Sommar i P1 med Clara Henry

Clara Henry pratar som en fors i sitt Sommar-program, och min hustru, som har hörselproblem, säger med en suck, att hon inte hinner uppfatta det dagens sommarpratare säger.

Mitt problem med hennes sommarprogram är, att jag – trots att hon har 300.000 följare på Youtube (eller kanske just därför) – inte känner till henne. Har aldrig hört talas om henne, vad jag minns. Och kanske är just det här intressant. Det som i dag i vid mening är media når människor selektivt, kan ha stor spridning utan att för den skull inte nå mer än delar av den möjliga publiken.

Jag slog själv igenom i media i mycket unga år och har verkligen inget emot att andra mycket unga – Clara Henry är 21 år – gör detsamma. Det fanns till exempel särskilda ungdomstidningar, när jag själv var ung, men i dag finns det ett nytt problem: En krympande skara, särskilt av yngre människor, prenumererar i dag på dagstidningar och köper kvällstidningar.

Jag medger att det här är en utvikning från ämnet, men en inte särskilt långsökt sådan.

Också jag uppfattar stora delar av Clara Henrys sommarprogram som pladder, ibland roande pladder men ändå i grunden pladder.

Jag är till exempel inte av den typen som blir besvärad av hennes föredrag i ilfart om mens, men mens är kanske ändå inte ett ämne som kommer i första rummet, om man ska välja ämne för ett sommarprogram.

Samtidigt vill jag ge henne en eloge för hennes förmåga att ge en ålderdomlig pluralform en helt ny innebörd. Jo, även jag hör till kretsen av dem som fram mot årsslutet dricker Apotek-Arnes julmust, fast i mitt fall håller jag mig till light-varianten.

Jag gissar att många av dem som hade problem med hennes prattempo också kan ha haft motsvarande problem med stora delar av musikvalet. Fast där hittade jag själv i alla fall några artister som även jag kände till, Veronica Maggio, Timo Räisänen, Robyn, Håkan Hellström.

Men det vore intressant att få veta om redaktionen för Sommar egentligen har gett upp den gamla tanken med programmet, att det görs för en publik som om och om igen varje dag klockan 13.00 slår på P1.

Svag Venstre-regering ska manövrera Danmark

Jag har leget lågt med att skriva om följderna av det danska valet. För egen del har jag, trots att regeringsbildaren Lars Løkke Rasmussen, Venstre, gjorde den obligatoriska sonderingsrundan på den mycket knappt segrande borgerliga sidan, inte trott att utsikterna för en borgerlig majoritetsregering var särskilt stora, och ännu mindre var utsikterna för att hitta ett gemensamt politiskt program.

Ledaren för valets stora vinnare, Dansk Folkeparti, Kristian Thulesen Dahl, ställde förstås, klädsamt nog, upp i förhandlingarna men kunde sen konstatera, att partiet inte såg sig få gehör för sin politik. Den reella stötestenen här var nog inte invandrings/flyktingpolitiken utan snarare det faktum, att DF omfattar socialpolitiska strävanden, som gynnar småfolksdelen av dess väljarkår. En regeringsuppgörelse i de sociala frågorna skulle å andra sidan stöta bort det mer nyliberala Liberal Alliance. Konservative Folkeparti slutligen är för sargat för att orka regera.

Alltså blev det en enpartiregering (V), till sin sammansättning anmärkningsvärd så till vida som att den består av 12 män och 5 kvinnor – här kan man inte skylla på effekter av förhandlingar med flera partier. Det här är sammansättningen på den nya minoritetsregeringen:

Lars Løkke Rasmussen, statsminister
Claus Hjort Frederiksen, finansminister
Kristian Jensen, utrikesminister
Bertel Haarder, kultur- och kyrkominister
Hans Christian Schmidt, transport och byggnadsminister
Eva Kjer Hansen, miljö- och livsmedelsminister
Troels Lund Poulsen, närings- och tillväxtminister
Inger Støjberg, invandrings-, integrations- och bostadsminister
Karen Elleman, social- och inrikesminister
Søren Pind, justitieminister
Lars Christian Lilleholt, energi- och klimatminister
Ellen Trane Nørby, minister för barn, undervisning och jämställdhet
Sophie Løhde, hälso- och äldreminister
Karsten Lauritzen, skatteminister
Esben Lunde Larsen, utbildnings- och forskningsminister
Carl Holst, försvarsminister och minister för nordiskt samarbete
Jørn Neergaard Larsen, arbetsmarknadsminister

Den här regeringen har bara Venstres 34 mandat i Folketinget, men för att få majoritet behöver den stöd av 56 röster.

I regeringsförklaringen utlovas oförändrat skattetryck, men man lägger märke till dels att Danmark ska få en ännu stramare invandringspolitik men ingen nolltillväxt på hälsovårdsområdet.

Det här lämnar öppet för uppgörelser med Dansk Folkeparti, men svårigheterna att få en fungerande borgerlig majoritet – se ovan – består, och dessutom blir det fråga om en ytterst knapp majoritet.

Så danska media har redan börjat spekulera om politiska uppgörelser också över blockgränserna.

Ett par av mittenpartierna på vänstersidan, socialliberala Radikale Venstre och det nya gröna Alternativet, har nämnts som tänkbara samarbetspartners, och de går säkert att nå överenskommelser med i vissa sakfrågor.

Men ett mer stabilt underlag för Venstres regering skulle Socialdemokratiet, i dag Danmarks största parti, kunna utgöra. Någon koalition blir det säkert inte fråga om, men Socialdemokratiet kan nog tänkas förhandla och göra upp på områden, där överenskommelser mellan de borgerliga skulle ge ett från socialdemokratiska utgångspunkter mycket sämre utfall.

Så bli inte störtförvånade, om Socialdemokratiet, bland annat för att hålla Dansk Folkeparti kort, gör upp med ärkefienden Venstres borgerliga minoritetsregering.

Detta sagt i fullt medvetande om att Socialdemokraterne ser den nya partiledare de just har valt, dessutom enhälligt, Mette Frederiksen, som en i grunden mer socialdemokratiskt profilerad partiledare än föregångaren, Helle Thorning Schmidt.