Sommar i P1 med Mona Malm

27 juni 2015 16:27 | Film, Media, Musik, Teater, Ur dagboken | 2 kommentarer

Mona Malm är 80 år gammal men har i dag, efter ett helt liv som folkkär skådespelare på scen, i film och i TV, gjort sitt livs första Sommar-program.

Det var på tiden. Hon visade sig både ha berättartalang och mycket att berätta. Dessutom spelade hon musik som tilltalar en bred radiopublik; låtvalet hade också anknytning till det hon pratade om.

Det visade sig att hennes framgångar, så småningom i Ingmar Bergmans ”Fanny och Alexander” och i Lars Molins Emmy-prisbelönade ”Den tatuerade änkan”, var krönen på ett långt och inte alltid lika glamoröst skådespelarliv. Ett tag funderade hon faktiskt på att byta bana, och medan hon hade en entusiastisk uppbackare i sin mor, såg hennes far aldrig henne på teatern eller på bio. Fast uppenbart hade han i alla fall sett ”Fanny och Alexander” på TV, för han ringde plötsligt dottern och klandrade henne för sexscenen med Jarl Kulle, vilket nog inte hade med hennes skådespelarprestation att göra.

Till bilden av Bergman, vars skicklighet hon – märk väl – inte ifrågasatte, la hon också andra pusselbitar. Hon berättade hur han, efter det att hon efter semestern kom tillbaka till Dramaten, anmärkte ”Vad tjock du har blivit, Mona” och om hur den store regissören mer än hon själv visade sig ha nerver, svåra att kontrollera.

Musiken hon hade valt att spela var också väl vald, och då tänker jag inte bara på sådant som Ted Ströms musik till Lars Molins ”Tre kärlekar”.

Låtlistan omfattade låtar med och av sådana som Frank Sinatra, Billie Holiday, Allan Edwall, Shirley Temple, Monica Zetterlund, Nat King Cole, Zarah Leander, Jarl Kulle, Bill Haley, Jan Johansson & Georg Riedel och Liza Minelli, i det sist nämnda fallet ”Cabaret”.

Strongt av en 80-åring att presentera sitt eget liv i glimtar som belysta av spotlights på en kabaréscen.

Melodikrysset nummer 26 2015

27 juni 2015 12:08 | Film, Musik, Ur dagboken | 3 kommentarer

Jo, jag har lyckats lösa också dagens melodikryss, trots att det innehöll en del musik, som var obekant för mig.

”Pulp Fiction”, som Quentin Tarantino gjorde 1994, har jag till exempel aldrig sett, men jag känner åtminstone till den. Däremot har jag lyssnat mycket på Chuck Berry, vars ”You Never Can Tell” tydligen var med i filmen.

För mig var Tage Danielssons ”Sopor” från 1981 lättare att knäcka. Fast frågan här var vem som, assisterad av Grynet Mollvig och Lena Nyman, sjöng ”När vi själva inte vet”. Jo, Hjördis Petterson.

Men vi kan ju fortsätta med att blotta luckor också i mitt musikkunnande.

Pet Shop Boys är inte några jag har haft en tanke på att lyssna på. Men i dag hörde jag alltså ”Go West”.

Och världens mest sålda skivalbum, ”Thriller” med Michael Jackson, har jag aldrig heller lyssnat på.

Man kan nog säga att jag i mycket ringa utsträckning styrs av trender.

Melodifestivalen och Eurovision Song Contest lyssnar jag mest på för att kunna lösa Melodikrysset. Och det hade jag nytta av i dag, då ”Rise Like a Phoenix” med Conchita Wurst spelades.

Samt förstås när det gällde den inledande frågan, den som illustrerades med ”Guld och gröna skogar”. Den var en av få låtar som hade gammaldags schlagerkvalitéer, vilket bidrar till att jag också kommer i håg att den sjöngs av Hasse ”Kvinnaböske” Andersson. Eldeman ville dock ha hans korrekta förnamn, Hans.

Vi kan ju hålla oss kvar i naturen ett tag, också om inte vid guld så i alla fall Gyllene Tider. Per Gessle & co ville få oss att gå och fiska, och då behöver man ju bete.

Fast då behöver man ju inte åka så långt som till ”Blue Hawaii”.

Det kanske till och med nappar i ”Svansjön”. Här skulle vi dock veta, att vi i det fallet får se en balett.

”Where Or When” frågade sig Rod Stewart och Lisa Ekdahl, den senare från Sverige. Har den här duetten förresten inte varit med tidigare i Melodikrysset?

Det har möjligen ”Alexander’s Ragtime Band” också varit, dock inte redan 1911 då den skrevs.

Sist kvar att redovisa blev i dag ”So In Love”, en gång i världen insjungen av Ella Fitzgerald. Vad den här låten kallades på svenska mindes jag faktiskt inte spontant, men Gud (Google) hjälper: ”Så kär i dig” heter den tydligen.

Nu ska jag ta en kopp kaffe och läsa den sista av våra tre morgontidningar.