

Utfallet i den danska delen av valet innehåller överraskande förändringar både i fråga om partiernas relativa styrka och personer som har slagits ut.

Bland de senare finns till exempel en före detta partiledare i Socialistisk Folkeparti och en minister i den socialdemokratiska regering, som nu föll.

Det ledande partiet, Socialdemokratiet, klarade sig i och för sig hyggligt, delvis med hjälp av löften om sociala reformer, delvis dess värre genom anpassning till den restriktiva syn på invandring som har haft Dansk Folkeparti som motor. Den här kombinationen har stoppat utflödet till Dansk Folkeparti och har också lett till att Socialdemokratiet har vunnit tillbaka en del väljare därifrån. Slutfacit blev en ökning med 1,3 procentenheter till 26,3 procent mot 24,8 procent i 2011 års val. Men när bland annat Socialdemokratiets kvarvarande partner i regeringen Radikale Venstre mer än halverades och det blev borgerlig majoritet, valde S-ledaren Helle Thorning Schmidt att avgå i stället för att harva vidare i opposition. Som hennes efterträdare utpekas nu partiets relativt unga stjärnskott, justitieministern Mette Frederiksen.

Socialliberala Radikale Venstre, som 2011 gjorde ett starkt val och fick stöd av 9,5 procent, minskade i det här valet med hela 4,9 procent till 4,6 procent. Partiledaren, Morten Østergaard, har i sina eftervalskommentarer sagt, att RV också kan samarbeta med en borgerlig regering, men ett sådant samarbete förefaller inte vara aktuellt just nu.

Illa ut har också Socialistisk Folkeparti råkat, dock främst på grund av tapp till yttervänsterkonkurrenten Enhedslisten. SF, som i valet 2011 fick 9,2 procent, minskar med 5,0 procentenheter till 4,2 procent, detta trots att man hade satsat på ny partiledare, Pia Olsen Dyhr.

Enhedslisten gör, med 7,8 procent, ett betydligt bättre val – + 1,1 procentenheter – än 2011, 6,7 procent. Men det här kollektivt ledda partiet, som har en mycket skicklig och publikt uppskattad företrädare i Johanne Schmidt-Nielsen, har under en lång period legat betydligt högre i opinionsmätningarna.

Alla tecken tyder på att det, liksom SF och Radikale Venstre (varifrån partiledaren Uffe Elbæk, en före detta minister, kommer), har tappat sympatisörer till nykomlingen i 2015 års val, som där samlade hela 4,8 procent, Alternativet. Alternativet är ett grönt parti med viss vänsterböjelse – det lovade stödja en vänsterregering – men det betyder också, att större delen av väljarna kom från övriga vänsterpartier, även om några av dem säkert röstade på Alternativet för att den samlade vänstern på grund av tvåprocentsspärren inte skulle förlora röster, som kunde vara avgörande för valutgången.

Den stora överraskningen på högersidan är framgången för Dansk Folkeparti under ledning av Kristian Thulesen Dahl. Mot vad samtliga opinionsundersökningsinstitut hade prognosticerat, blev Dansk Folkeparti med 21,1 procent Danmarks andra parti i storleksordning. DF, som i valet 2011 fick 12,3 procent, hade allmänt förutspåtts bli tredje största parti men ökade nu med hela 8,8 procent. Huruvida det här beror på att en stor andel av de väljare som i opinionsinstitutens undersökningar svarade att de inte hade bestämt sig i själva verket hela tiden lutade åt DF eller om något i valdebattens själva slutskede fick dem att ta ställning för DF återstår att undersöka.

Venstres usla val måste ha blivit en chock för partiledaren Lars Løkke Rasmussen, även om vi andra på grund av hans många fadäser, har lättare att se hans egen skuld till det här. Venstre, som i 2011 års val med 26,7 procent blev Danmarks största parti, minskade nu med 7,2 procentenheter till 19,5 procent. Løkke Rasmussen försöker hålla god min och agerar som den självklare regeringsbildaren, men enligt normala parlamentariska principer måste ju också ledaren för det största partiet på den vinnande sidan tillfrågas, och i vart fall torde det bli svårt att med ett så litet parlamentariskt underlag bilda en handlingsduglig regering utan DFs medverkan.

Men även då skulle man bygga in spänningar i regeringen. Medan DF socialpolitiskt har en del vänsterdrag, är det enda växande (+ 2,5 procentenheter) ”normala” borgerliga partiet Liberal Alliance nyliberalt anstruket. LA, under ledning av Stig Grenov, fick nu 7,5 procent mot 5,0 procent 2011.

Konservative Folkeparti, under ledning av Søren Pape Poulsen, som i 2011 års val med 4,9 procent var ungefär jämstort med LA, minskade nu med 1,5 procentenheter till 3,4 procent, och eftersom partiet i en del opinionsundersökningar har legat ännu lägre, bör det den närmaste tiden ha fullt sjå med att hitta tillbaka till en väljarvinnande linje.